Annons
Bild: 
Claudio Contreras / NPL

Fler fåglar häckar i Sverige

Trots drastiska miljöförändringar klarar sig Sveriges fågelfauna alldeles utmärkt. Ljusast är framtidsutsikterna för generalisterna – fågelvärldens tiokampare. Det skriver biologen Staffan Ulfstrand, som här med hjälp av en färsk studie beskriver utvecklingen sedan mitten av 1800-talet.

Författare: 

Publicerad:

2015-04-08

Under de senaste århundradena har vi i allt snabbare takt byggt om vår omvärld till egen nytta. Inte ens i vårt relativt glesbefolkade land är en enda kvadratmeter helt oberörd av mänskliga aktiviteter. Allt är – eller håller på att bli – ett ”kulturlandskap” i någon av ordets bemärkelser. Många ser på denna genomgripande förändring med stor oro, eftersom de hört eller läst att den obönhörligen driver oss mot en ekologisk katastrof. Inte minst grundas denna pessimistiska framtidsvision på uppfattningen att vår djurvärld håller på att utarmas och att detta medför de allvarligaste konsekvenser för oss människor.

Den artgrupp i vår fauna vars förändringar vi har ojämförligt bäst kunskaper om är fåglarna. Hundratals kunniga ornitologer har varje vår sedan 1970 genomfört standardiserade ”taxeringar” av antalet häckande fågelpar i alla delar av vårt land. Resultaten sammanställs och utvärderas fortlöpande inom projektet Svensk Fågeltaxering som har sin bas på Biologiska institutionen vid Lunds universitet, under ledning av professor Åke Lindström.

Så hur står det faktiskt till med vår fågelvärld – ökar eller minskar antalet arter? Redan nu kan avslöjas att befintliga fakta ger en så positiv bild av vår fågelfaunas förändringar att Hugin och Munin och alla andra kloka och kunniga svenska fåglar på frågan ”Läget?”, rimligen måste svara att ”Jodå, tackar som frågar, hittills fungerar det mesta tillfredsställande, vi har det bra, och inga tecken syns på utarmning”.

Nyligen publicerades en rapport i tidskriften Ornis Svecica som summerar förändringarna i vår fågelfauna under de senaste 150 åren. Startpunkten är lundaprofessorn Sven Nilssons faktaspäckade fågelhandböcker från år 1858, medan diverse andra källor utnyttjats för att få veta vad som hände med fågelfaunan under andra hälften av 1800-talet och fram till år 1970. Det året utgör en brytpunkt, för då startade – som ovan nämndes – de riksomfattande fågelbeståndstaxeringarna, som naturligtvis ger oss oerhört mycket säkrare uppgifter om vad som händer och sker i vår fågelfauna. Därför har rapportförfattarna valt att separat undersöka vilka förändringar som inträffade från mitten av 1800-talet till år 1970, respektive från det året och till dags dato.

Överraskande nog visar det sig att artrikedomen i Sveriges häckfågelfauna har förändrats i samma takt under de två tidsperioderna: med ungefär 2,5 nytillkomna och 0,75 utgångna arter per decennium. Alltsedan mitten av 1800-talet har vi således kunnat fröjda oss åt en nettoökning av häckfågelfaunans artrikedom med strax under två arter per decennium. Detta har lett till att det i dagsläget regelbundet häckar omkring 250 fågelarter inom Sveriges gränser.

Som exempel på nykomlingar från olika årtionden kan nämnas kentsk tärna (1910), skärfläcka (1920), storskarv (1940), skäggmes (1960), vitkindad gås (1970) och vaktel (1990). Bland dem som försvunnit finns storskarv (1900), härfågel (1920), vit stork (1950; dock pågår återinplantering i Skåne), blåkråka (1960), tofslärka (1990) och svartbent strandpipare (2000). Storskarven är en i detta sammanhang speciellt intressant art. Den utrotades, kom tillbaka, bekämpades, men är nu etablerad och ser ut att ha en trygg framtid. Dess svängiga historia beror på att den haft och delvis fortfarande har en förunderlig förmåga att väcka fientliga känslor hos yrkes- såväl som hos hobbyfiskare, trots att den ena undersökningen efter den andra visat att skarvar endast har ringa inverkan på bestånden av våra ”matfiskar”.


