Annons

25 procent av de språk som används vid gymnasiet är ursprungligen afrikanska.

Bild: 
iStock

Wolof, bambara, engelska, fulfulde, franska, soninke, spanska

Om man talar många språk är det lättare att lära in ytterligare ett. Det visar forskningen. Men den visar också att man bör få sin skolundervisning på ett språk som man har växt upp med. Och så är det inte för majoriteten av Afrikas barn.

Författare: 

Publicerad:

2015-10-08

Bambara, fulfulde, franska, soninke, engelska, spanska, wolof ... jag älskar språk och lär mig snabbt!

Det säger Abdoulaye Batiri som arbetar som vakt utanför ett av de nyare hotellen i Malis huvudstad Bamako. När det är lugnt på jobbet använder han sin telefon för att surfa efter ord på mandarin eller ryska, som är hans senaste två språkprojekt.

– Ryska är lite svårt att få grepp om eftersom jag inte kan skriften, men med mandarin går det framåt för där finns mycket skrivet också med latinska bokstäver.

– Det är i första hand av personligt intresse jag lär mig. Jag börjar studera lite grunder och ser om jag kan skapa meningar. Dem kan jag sedan pröva när jag stöter på någon som talar språket, till exempel här på hotellet. De korrigerar mig och på så sätt kommer jag vidare, säger Abdoulaye Batiri, som tvingades hoppa av juridikstudierna av ekonomiska skäl.

Även om Abdoulaye Batiri hyser en särskild passion för språk, så är mångspråkighet regel i många afrikanska samhällen söder om Sahara. Mellan 1 000 och 2 500 olika språk talas på den afrikanska kontinenten (osäkerheten beror bland annat på hur man definierar språk och dialekt), och i länder som Mali är det inte ovanligt att stöta på personer utan skolgång som dagligen växlar mellan flera språk.

Caroline Kerfoot, sydafrikansk forskare vid Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet, säger att det finns ganska mycket forskning som visar på fördelen med att växa upp med flera språk.

– Många studier visar att två- eller flerspråkiga barn har ett kognitivt försprång för vidare språkinlärning. Eftersom de ständigt rör sig mellan olika språk, växer de upp med en insikt i vad vi kallar meta-lingvistik, det vill säga hur språk fungerar. Det är en fördel när de lär sig ytterligare språk.

Abdoulaye Batiri lärde sig wolof i ett kvarter med senegalesiska försäljare, när han under sin hittills enda utlandsvistelse bodde några månader hos en släkting i Elfenbenskusten. Engelska talar han flytande, med amerikansk accent, trots att han aldrig besökt ett engelskspråkigt land.

– Det är mitt favoritspråk! Jag gillade amerikansk musik när jag var yngre och har alltid drömt om att flytta till USA. Efter gymnasiet var jag fast besluten att lära mig engelska till perfektion, så jag lyssnade på brittiska radiokanaler och gick till det amerikanska kulturcentret för att öva uttal.

Abdoulaye Batiris uppväxt i Bamako dominerades annars av bambara, som är det största språket i Mali, särskilt i huvudstaden. Skolgången och distanskommunikationen med pappan skedde på franska.

– Under loven hos min mormor och morfar lärde jag mig vårt språk soninké, och i kontakten med de ambulerande kaffeförsäljarna här i Bamako lärde jag mig fulfulde.

Men trots att 14 språk talas i Mali existerar formellt bara ett enda: franska. Liksom i majoriteten av länderna söder om Sahara hörs det officiella språket inte alls på gatan; enbart uppskattningsvis 16 procent av befolkningen behärskar franska. För kommunikation mellan personer med olika modersmål används i stället bambara (eller bamanankan som är språkets riktiga namn) som lingua franca.

– Människor lär sig språk utifrån deras funktioner i samhället – de ska kunna kommunicera, resa, jobba och fungera genom dem, säger Ibrahima Cissé, lingvist vid Bamakos universitet.

– I det afrikanska språklandskapet är det därför mer sannolikt att tala flera språk, om man inte har landets lingua franca som modersmål. Växer man upp med ett annat modersmål är man tvungen att utöver det åtminstone lära sig landets gemensamma språk.

Ibrahima Cissés eget modersmål är fulfulde. Bamanankan lärde han sig när han vid tio års ålder flyttade till ett större samhälle för att fortsätta skolan.

– Jag hade också kompisar i kvarteret som bara pratade dogon. Vi lärde oss varandras språk och blandade dem hela tiden.

Ibrahima Cissé menar därför att gränsen mellan olika språk ofta är flytande. Vilket språk som talas är inte främst knutet till en fysisk plats.

– Det finns inga givna situationer, utan språkvalet är en fråga om ständiga förhandlingar. Varje språk av- och återaktiveras konstant och det är samtalets mål som avgör valet av språk. Ofta skiftar det utifrån till exempel samtalspartner och teman. Hemma talar jag fulfulde med min fru och min bror, men om någon dyker upp som bara kan bamanankan pratar vi alla det. Kanske återgår vi tillfälligt till fulfulde om det är något vi inte vill att gästen ska förstå.

Ibrahima Cissé förklarar att det i de flesta afrikanska samhällen handlar om additiv flerspråkighet – parallellt med att de lär sig nya språk, fortsätter människor att använda språken de behärskade innan.

– Ofta blir människor mångspråkiga för att de rör på sig. Att tala många språk ses av omgivningen som något positivt, eftersom det ger fördelar i vardagslivet.

