Annons

Odlingsjordarna eroderar bort
Plogar har i 6 000 år påverkat marken – på gott och ont. När jorden ligger naken tar erosionen fart. Vind och vatten tar med sig jorden ut i vattendragen, och lämnar allt mindre odlingsbar jord kvar.

Bild: 
Lindsten & Nilsson

Hotade jordar

FN har utsett 2015 till Jordarnas år. Hotet mot jordens odlingsjordar är på väg att växa till ett hot också mot vår egen civilisation. Men det går att både odla och bevara. På Gårdstånga Nygård i Skåne är plogen portförbjuden.

Författare: 

Publicerad:

2015-09-11

Det här är en riktigt smutsig historia. Den börjar för mer än 6 000 år sedan i Mesopotamien men slutar möjligen lyckligt på en leråker i Skåne strax utanför Eslöv. Däremellan avslöjas ett av världshistoriens värre mordredskap, upptäcks en ny form av mörk materia och begås ett lustmord på vår mest kända symbol för den strävsamma bonden. Forskaren som berättar är geolog, eller geomorfolog som han själv säger. En forskare som studerar hur jord bildas, formas och försvinner. Och han berättar sin historia i en bok med just titeln smuts, Dirt, en av många synonymer till ordet "jord".

– Jag vill nå ut med det jag tycker är viktigt. Men vem vill läsa en bok med titeln Soil?, säger David Montgomery när han föreläser om sin forskning på konferensen S.O.S. – save our soils, mitt i det myllrande Malmö i maj 2015. Med underrubriken The erosion of civilizations kan ingen missa att han är ute i ett angeläget ärende.

– Jord är en av våra mest underskattade och minst uppmärksammade strategiska resurser, säger han. Fullt i klass med oljan – fast egentligen viktigare.

Oljan börjar vi ju nu ana hur vi ska kunna ersätta med annat. Växter till exempel. Men jorden som allt växer på? Vad ska vi ersätta den med om den försvinner? Och det är vad som håller på att hända. FN har utnämnt 2015 till The year of soils, Jordarnas år, för att få oss att inse allvaret.

Jordens jordar är hotade, och med dem själva grunden för vår existens. Det är förstås ingen tillfällighet att Adam betyder ’jord’ och Eva betyder ’liv’. Utan jord inget liv och utan liv ingen jord. Jorden skapas underifrån från vittrande berg, där livets enklaste former först får fäste, binder luftens koldioxid, hjälper till med vittringen, dör och bildar mylla för enkla växter som binder ännu mer kol, som blir ännu mer mull, som blandas med ännu mer mineral från det vittrande berget, växer till jordlager djupa nog för gräs, buskar och träd att växa på, djur att beta på – och människor att leva på. Människor som kan hugga ner träden och bränna skogen för att kunna odla jorden.

– Men det är inte yxan, elden och odlingen som i sig hotar jorden, säger David Montgomery. Det går att odla utan att förstöra. Men för 6 000 år sedan gjorde människan en av sina allra mest framgångsrika, genialt konstruktiva och mest destruktiva uppfinningar någonsin. Årdret – föregångaren till plogen.

Med grävpinne och flåhacka kan människan själv bara fläka upp små och ytliga fläckar mark och ge plats för egen sådd. Men för årder och plog kan man spänna dragdjur och gå på djupet över stora ytor. Först förstås där det är enklast. I dalgångarnas bottnar, flacka deltaland och plana slätter. Produktionen steg, människorna blev fler, behoven ökade och odlingen kröp allt längre upp på allt brantare sluttningar. Men att sticka en vass plog i jordens hud, som var Darwins syn på jorden, och skära upp marken skär inte bara sönder daggmaskarna och gör dem till fågelmat – det förstör också maskens middagsbord. Livet på djupet vänds upp till ytan där det dör av sol och torka. Livet på ytan vänds ner i djupet där det kvävs eller drunknar. Plogen är ett av våra värre mordredskap. Men plogen sätter också fart på livet, det liv som bryter ner jordens organiska material och frigör både koldioxid och näring. Det är ju en av anledningarna till att bonden plöjer och är förutsättningen för våra liv. Ogräset ska bort, marken luckras för sådden och näringen i jorden bli tillgänglig för våra växter. Sett i det perspektivet är plogjordbruket en hörnsten i människans framgångssaga. Men från den plöjda marken läcker det ut mer näring till haven och växthusgaser till atmosfären. Och dessutom: så länge jorden ligger naket svart utan skyddande växter och genomvävd av rötter börjar den flytta på sig. Erosionen tar fart.