Häckande fåglar i Sverige
Den allra största delen av vårt totala häckfågelbestånd utgörs av ett förvånansvärt litet antal arter. Ungefär 30 procent av drygt 250 arter – det vill säga de tre understa kategorierna i tabellen – står för 96 procent av de cirka 72 miljoner fågelpar som häckar i Sverige.

Omvänt: om de övriga 70 procenten av arterna skulle försvinna – de som utgör de fyra övre kategorierna i tabellen – skulle det totala antalet häckande fågelpar i Sverige minska med endast cirka fyra procent.

Så långt om fågelfaunans artrikedom. Men hur ligger det till med det totala antalet fåglar i vårt land: ökar bestånden, minskar de eller är de oförändrade? Nu gäller det alltså individantal – eller antal par – hos våra häckfågelarter, inte antal arter i faunan.

Alltsedan hösten 1973 står varje dag från den 1 augusti till den 20 november en observatör på Nabben – Falsterbonäsets sydvästspets – och noterar fågelsträcket enligt strikta rutiner. Oj vad man kan få uppleva på den platsen: en kvarts miljon bofinkar i tidig morgonstund på tveklös resa mot Själland för vidare befordran till andra delar av Västeuropa där vintern ska tillbringas. Här kan man även få se tiotusentals vitkindade gäss som under några tidiga morgontimmar passerar lågt över vågorna mellan Nabben och Måkläppen. Ideligen dyker det upp sparvhökar som ställer till med panik bland småfåglarna. Längre fram på dagen – när termiken satt i gång – kan man få njuta av åsynen av ”skruvar” med hundratals ormvråkar och tjogtals röda glador samt en och annan havsörn som vinner höjd innan de också ger sig ut över Öresund. Eller inte, för det händer ganska ofta att flyttande fåglar i alla fall för en stund tappar sin reslust inför åsynen av det öppna havet.

Vilka resultat har då sträckräknandet på Nabben gett oss? Har antalet förbisträckande fåglar ökat eller minskat under de cirka 40 år som verksamheten pågått?

Svaret är att 35 arter har ökat och tolv minskat i antal under denna tidsperiod. De fyra arter som ökat mest är röd glada, pilgrimsfalk, grågås och vitkindad gås. Detta avspeglar en mycket intressant tendens: att det framför allt är stora fåglar som det går riktigt bra för i Sverige.

Minskad jakt i många länder – till exempel vad gäller gåsarterna – är en förklaring till de positiva trenderna för storvuxna arter. När det gäller rovfåglarnas ökande antal, är minskad ”bekämpning” såväl i vårt eget land som åtminstone i vissa av de områden som rovfåglarna passerar under flyttningen, eller där de övervintrar, utan tvivel en viktig del av förklaringen.

Att kråkan hör till de arter som har minskat allra mest i sträckdata från Nabben lär emellertid knappast bero på en beståndsminskning, i varje fall inte enbart. Fler och fler kråkor stannar nämligen kvar under de allt mildare vintrarna i vårt land, vilket naturligtvis betyder färre kråkor på sträck över Nabben.

I en magnifik volym med titeln Fåglarna i Sverige, utgiven av Sveriges ornitologiska förening 2012, sammanfattas resultaten av de årliga fågeltaxeringar som genomförs runt om i vårt land (se tabellen här ovan). En viktig lärdom är att det är ett förvånansvärt ringa antal arter som står för den allra största delen av vårt totala häckfågelbestånd. Lite drygt 70 av de mer än 250 häckande arterna– ungefär 30 procent – står för 96 procent av de cirka 72 miljoner fågelpar som häckar i Sverige. Om de övriga 70 procenten av antalet arter skulle försvinna så skulle det totala antalet häckande fågelpar i Sverige minska med endast cirka fyra procent.

Vilken är den talrikaste arten i Sveriges fågelfauna? Jo, det är lövsångaren som med sina omkring 13 miljoner par står i särklass – nästan vart femte fågelpar som häckar i Sverige är ett lövsångarpar. Praktiskt taget överallt kan man på våren få avnjuta artens mjuka, lite vemodiga sång. Den kan man förresten få höra även i lövsångarens afrikanska vinterkvarter, särskilt när det börjar lida mot vårflyttningsdags. Men pass på! Det finns två geografiska raser av lövsångare i vårt land, och det finns tecken som tyder på att beståndet av den nordliga rasen minskar i antal. Om pågående trend fortsätter, kanske lövsångaren så småningom tappar positionen som Sveriges vanligaste fågel.

