Annons

Albert Einstein: ”Det viktiga är att aldrig sluta fråga. Nyfikenheten har sitt eget existensberättigande.”

Gud: ”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.”

Bild: 
SPL / IBL Bildbyrå, Fine Art Images

När nyfikenheten blev god

I dag ser vi gärna människans nyfikenhet som något positivt – en förutsättning för utveckling och nya upptäckter. Men nyfikenheten har under lång tid betraktats som en farlig egenskap och omgärdats av stränga regler.

Författare: 

Publicerad:

2016-11-22

I en intervju bara några månader före sin död resonerade Albert Einstein om hur det går till när vi skaffar oss ny kunskap om världen. Med intellektet kan vi bygga vidare på det vi redan vet och det vi kan bevisa – men bara till en viss gräns, förklarade han. För att komma ännu längre krävs att vi också vågar släppa taget om det vi känner till och låter tanken ta ett språng. Det krävs fantasi. Einstein vände sig till reporterns son, en ung student vid Harvard som följt med till intervjun, och sa: ”Det viktiga är att aldrig sluta fråga. Nyfikenheten har sitt eget existensberättigande.”

I dag är det nog få som inte betraktar nyfikenhet som en viktig och positiv egenskap, nästan en dygd. Nu när Forskning & Framsteg firar 50-årsjubileum kallar vi det stolt för 50 år av nyfikenhet. Ett annat exempel är livscoacher som tipsar om hur nyfikenheten kan tränas upp till nya nivåer. Och i den senaste läroplanen för svenska grundskolan upprepas en fras om att undervisningen ska ta vara på elevernas nyfikenhet hela tre gånger, i tre centrala avsnitt.

Men så har det inte alltid varit. För antikens filosofer var nyfikenhet, periergia, en meningslös egenskap. Aristoteles ansåg att den lockade blicken mot futtigheter och hindrade sökandet efter verklig kunskap. En viss förundran inför världen var bra, som drivkraft för att metodiskt bygga vidare på befintlig kunskap. Men att låta sig fascineras av allt möjligt, att tänka tankar som överskred gränsen för de mönster och den regelbundenhet som ansågs prägla världsalltet, det var bara slöseri med tid.

I och med kristendomen hamnade nyfikenheten ännu mer i kläm. Kyrkofadern Augustinus (354–430) beskriver i Bekännelser nyfikenheten som en sjukdom, som en del av roten till all världens synd. Allt människan någonsin behövde veta, lite tillspetsat, stod redan skrivet i Bibeln. Att ställa egna frågor om tillvaron och världen var i princip att vilja knyta förbund med djävulen.

Augustinus använder sig själv som ett avskräckande exempel: Som ung student blev han så fascinerad av skådespel att han började försumma sina studier. Samma sak drabbade hans vän Alypius, men där handlade det i stället om ett brinnande intresse för våldsamma gladiatorspel. Så här i efterhand låter det kanske inte som att de var ens i närheten av helvetets portar. Men det var dit nyfikenheten skulle ha lett dem, enligt Augustinus. Att ge efter för sin nyfikenhet var ett tecken på bristande gudstro.

Nästan tusen år senare skriver den italienske teologen och filosofen Thomas av Aquino (1225–74) i Summa theologiae att kunskapen i och för sig är god, men människans sökande efter att få veta mer är sällan gott. Själen har ett begär efter kunskap, på samma sätt som kroppen har ett begär efter mat och sex. Det begäret måste tyglas. Vissa klarar av att söka efter kunskap som ett sätt att vörda Gud. Men då återstår nästa problem – även om själva kunskapen till sin natur är god, så leder den lätt till ondska i huvudet på människan. Till exempel högmod. Den som var rädd om sin själ gjorde alltså bäst i att inte fundera för mycket.

– Under den här perioden, då den kristna kyrkan blir dominerande i västerlandet, uppstår mycket strikta regler för nyfikenhet. Att vara nyfiken beskrivs som något djupt problematiskt och syndigt. Det finns en tydlig gräns för vad människan får undra över, säger Staffan Bergwik, idéhistoriker vid Stockholms universitet, som bland annat har studerat kunskapskänslornas historia.

å 1500–1600-talen sker en gradvis förskjutning. Lusten att utforska världen blir mer accepterad. Det går hand i hand med att det moderna, sekulära samhället sakta börjar ta form. Kyrkans makt utmanas av kungar och kejsare, som kan ge naturfilosofer en fristad med möjlighet att utveckla sina förbjudna tankar. Dessutom blir det tack vare boktryckarkonsten möjligt att ge större spridning åt nya synsätt och idéer.

– Nu kommer till exempel en sådan som Francis Bacon, som argumenterar för att människan ska spränga gränserna, säger Staffan Bergwik.

En talande bild för de nya ideal som började ta form under den här tiden är omslaget till Francis Bacons verk Novum organum från 1620, där ett skepp seglar förbi Herakles stoder. Där gick, enligt den grekiska mytologin, den västliga gränsen för världens utsträckning. Herakles satte upp stoderna på var sida av Gibraltar sund i samband med sitt tionde stordåd, som en varning. Bortom dem skulle ingen människa segla.