Men mångspråkigheten i Afrika uppfattas i västerländska sammanhang snarare som något som orsakar kommunikationsproblem och konflikter. Francisco Matinzhe Sozinho, direktör vid Academy for african languages, Acalan, menar att detta stämmer illa med verkligheten.

– Genom de stora gränsöverskridande afrikanska språken kan kontinentens invånare kommunicera även mellan folkgrupper och över landsgränser. Och de flesta konflikterna är knappast kopplade till att människor talar olika språk. De två folkgrupperna som var inblandade i folkmordet i Rwanda talar båda kinyarwanda, och den plats som kanske mest präglas av konflikter är Somalia, ett av få enspråkiga länder i Afrika.

Acalan, en del av den Afrikanska unionen, har som uppdrag att främja de afrikanska språkens användning inom alla samhällsområden i samverkan med de före detta koloniala språken.

– Mångspråkigheten måste vara en integrerad del av strategiska utvecklingsplaner i afrikanska länder. Så är inte fallet i dag, säger Francisco Matinzhe Sozinho.

Under kolonialtiden sågs de afrikanska språken inte som fullvärdiga. Många afrikaner tar i dag inte ens upp dem när de får frågan om vilka språk de talar; det är som om de inte räknades.

– Språk måste alltid förstås i relation till maktstrukturer; för att vara av vikt måste de erkännas av den ekonomiska och politiska sfären. Värdet av ett språk definieras av hur du kan använda det, säger Caroline Kerfoot.

– Under apartheid till, exempel, var Sydafrika på alla sätt ett land av mångfald, men majoriteten kunde inte använda sina språk i politiskt syfte eller för utbildning. I en sådan situation är nyttan av att kunna många språk begränsad.

Redan 1953 underströk Unesco vikten av att undervisa barn på deras modersmål. Men trots att forskningsresultaten är samstämmiga om fördelarna, börjar fortfarande majoriteten av barn i Afrika skolan på ett för dem främmande språk. Caroline Kerfoot säger att hon är försiktig med att lyfta fram resultat som visar på fördelarna med mångspråkighet, eftersom de inte sällan används som ett politiskt argument mot undervisning på modersmål.

– Logiken blir att om afrikanska barns mångspråkiga uppväxt gör det lätt för dem att lära sig nya språk, är skolgång på kolonialspråken inte ett problem. Men vi forskare har sedan länge sett att det på flera plan är mycket mer effektivt att lära sig på ett språk man växt upp med. Om utbildning sker på ett av de fem eller sex språk folk talar, är det lättare att ta till sig annan kunskap.

Sedan 1979 finns experimentklasser i Mali, där barnen lär sig på sitt eget språk, och planen är att generalisera arbetssättet i alla statliga skolor. Ibrahima Cissés erfarenheter är att de studenter som börjat skolgången på sitt modersmål är betydligt mer aktiva och delaktiga.

– Vår verklighet är mångspråkig, men när barnen kommer till skolan är det som om den inte existerade. Vi är alldeles för fästa vid den europeiska enspråkiga modellen. Vi borde ta fram ett eget upplägg för undervisning på flera språk.

– Om min lärare hade fått använda sina 3–4 språk i klassrummet, hade budskapet kunnat förmedlas på flera sätt. Då hade han – i stället för att gång på gång korrigera mig – förklarat att anledningen till att jag uttalade franska ord fel är att det franska u:et inte finns i fulfulde!

Ett argument mot undervisning på modersmål som ofta lyfts fram är att det skulle bli komplicerat och dyrt, inte minst i länder där flera hundra olika språk talas. Hur skulle det bli med skolböcker? Caroline Kerfoot menar att digitala verktyg erbjuder nya lösningar som gör att skolböcker inte nödvändigtvis behövs.

– Tidigare talades det mycket om risken för motsättningar om ett av landets språk gavs en särställning inom utbildningsväsendet. Med dagens teknik behöver ett land inte välja ett språk. Även om läraren inte talar alla barnens språk, så kan de koppla upp sig till andra klassrum eller använda texter till en minimal kostnad. Elever kan ha material i sina mobiltelefoner på en mängd olika språk. Det skulle göra våra samhällen mer demokratiska.

På många håll i Afrika händer just nu mycket i riktning mot att i högre grad erkänna språkrikedomen. I Mali har en första språkpolitik just klubbats och en rad lagförslag har lagts fram. Utgångspunkten är mångspråkigheten och en tydligare roll för de lokala språken. Zimbabwe har just gjort samtliga av landets 16 språk officiella, och Acalan ger stöd i den praktiska uppföljningen. Det innebär till exempel att all information till medborgarna måste finnas tillgänglig på vart och ett av dem.

I Tanzania togs tidigare i år beslut om att engelskan inte längre kommer att vara undervisningsspråk, utan ett ämne. Kunskap förmedlas i stället på kiswahili parallellt med ett av de andra lokala språken. Ibrahima Cissé säger att det tanzaniska beslutet är positivt, men att den centrala frågan är hur det förstås av lärare och elever.

– Vi lingvister vet att det är bra med undervisning på de språk som människor talar, men det gäller att politiker är med på vad som står på spel för människor.

Själv är Ibrahima Cissé tveksam till att placera den tvååriga dottern i en statlig skola där undervisningen sker på bamanankan, främst för att han inte litar på den generella nivån.

– Hon talar bamanankan och förstår fulfulde och franska. Oavsett undervisningsspråk ser jag till att hon här hemma har böcker på alla språk. Franska kommer inte att vara så känslomässigt laddat som för mig, utan bara ett av hennes många språk.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar