Alla ska få ta del av forskarnas kunskap – snart

Vid en garagestädning för några år sedan skänkte jag bort mina gamla vinylskivor. Det händer att jag sörjer dem. Men musik lyssnar jag förstås på ändå. Likt 60 miljoner andra runt om i världen använder jag den svenska musiktjänsten Spotify.

Förändringarna för oss musiklyssnare de senaste decennierna har varit dramatiska. Utvecklingen har främst drivits av ny teknik: digitalisering, internet och bärbara musikspelare.

En liknande utveckling har skett eller håller på att ske inom många andra områden, till exempel tv och film – och inom vetenskaplig publicering.

Traditionellt har vetenskaplig forskning publicerats i tryckta tidskrifter som finansierat sin verksamhet genom prenumerationsavgifter. Den nya elektroniska formen av vetenskaplig publicering kallas för öppen tillgång, eller med en engelsk term open access, och innebär i korthet att forskningsresultat går att finna via en sökning på internet och kan läsas av alla, utan kostnad för den som läser, samt att materialet är fritt att återanvända.

Förändringen har gjorts möjlig genom teknisk utveckling, precis som inom musikindustrin. Drivkraften är också delvis densamma – fler ska kunna komma åt materialet enklare, snabbare och billigare. Därför är den enkla principiella hållningen självklar: öppen tillgång är bra. Något som också slås fast i en helt färsk rapport från Vetenskapsrådet, som nyligen lämnades över till regeringen: Förslag till nationella riktlinjer för öppen tillgång till vetenskaplig information.

En stor del av den vetenskapliga verksamheten finansieras offentligt genom anslag till universitet och högskolor, och bidrag från statliga forskningsorgan och privata eller offentliga stiftelser. Det är alltså vi som betalar gemensamt, och då är det rimligt att alla har fri tillgång.

Men det finns viktiga skillnader mellan musik och vetenskaplig publicering, som komplicerar övergången. En skillnad är att vetenskaplig publicering ska vara granskad av kolleger före publicering, så kallad peer review. Det är en kostsam process både i tid och resurser, som har stor betydelse för den vetenskapliga kvaliteten.

Det är numera inte ovanligt att kostnaderna för publiceringen tas av den som skriver i stället för den som läser. Prenumerationen är gratis och forskaren får betala. Det är också vanligt att man först publicerar sig i en traditionell prenumererad tidskrift och sedan efter en viss tid publicerar samma artikel öppet. I några fall händer det också att man publicerar sig omedelbart på flera ställen, men då betalar en extra avgift för det.

I princip är alla positiva till en öppnare modell. Det visar också Vetenskapsrådets rapport. Rapporten kan sammanfattas med att vi ska sträva efter omedelbar öppen tillgång, men att det kan ta tid att nå dit. Först om tio år ska all offentligt finansierad forskning vara omedelbart öppet tillgänglig.

Det kan tyckas långsamt. Varför måste vi vänta i tio år? Det kanske lite trista svaret är att frågan är mer komplicerad än den först kan verka. Det finns heller inget som hindrar att vetenskapsområden som är mogna kan gå snabbare fram. Men områden där till exempel patentfrågor är mer brännande, eller där de tryckta vetenskapliga tidskrifterna anses ha ett extra starkt värde, där kan det finnas skäl att vara försiktigare. På sikt finns dock inga skäl alls att hindra eller bromsa utvecklingen. Offentligt finansierad vetenskap ska helt enkelt vara offentlig.