Det kan vara intressant att betänka att om lövsångarens bestånd skulle minska från 13 till 10 miljoner par, så skulle detta räknat i antal individer (eller par) motsvara ett bortfall av Sveriges fåtaligaste 180 fågelarter, det vill säga de fyra översta kategorierna i tabellen. Men bland dessa finns det jämförelsevis många stora fåglar, så viktmässigt är förlusten av tre miljoner lövsångarpar mindre än om de 180 arterna skulle försvinna. En medeltung knölsvan på 15 kilo väger faktiskt ungefär lika mycket som 1 500 lövsångare.

Ifall lövsångarens antal fortsätter att sjunka blir det högst troligt den nuvarande tvåan, bofinken, som tar över ledartröjan. Liksom lövsångaren trivs bofinken i de flesta miljöer, åtmin­stone så länge det finns träd att sjunga från – dock med undantag av barrskogarna i västra delen av Norrland och i fjällbjörk­skogen. Där rycker bergfinken in som vikarie för bofinken, vilket rent musikaliskt onekligen innebär en avsevärd standardsänkning.


Artrikedomen ökar
Inflyttade: Antalet häckande fågelarter i Sverige har ökat med ungefär 2,5 nya arter per decennium sedan mitten av 1800-talet. Många är sydliga arter, som sprider sig norrut med det allt varmare klimatet.

Försvunna: Vi har även förlorat arter, i genomsnitt 0,75 per decennium. Det innebär alltså en nettoökning på närmare två arter per årtionde.

* Storskarven försvann 1900, men återkom på 1940-talet.

** Den vita storken har nu återinförts i Skåne.

Bild: 
Johan Jarnestad

Om en fauna är i balans, bör ungefär lika många arter öka som minska.

I Fåglarna i Sverige gör författarna en övergripande bedömning av den aktuella beståndsutvecklingen för varje svensk häckfågelart. På grundval av deras slutsatser tog jag mig före att dela upp arterna i tre kategorier: ökande, minskande och osäkra. I den sistnämnda gruppen hamnar de arter vars bestånd inte visar några tydliga tecken på förändringar, eller som ömsom gått upp och ömsom ner, ibland olika i olika delar av landet.

Intressant nog är antalet arter med ökande respektive minskande trender ungefär lika stora: de utgör var sin tredjedel av fågelfaunan. Den sista tredjedelen består alltså av arter med osäker beståndsutveckling.

Andelen ökande arter är särskilt hög bland rov- och andfåglar, medan vadare och ugglor tycks ha svårare tider. Bland tättingarna, som utgör den överlägset största delen av faunans fågelarter, kunde 30 arter klassas som ökande, 33 som minskande och 42 som osäkra. Endast en enda rovfågelart, nämligen bivråken, har minskat kraftigt, medan ett tiotal visar en tydlig ökning, i flera fall efter en långvarig svacka. Att just bivråken har minskat torde framför allt bero på att tillgången på stekelbon har avtagit, och det är deras innehåll som är artens favoritföda under häckningstiden. En annan faktor är att duvhöken ökat i antal i många områden, och den lär inte dra sig för att ockupera bivråksbon för eget bruk och inte heller för att döda unga bivråkar och servera sina egna.

Man kan alltså konstatera att då ungefär lika många häckfågelarter ökar respektive minskar i antal, finns det absolut inga tecken på en inledd eller förestående faunakollaps.

Som bekant är det svårt att sia, särskilt om framtiden. Dock finns det goda skäl att förutse en fortsatt uppgång i antalet häckfågelarter i vårt land. En viktig orsak är klimatuppvärmningen. Högre temperatur gynnar rimligtvis spridning norrut av arter som i dagsläget har sin nordgräns söder om vårt land. Å andra sidan kommer värmen att driva ut en del nordliga arter. Men eftersom det finns betydligt fler sydliga arter som bankar på dörren för att komma in i Sverige än nordliga som håller på att tappa fotfästet längst uppe i norr, är det som sagt sannolikt att nettoökningen av fågelfaunans artantal kommer att fortsätta. Tänk om ”finesser” som härfågel, mellanspett och blåkråka gör comeback. Och tänk om läckra nykomlingar som silkes- och ägretthäger gör debut i vår fauna.