Alla som rest i Medelhavsområdet och sett Akropolis ståta på sin rentvättade höjd vet att berg och sluttningar är nakna eller på sin höjd täckta av magert gräs och taggiga buskar. Men hela det grekiska landskapet var en gång täckt av jord och skog, i flera omgångar. Och David Montgomery ser samma mönster i många gamla civilisationers uppgång och fall. De pulserar över årtusenden i takt med att skogen och jorden kommer och går. Med ökande befolkning och blomstrande kulturer flyttar jordbruket ut från slätterna och upp på sluttningarna, yxan hugger ner träden, plogen skär sönder marken – och jorden är borta med vinden och vattnet. Det tar kanske tusen år, eller några hundra, men i en geologs ögon är det ett ögonblick, och så är också grunden för samhällets existens borta med vinden. Det tar mycket lång tid innan vittringen och växterna skapat ny jord djup nog för skogen att växa i och människor att leva av.

Sett ur det här, och ur vårt mänskliga tidsperspektiv, är jordens jordar en fossil resurs. Förbrukar vi mer än vad som nybildas kommer det att gå för vår kultur som för de gamla grekernas. Eller romarnas, aztekernas och mayas med för den delen. David Montgomery hävdar förstås inte att jorderosion och markförstöring är den enda orsaken till alla civilisationers fall. Men de har alltid varit viktiga och ibland avgörande. Länder och kulturer som inte kan försörja sig själva måste ha någon annan som gör det; handelsvägarna måste fungera och man måste ha något att erbjuda i utbyte – eller ta mark och mat från någon annan.

Också på FN:s kartor över jordens jordbruksmark är nästan all mark markerad som mer eller mindre degraded, det vill säga utsatt för försaltning, försurning, försumpning eller förflyttning (erosion). Det går långsammast i norr och snabbast i söder. Varje år försvinner mer än 24 miljarder ton jord från jordens plöjda jordbruksmark, och var man än mäter, så överstiger utgifterna inkomsterna. Vi håller på att tömma vårt jordkonto på dess kapital, men processen är så långsam att vi har svårt att mäta och förstå den. Också i det liknar jordförstöringen klimatförändringen. Men David Montgomerys och många andras beräkningar talar samma hotfulla språk: jorden försvinner snabbare än den nybildas.


Jordens jordar är hotade
Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation är mer än 2 miljarder av jordens cirka 5 miljarder hektar åker- och betesmark hotade av mer eller mindre allvarlig jordförstöring. Värst drabbade är de rödmarkerade områdena. 

Bild: 
Johan Jarnestad

Medianen för naturens insättning på jordkontot är enligt David Montgomery 0,017 millimeter nybildad jord per år och hektar, och vårt plogjordbruks uttag bortåt 100 gånger större – 1,5 millimeter per år och hektar. Siffrorna varierar förstås stort. En uppskattning av en annan forskare, David Pimentel från 2013, säger att jordbruksmarken eroderar bort från världens åkrar 10–40 gånger fortare än den nybildas. Alla beräkningar som görs av jordförstöringen går förstås att kritisera. Men det är svårt att hitta jordforskare som förnekar att den nuvarande globala jordförstöringen är ett allvarligt globalt problem som hotar vår långsiktiga existens. Också i de områden på jorden, till exempel i norra Europa och Sverige där jorden är minst utsatt för erosion, försvinner mer jord från plöjda åkrar än vad som nybildas varje år.

Om så bara hälften av den jord som enligt EEA (European environmental agency) eroderar från skånska åkrar hamnar i havet så motsvarar det 4 000 långtradare som tippar jord i Östersjön – varje år!

Enligt David Montgomery har jorden de senaste 40 åren förlorat mer än 400 miljoner hektar odlingsmark. Det är nästan en tredjedel av all nu brukad åkermark.

Varje år blir 10 miljoner hektar mark obrukbar, samtidigt som vi vet att befolkningstillväxten och den stigande levnadsstandarden gör att vi om mindre än 40 år, när vi förlorat ytterligare en tredjedel av åkermarken med nuvarande takt, måste ha tillgång till cirka 60 procent mer mat än vi har tillgång till i dag. Och all historisk erfarenhet visar att brist på mat alltid leder till social oro, våld och politisk instabilitet!

Men jorden måste inte bara vara på plats för att ge oss liv. Den måste också själv vara full av liv.