– Men i den här diskussionen på 1600-talet blir det i stället själva poängen, att människan ska segla bortom Herakles stoder. Det handlar om att ta sig över gränsen från det vi vet, till det vi inte vet, säger Staffan Bergwik.

År 1660 bildades Royal society i London, en av världens äldsta vetenskapliga akademier. Men för allmänheten var nyfikenheten fortfarande starkt reglerad. Det var inte socialt accepterat för vem som helst att fundera över vad som helst.

– Nyfikenheten sugs upp i ett slags vetenskaplig struktur som växer fram under den här perioden. Det finns vissa platser, vissa samfund och vissa människor som har förmågan att vara nyfikna på rätt sätt. De omsätter så att säga nyfikenheten till rätt frågor och är nyfikna på rätt typ av fenomen, säger Staffan Bergwik.

Men han tillägger att vetenskapsmännen i Royal society fick utstå mycket kritik, inte bara från kyrkan – utan också från det världsliga samhället.

– Kritikerna målade upp en bild av ett gäng överklassgubbar som ägnade sig åt ett helt meningslöst kunskapssökande, till exempel varför vissa plommon kunde vara blå. Plötsligt blev alltså nyfikenheten kritiserad ur ett mer nyttoorienterat perspektiv.

Enligt Staffan Bergwik var det först framåt slutet av 1800-talet som nyfikenheten blev mer allmänt spridd och började bli en socialt accepterad egenskap bland vuxna. Barn fick vänta ännu längre.

– Den positiva synen på barnets nyfikenhet är ett väldigt sentida fenomen. Det känns mer som en pedagogisk innovation på 1900-talet, där barnen till exempel ska forska i skolan och göra grupparbeten. Så egentligen tror jag inte att man kan tala om en egentlig spridning av nyfikenheten förrän under de senaste femtio åren, säger Staffan Bergwik.

En tydlig bild av hur vi har betraktat nyfikenhet hos barn skymtar fram i etnologen Helena Petterssons forskning. Hon forskar vid Umeå universitet och har bland annat gått igenom svenska ordspråk och sägner från 1800-talet för att studera nyfikenhet ur ett etnologiskt perspektiv.

– Där finns det texter som handlar om att man ska hindra barn från att vara frågvisa. I en av de brutalare varianterna står det ”Om barnet är frågvist ska du slå det på munnen.” Så man kan utgå från att frågvishet inte ansågs som något bra under den här tiden, säger Helena Pettersson.

Även om vi nu lever i en tid som hyllar nyfikenheten, så understryker Staffan Bergwik att det fortfarande är en starkt reglerad egenskap:

– Skolan handlar ju om att barnets nyfikenhet ska styras mot sådant som vi uppfattar som meningsfullt. Och den som sedan väljer att börja arbeta som forskare utsätts för en ännu hårdare inskolning. Doktoranden får snabbt lära sig vilken typ av frågor som är acceptabla att ställa. Och det säger jag inte som något negativt, för så måste det ju vara. Det är därför vi kan ha en kunskapsutveckling. Det jag vill peka på är att även om nyfikenheten är ett ideal, så fortsätter vi att systematisera den och tvinga in den i vissa kanaler. Det har vi alltid gjort. Den fria nyfikenheten är lite av en myt. I alla fall när det gäller vetenskap.

När 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes lovordade nyfikenheten i sitt verk Leviathan slog han samtidigt fast att det är en av de egenskaper som skiljer människan från alla andra levande organismer på jorden, ”lusten att veta hur och varför – nyfikenheten”. Men i likhet med så gott som alla andra försök att avgränsa människan från resten av djurvärlden, har även denna skillnad förvandlats till en likhet i takt med att vår kunskap har ökat. Inom den gren av biologin som studerar djurens beteende, etologin, är nyfikenheten en självklarhet.

Per Jensen, professor i etologi vid Linköpings universitet, förklarar att man kan göra en grov uppdelning i djur som gärna söker upp nya saker i sin miljö och djur som i stället drar sig undan. Forskarna talar om neofila respektive neofoba arter.

– Det går i sin tur hand i hand med hur de lever. Som en tumregel kan man säga att ju bredare födoval en art har, desto mer neofil är den, alltså nyfiken. Och vice versa. Vi brukar tala om generalister och specialister, säger Per Jensen.

I ena änden av spektrumet återfinns extremt allsidiga djur, som exempelvis brunråttor och grisar. De kan äta i princip vad som helst: växter, kött, insekter och andra djur – såväl döda som levande. De kan kort sagt hitta något ätbart i vilken miljö de än råkar hamna – förutsatt att de utforskar omgivningen.

– I den andra änden av extremen brukar jag ta koalabjörnen, som framlever sitt liv i stillhet bland Australiens eukalyptusträd. Den kan bara äta bladen från några enstaka arter, inget annat. Så den har ingen som helst anledning att vara nyfiken på någonting. Sannolikheten för att den kommer att hitta något bättre är obefintlig. Generellt kan man säga att de neofoba arterna är så specialiserade att allt nytt är ett potentiellt hot för dem, säger Per Jensen.