Vår framfart i landskapet spelar en avgörande roll för fågelfaunans framtida sammansättning. Ju grundligare och oftare ett landskap blir omstuvat, desto svårare blir läget för specialiserade arter. Emellertid kommer de att ersättas av generalister, det vill säga arter som har förmåga att parera miljöförändringar och kan utnyttja de nya möjligheter som vi människor tillhandahåller beträffande exempelvis föda och boplatser. En grupp franska biologer har genomfört en förträfflig studie som stöder tesen att det i första hand är generalisterna som klarar sig bra och som har en ljus framtid i ett alltmer människodominerat landskap.

Först valde forskarna ut ett rejält stycke av centrala Frankrike och delade på kartan upp det i ett femtiotal fyrkanter som kännetecknas av olika grader av miljövariation. Sedan inventerades häckfågelbestånden i var och en av dessa kvadrater, och på så sätt fick de ett slags index på hur ”generalistiska” olika fågelarter är: en art som häckar i låt säga 40 rutor är ju mindre nogräknad beträffande sin livsmiljö än en art som häckar i bara fem eller tio rutor. Till slut kollade de om något samband fanns mellan de olika arternas ”generaliseringsindex” och deras beståndstrender. Och det fanns det, vilket visade sig på flera sätt.

Arter med en bred nisch, det vill säga utpräglade generalister som fanns i ett flertal av kvadraterna, hade täta och växande bestånd. Detta gällde exempelvis lövsångare, bofink, talgoxe och taltrast – fanns det träd, så nog fanns dessa generalister. Sånglärkan var däremot en av de arter som i den franska undersökningen kom ut som en av de mest ”ömtåliga” arterna med en smal nisch, vilket stämmer med att dess bestånd har minskat och fortsätter att minska på diverse håll i Europa inklusive Sverige.

Tendensen är således att brednischade arter ökar, medan smalnischade minskar. De arter som trivs bäst i vår nya, sköna värld är de som klarar livhanken även i nyskapade miljöer, som kan äta många sorters föda och som över huvud taget har lätt att gilla läget. Illa går det däremot för högspecialiserade arter med en smal ekologisk nisch.

Talrika återfynd av ringmärkta fåglar visar att många av våra häckfågelarter genomför enorma resor och övervintrar i miljöer där omvärldsbetingelserna är synnerligen annorlunda än de som de möter i Sverige. Både inom häckningsområdena och på alla de platser de besöker eller vistas på under sina flyttningar och sin övervintring sker dessutom stora och snabba förändringar. Man kan inte annat än häpna över det naturliga urvalets förmåga att utrusta våra fågelarter, så att flertalet klarar sig även under i rum och tid snabbt skiftande omvärldsbetingelser. Om världen fortsätter att förändras på ungefär samma sätt som hittills, är det troligt att ett antal nordliga och specialiserade arter försvinner, men in från söder kommer i gengäld minst lika många tiokampare, som duger till lite av varje.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Ärade professor, tack för artikeln om fåglar!

Det vore intressant att veta mer om hur de kommunicerar sinsemellan, när man betänker exempelvis kråkornas fantastiska förmåga att undvika jaktlag och måsarnas att samlas vid matfynd på sjön.

Under en årslång vistelse i Hammerfest där kråkorna var få men mycket närvarande kände jag att jag blev intresserat skärskådad första dagarna där och när jag lämnade platsen en gång senare blev jag förvarnad av en flock när jag skulle passera en kurva och några renar dök upp.

Att jag skriver nu är uppgiften i artikeln om att härfågeln försvann från Sverige 1920. Faktum är att jag fick se en härfågel i en björk på lasarettsområdet i Gävle på 1950-talet. Den har länge fascinerat mig genom sitt särpräglade utseende och fanns den inte beskriven i Folke Rösjös bok om fåglar som jag läste på 1940-talet?

För något år sedan fick jag se ett TV-program om en härfågelentusiast som jag tror höll till i Danmark. Han sköter ett antal holkar i ett ängsmarksområde dit fåglarna återkommer på våren.

Kanske vi kan få se dem igen i Sverige?

Med vänlig hälsning
Sten Gibson

Lägg till kommentar