Ett hektar frisk levande jord innehåller cirka 5 ton levande organismer per hektar. Ett spadtag levande jord innehåller fler olika arter än vad som lever i Amazonas djungler. I en tesked jord finns det upp till en miljard mikroorganismer, såvitt vi nu vet. I jorden döljer sig nämligen biologins mörka materia. Den som vi ännu inte har en aning om vad den består av. Om man med hjälp av alla nya olika ”omics” – genomics, proteomics, metagenomics – analyserar ett vanligt jordprov, upptäcker man att mer än 95 procent av allt man hittar måste komma från liv som vi inte har någon aning om vad det är eller hur det ser ut. Livet i mikroskala är alltså till stor del okänd terräng. Hur den ser ut, fungerar och förändras har rimligen en avgörande betydelse för hur bra eller dålig jorden är på att göra oss alla de tjänster vi behöver för våra liv.

– Vi måste betrakta jorden som ett integrerat system där allt hänger ihop med allt, säger Mary Scholes, professor i växt-, djur- och miljövetenskap vid University of Witwatersrand, Sydafrika. Ändrar vi på någon del i systemet påverkar det allt annat, och vi måste veta vad och hur för att inte förstöra för oss själva.


Så bildas jorden – och försvinner.

Bild: 
Johan Jarnestad

Hennes lista över de tjänster som jorden gör oss är lång. Allt från klimatreglering, vattenrening, foder och föda till avfallshantering, näringscirkulation, rekreation, turism, källa till litteratur och existentiella reflektioner finns med, allt är på ett eller annat sätt sammanvävt med – och beroende av – den levande jorden.

I en plöjd mark ser man tydligt hur mikrober, som är bra på att bryta ner döda växter och släppa ut koldioxid i atmosfären, trivs och förökar sig. Att hålla kvar kol och begrava mer kol i marken är ju, förutom maten, en av de viktigaste tjänster som jorden gör oss. Men det handlar inte bara om att kolet ska vara i marken och inte läcka ut i luften. Hur mycket kol som finns i marken har dessutom en avgörande betydelse för nästan allt vi begär av jorden.

Enligt Katarina Hedlund, professor i biologi och markforskare vid Lunds universitet, kan man med mer kol i marken få högre skördar med mindre insatser och lägre miljöpåverkan. Hon visar också hur just mängden kol i marken långsamt men säkert sjunker i det moderna intensiva plog- och spannmålsjordbruket, men att den negativa trenden går att bryta om man odlar marken på rätt sätt.

Om marken kan läcka kol till atmosfären kan den ju förstås också göra tvärtom – lagra kol i marken. Jordens jordar innehåller mer än dubbelt så mycket kol som det finns i atmosfären.

Rattan Lal, professor i jordfysik vid Ohio state university och specialist på jordens förmåga att lagra kol och dessutom en av huvudförfattarna bakom rapporter från Nobelprisvinnande IPCC 2007, är övertygad om att det är smartare att begrava kol i jordbruksmarken genom bättre jordbruksmetoder än att med högteknologiska metoder pumpa ner koldioxiden i gamla gruvhål och tomma oljefält.

– Om världens bönder odlade sin mark så att kolinnehållet fördubblades på 100 år, det vill säga ökade med en procent om året, säger han, så skulle det motsvara hela den nuvarande globala ökningen av kol i atmosfären.

Detta är förstås inte möjligt. Men de åtgärder som Rattan Lal föreslår är faktiskt praktiskt möjliga att genomföra i ett modernt storskaligt jordbruk och de skulle innebära att så mycket kol i marken skulle kunna grävas ner att det motsvarar ungefär en tredjedel av den koldioxid som jordatmosfären ökar med varje år.

Dags nu för en tur till leran utanför Eslöv för att se hur detta kan åstadkommas, något som samtidigt gör slut på 6 000 års framgångsrik misshandel av Moder jord.

– Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva, säger Gustaf Ramel, ägare till Gårdstånga Nygård och 950 hektar skånsk åkermark mellan Lund och Eslöv.

Han visar en bild på en monstertraktor. Åtminstone i mina ögon. Men den är ändå betydligt mindre än den traktor den har ersatt.

Och det är det som är så anmärkningsvärt. Hittills har utveckling, rationalisering, kostnadsjakt och lönsamhet i jordbruket alltid betytt större traktorer med fler hästkrafter som kan dra allt tyngre redskap och drar allt mer bränsle. Men sedan 2004 har utvecklingen på Gårdstånga Nygård tagit en helt annan riktning.

Hälften så många traktorer, färre hästkrafter, färre traktortimmar, mindre arbete, mindre gödsel, mindre läckage, mindre erosion, mer kol i marken, mer liv och mångfald i jorden – och 20–30 procent större avkastning, enligt Gustaf Ramel. Det är svårt att tänka sig något tydligare exempel på att nya kunskaper och ny teknik kan lösa hela ekvationen och låta oss behålla kakan fastän vi ätit upp den. Mer, med hjälp av mindre! Gårdstånga Nygårds maskiner kör redan på biobränsle, och den dagen konstgödsel framställs med förnybar energi och/eller är återvunnen från städernas avfall, kan man knappast komma längre mot ett hållbart jordbruk.

År 2004 portförbjöd man plogen från Gård-stånga Nygård. De första åren ersattes den med en ytlig bearbetning av jorden före sådd. Sedan 2011 praktiserar man så kallad direktsådd. Såmaskinen luckrar bara upp ett litet smalt spår i marken där utsädet trycks ner samtidigt med gödseln. Lumbricus terrestris, den stora daggmasken som det numera finns gott om i jorden, får tillsammans med allt annat liv i jorden vara ifred och göra sitt jobb: att gräva sina ända ner till två meter djupa gångar i marken och tugga i sig växtrester från ytan och förvandla dem till ny, porös jord. Att måsarna blir utan mat – maskarna får ju mer, är inget som bekymrar Josef Appell, som är driftsledare på gården och som sedan 2006 varit ansvarig och pådrivande för utvecklingen av det plogfria jordbruket på Gårdstånga Nygård.

– Nu är det maskarna och mikrolivet som gör allt det jobb som plog och harv gjorde förut, säger han. Och de gör det gratis. Jorden är faktiskt mer porös och lättare att gräva i nu än när vi rörde om i den med plog och harv, tillägger han där vi står mitt i ett höstvetefält och gräver efter mask.

En levande, porös och maskstungen jord fungerar dessutom som en svamp – den suger upp regnvattnet, med löst näring från jorden i, och håller kvar det tills växterna sugit i sig både vatten och näring. På en mark packad av tunga maskiner rinner vattnet bort från ytan och tar med sig både jord och näring till vattendrag och hav.

Så vad är haken? Ekvationen verkar ju vara för bra för att vara sann. Det finns egentligen bara en: de kemiska medel som ersätter plogens dödliga framfart bland ogräset. Vill och kan man inte bekämpa oönskade växter med kallt stål måste man ta till något annat. Men om mer kemiska medel är en hake eller inte beror förstås på hur man ser på saken och hur man använder medlen. Det val man gör på Gårdstånga Nygård avgörs av vad man menar skadar markens ekologiska väv minst – plogens brutala mekanik eller en mer maskvänlig kemi? Men det är klart, om det vore möjligt så skulle Josef Appell och Gustaf Ramel gärna pensionera även sprutan, det vill säga om de kunde få lika stora skördar utan ogräsbekämpning med negativa miljöföljder. Alla körningar över fälten och allt som måste köpas in till gården kostar pengar och allt jordbruk får miljökonsekvenser. Vad som är långsiktigt ekologiskt och ekonomiskt hållbart är en evig balansgång mellan olika önskemål.

Kanske kommer de att hitta inspiration till saken från de 260 hektar av gårdens jord som de odlar ekologiskt. Där är ju både konstgödsel och den konventionella kemin bannlysta, men skörderesultatet är för lågt, jordbearbetningen för intensiv, kolförlusten, läckaget, erosionen och energiförbrukningen för stora för att matcha deras eget eko-jordbruk. Att man trots det odlar 25 procent av gårdens areal ekologiskt beror på att det tvingar fram både nya kunskaper och ny teknik och att priset på ekologiska produkter är tillräckligt högt för att täcka de högre kostnaderna och den lägre skörden.

Men det finns också ett helt annat möjligt perspektiv för ett ännu mer ekologiskt hållbart jordbruk än det som de nu praktiserar på gårdens plogfria åkrar: professor Sten Stymnes och hans forskning på att utveckla oljeväxten Lepidium campestre – kung Salomos ljusstake – till en perenn oljegröda.

Är det kanske framtiden för hela drömmen om det hållbara jordbruket? Perenna grödor som kommer år efter år från samma rötter och har inbyggd motståndskraft mot svampar och insekter? Sten Stymne och hans forskargrupp vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, är i så fall en bra bit på väg.

– De flesta växter i naturen är ju perenna, säger han. Att de första bönderna valde växter som måste sås om varje år beror på att det var de som hade störst och flest frön. Perenna växter satsar mer på rötterna än på fröna. Men med dagens växtförädling kan man bryta den kopplingen och få både stora och många frön och djupa rötter, säger han.

I vilt tillstånd är Lepidium, eller fältkrassing som den också heter, en tvåårig växt med en olja som inte duger till någonting alls och frön som sitter så löst i sina kapslar att de inte går att tröska. Men nu ger de tämjda och dresserade varianterna på SLU en olja som matchar raps- och solrosoljan. Dessutom sitter fröna lagom hårt, skörden är på väg mot hyfsade nivåer och, intressantast av allt, den förädlade tvååringen kan korsas med en flerårig vild släkting och ge perenna avkomlingar.

Möjligen får både Gustaf Ramel och Josef Appell uppleva inte bara ett lustmord på plogen, utan också att ge såmaskinen förlängd semester. Ingen vet. Växtförädling tar tid. Men arbete som förr tog tiotals år kan numera göras på några få år tack vare den moderna gentekniken. Men då måste staten stå för fiolerna. Vilket privat företag vill satsa på växter som inte behöver sås mer än ibland och klarar sig med mindre kemikalier och gödsel, begraver kol i marken, binder jorden på jorden och befriar oss från växthushotet?

– Manhattanprojektet kostade 26 miljarder dollar och Apolloprojektet 170, säger Sten Stymne.

Man hisnar förstås inför jämförelsen. Men varför skulle det vara värt mer pengar att uppfinna bomber och erövra rymden än att rädda civilisationer och stoppa reprisen av David Montgomerys smutsiga historia?

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

4

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Bra Peter.
Det finns i grunden 4 sätt att jaga ogräs som jag känner till; mekaniskt, kemiskt, täckodling och "cover crop". Sannolikt varierar bästa metod på olika jordar och för olika grödor, tex. täckodling och snäll kemi. Fleråriga grödor kan antagligen också kompletteras någon väg.
En svaghet med elproduktion ur vinden är den intermittenta driften. Ställ i stället ett bytta på marken där kvävegödselkorn pluppar ner när det blåser. Den gamla sortens vindsnurror i jordbrukslandskapet pumpade upp vatten tills karet var fullt då en nivåbrytare stängde ner.
Må så gott.
/ Åke

Ja, det är bra skrivet och sammanfattat.
Det är just i den riktningen FramtidsOdling arbetar. Vi har också sett att det finns ett stort intresse för både mull, reducerad bearbetning och fång/eftergrödor i praktikens frontlinje. Vi har en vändning. Se FramtidsOdlings hemsida, infoblad 2.

I brist på konkurrenskraftiga perenner fåt det ju bli någon form av "eftergrödor". Något som bör prövas: Om en 8-10 tons gröda följs av en höstgröda som täcker bra och ger 3-5 ton ts, vilken chans har ogräset då?

Något annat att pröva (?), utvecklingsmetod. Mål, minska bekämpningsmedel. Värva ett tiotal intresserade större växtodlare. Deras uppgift: avsätta en del av gården till "minimerad bekämpning". Möjliga åtgärder: grödval, växtföljd, sortval, teknik mm. Kontrakt att man kompenserar för skördebortfall och kostnader. Man kan nog tänka ut några extra morötter.

Ett observandum om mullutveckling: vi kan lagra in kol men det går mot ett jämviktsläge inom 50-100 år. Men dessa decennier kan vara viktiga nog.

Oktober 2015 - ”MÄNSKLIGHETENS FRAMTID HÄNGER PÅ KORNA http://www.svt.se/opinion/jorgen-andersson-om-kor : ...och vi behöver först skämmas, sedan be dem om ursäkt och lova bättre respekt för vårt 8000 år gamla samarbetsavtal”, skriver Jörgen Andersson https://www.facebook.com/fjallbete/timeline

I USA har man nu på flera håll lagt till cover cropping med "roll down" med resultat över förväntan med reducerad konstgödsel input och upp till 98% ogräskontroll Framförallt uppsakattas den lägre jordtemperaturen och kraftigt ökade jordfuktigheten under torra perioder.
De som hållt på flera år är mest positiva, förmodligen pga att ökande humusskiktet år från år driver en "god cirkel" . Videon som jag länkar till ser även ut att ha gått "viral" med nära 200,000 visningar på ett sånt här specialområde! Mycket positivt !
https://www.youtube.com/watch?v=nWXCLVCJWTU

Lägg till kommentar