Efter en kort paus tillägger han, halvt på skoj, att det med facit i hand kanske hade varit bättre om djurindustrin därför vore baserad på koalor i stället för grisar.

– Just grisar, och höns också för den delen, är två mycket neofila arter som har ett väldigt starkt behov av att få utforska nya miljöer. Numera vet vi från forskningen hur extremt stressframkallande det är för dem att leva i de här enformiga miljöerna där de inte kan få utlopp för sin nyfikenhet. Då börjar de bita och hacka på varandra i stället. Koalan lider sannolikt mindre i fångenskap. Fast koalabiffar hade kanske varit lite svårare att marknadsföra ...

Men känner en gris verkligen samma nyfikenhet och lustkänsla som vi, när den får undersöka något nytt och spännande?

– Ordet nyfikenhet är ju lite förmänskligat. Inom etologin brukar vi tala om ett undersökande beteende, som är det vi kan observera. Beteendet är en manifestation av grisens emotionella upplevelse. Och om man då inser att vi har samma typ av hjärna och grundläggande nervsystem – då tycker jag att det fungerar bra med ett analogiresonemang. Helt klart aktiveras hjärnans belöningscentrum på samma sätt som hos oss. Det vore mycket konstigt annars, säger Per Jensen.

Per Jensen ger flera olika exempel på mer eller mindre neofila djurarter. Under den senaste tiden har det till exempel gjorts experiment som visar att vissa fiskar uppvisar ett nyfiket beteende. Egenskapen återfinns dessutom i den andra stora grenen i djurens rike – de ryggradslösa djuren – hos bläckfiskar. Om till och med en sådan mollusk, som är närmare släkt med insekterna än den är med fiskarna, är nyfiken – när uppstod då den här egenskapen under evolutionen?

– Antingen har den uppstått många gånger, som en automatisk bieffekt hos olika grupper av djur som försöker anpassa sig till ett varierande leverne. Eller så finns det rudimentära former långt ner bland de ryggradslösa djurens mörka ursprung. Jag vet inte om jag vågar dra någon gräns där, säger Per Jensen.

Människan är tveklöst en neofil art – även om den inbördes variationen kan vara mycket stor. Men trots att nyfikenhet spelar en så central roll i våra liv har den länge varit ganska diffust beskriven inom den psykologiska forskningen. Det berättar Linus Holm, som är verksam på Institutionen för psykologi vid Umeå universitet. Han driver nu ett projekt som bland annat går ut på att undersöka hur graden av nyfikenhet kan mätas hos människor – och hur den påverkar vårt beteende.

– Jag ser nyfikenheten som ett uttryck för en kunskapsdrift. Och anledningen till att vi har den här driften är nog att det generellt sett har varit bra för vår art att lära sig nya saker, även när det inte har funnits en omedelbar nyttoaspekt i form av till exempel föda, skydd eller att få tag på vatten.

En drift kännetecknas av att vi får belöningssignaler när denna tillfredsställs – som att få tag på mat när man är hungrig. Det finns försök som visar att inlärning triggar det dopaminerga belöningssystemet i hjärnan på ett motsvarande sätt. Men till skillnad från driften att söka efter mat, som minskar när vi har fått äta, tycks vårt undersökande beteende snarare stimuleras ytterligare när vi tillfredsställer nyfikenheten med ny kunskap.

Den modell som Linus Holm har utvecklat för att studera nyfikenhet bygger på antagandet att nyfikenheten ökar ju mer osäkra vi är på det rätta svaret – och ju mer förkunskap vi har inom det aktuella området.

– Att bara mäta osäkerheten räcker inte. Tänk på hur många saker du är osäker på i tillvaron, som du inte ens noterar eller bryr dig om. Det skulle vara förödande om vi fastnade för allt sådant. Men i och med att man har en viss kompetens inom ett område kan man börja ställa mer riktade frågor, och då blir informationen också mer värdefull.

Just kopplingen till en förkunskap gör att Linus Holm är skeptisk till att vi gärna beskriver barnets nyfikenhet som så mycket starkare än hos en vuxen person.

– Visst är det lätt att se en tydlig nyfikenhet hos barn, de stöter ju på så många saker för första gången. Men samtidigt finns det så enormt mycket de inte kan vara nyfikna på, eftersom de inte har tillräcklig förkunskap. Ett barn som inte ens vet vad ett land är för något känner till exempel ingen större glädje över att få veta var Bhutan ligger.

Utifrån hans perspektiv avgörs vår grad av nyfikenhet i stället mer av hur nyfikenheten så att säga förvaltas genom livet, och hur öppen man är för nya intryck.

– I takt med att kunskapen ökar går det att ställa fler frågor, och bli nyfiken på fler saker. Extremfallet kunde vara en forskare som har ägnat hela sitt liv åt ett visst område. Varje nytt fenomen som den personen inte kan förklara ger sannolikt ett enormt starkt nyfikenhetspåslag, säger Linus Holm.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar