Annons
Bild: 
Björn Öberg

De utdöda djurens återkomst

Med hjälp av avel och ny genteknik hoppas forskarna att snart kunna återskapa utdöda djurarter. En av kandidaterna är mammuten. Men vad ska det vara bra för?

Författare: 

Publicerad:

2016-09-26

Uroxen, som är ursprunget till våra tamkor, var ett majestätiskt djur. Uroxetjurarna hade en mankhöjd på hela 1,8 meter och de vägde närmare ett halvt ton. Hornen var meterlånga och pälsen kort, svartbrun hos tjurarna och mer rödaktig hos korna.

Den allra sista uroxen dog 1627. Även om arten fanns avbildad och omnämnd i en mängd olika texter så försvann nästan minnet av den också. Men nu har europeiska forskare bestämt sig för att ändra på den saken.

– Målet för mig är fritt levande hjordar av uroxar i stora naturskyddsområden i Europa, säger Henri Kerkdijk-Otten, som leder projektet Uruz, ett gammalt germanskt ord för uroxar.

Metoden som han använder för att nå sitt mål kallas back-breeding, baklängesavel. Tanken är att eftersom alla dagens kor härstammar från uroxen så borde också uroxens egenskaper finnas kvar i arvsmassan hos moderna kor, om än nedbäddad och undanträngd. Planen är ett avelsprogram som kombinerar fyra olika lantraser. Tillsammans ska de göra den nya uroxen tillräckligt stor, med tillräckligt långa horn, rätt färg och ett beteende som gör att de klarar sig i det vilda. Projektet är redan i gång och Henri Kerkdijk-Otten hoppas att det ska födas kalvar med rätt utseende redan nästa sommar.

Det är faktiskt något av en kapplöpning. Henri Kerkdijk-Otten är nämligen inte ensam om sin dröm: Det pågår minst fyra andra projekt i Europa där forskare försöker återskapa uroxar. Målet för dem allihop är att ta fram djur som skulle kunna släppas ut i den europeiska naturen.

– För mig är det ett sätt att både återskapa något som vi har förlorat, och få tillbaka de ekologiska processerna. De var stora djur och de hade stora effekter på miljön här i Europa, på samma sätt som till exempel elefanterna påverkar sin miljö på savannen, säger han.

Efter den senaste istiden, när de tjocka glaciärerna drog sig tillbaka, växte det upp lövskogar som täckte större delen av Europa. Det var inga täta skogar, utan parkliknande vidder med öppna ytor och stäppmarker, fyllda av djur.


Så bygger du en mammut Dagens teknik gör det möjligt för forskarna att skaffa sig en bild av hur mammutens arvsmassa såg ut. Den framtida utmaningen blir att skapa ett befruktat ägg, där arvsmassans alla delar sitter på rätt plats.

Bild: 
Johan Jarnestad

I södra Sverige fanns till exempel mammutar, jättehjortar, myskoxar, vildhästar, visenter och uroxar. Efter hand som landskapet i Europa förändrades från stora skogar till städer och lantbruk trängdes de stora växtätarna undan och ersattes med tamboskap. Det medförde att många ursprungliga arter dog ut.

De återuppväckta uroxarna är ett av ett tiotal exempel på hur forskare försöker återskapa förlorade arter. Det handlar både om arter som har varit borta länge, som uroxen, och om arter som dött ut nyligen, exempelvis den pyreneiska stenbocken bucardo. Många av projekten bygger på de senaste årens stora genombrott inom genteknik och kloning – flera av forskarna som försöker återskapa utdöda djur är just genetiker.

George Church är professor i genetik vid Broad institute, ett samarbete mellan de två amerikanska lärosätena MIT och Harvard. Han var en av de forskare som lyckades kartlägga människans arvsmassa. Nu är han redan en bit på väg mot att bygga en mammut.

– Vi står inför en situation där vi inte bara kan sätta stopp för utdöendet av arter. Vi kan också driva utvecklingen åt andra hållet. Det gör att det blir mycket mer engagerande, säger han.

Mammuten planerar han att återuppväcka genom att helt enkelt bygga om en asiatisk elefant. Två vetenskapliga genombrott har gjort att det ens är möjligt att överväga.

Det första är kartläggningen av mammutens arvsmassa. Att dechiffrera dna som legat nedgrävt och infruset i ett skelett i tusentals år är komplicerat. Så fort mammuten dör så börjar de långa dna-molekylerna brytas sönder i mindre och mindre bitar. I skelettdelarna finns också arvsmassa från mängder av andra organismer, insekter, svampar, bakterier och annat som någon gång kommit i kontakt med benen.

När man väl har hittat alla små bitar och luskat ut vilka som faktiskt kommer från mammuten kommer problemet att pussla ihop dem i rätt ordning. Det enda sättet att göra det är att använda en närbesläktad art, till exempel den asiatiska elefanten, som ett slags mall. Varje litet fragment av arvsmassa jämförs med mallen och läggs på rätt ställe, för att skapa ett lapptäcke där varje liten bit mammut-dna överlappar med en annan bit. Till slut framträder en bild av hur mammutens dna såg ut.

Genom att använda den här metoden har forskare kunnat pussla ihop mammutens arvsmassa steg för steg, med större och större noggrannhet. Förra året publicerade forskare vid bland annat Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm den första kompletta sekvenseringen av mammutens dna.

– Vi har ganska bra koll på arvsmassan, eftersom vi har kunnat använda elefantens arvsmassa som referens, och de är ganska nära släkt. Vi vill titta på vad som hände genetiskt under mammutarnas sista tid, säger Love Dalén, professor i evolutionsgenetik vid Naturhistoriska riksmuseet, som ledde projektet.

Kartläggningen gör det möjligt för forskarna att börja leta efter de gener som gav mammuten dess unika egenskaper – den tjocka pälsen, underhudsfettet, de små öronen och de långa betarna.

Det andra genombrottet är upptäckten av den genetiska saxen CRISPR/Cas9, som har gjort det möjligt att stoppa in eller klippa ut gener ur dna med mycket större precision än tidigare.

Kombinationen av dessa två tekniker gör det möjligt att lyfta in konstgjorda mammutgener i celler från asiatiska elefanter. Hittills har han och de andra forskarna i labbet stoppat in fjorton nya gener i cellerna, berättar George Church.

Att veta exakt vilka gener som kodar för olika egenskaper är nästan omöjligt. Till stor del handlar det om kvalificerade gissningar. Hittills har inget av dessa försök med mammutgener presenterats i någon vetenskaplig artikel. George Church säger att han har valt att vänta på fler resultat. Ur ett vetenskapligt perspektiv betyder det att inget kan sägas om vare sig försök eller resultat ännu.

Även om han startar med gener från mammuten så funderar han på möjligheten att ge de nya djuren egenskaper från pingviner eller isbjörnar, om de skulle kunna leda till något användbart som mammuten aldrig fick med hjälp av evolutionen.

George Church vill inte svara på hur lång tid det kommer att ta för honom att bygga sin mammut, förutom att det kommer att ta mer än fem år.

– Man måste definiera vad en återskapad mammut egentligen är. Om det är en långhårig elefant med köldanpassningsgener så går det förmodligen att göra, även om det skulle krävas många försök, säger Love Dalén.

Men att i dag försöka framställa en fullständig kopia av mammuten är omöjligt, förtydligar han.

– Även om vi identifierar alla gener som behöver bytas ut, säg tusen, så är det största problemet att det finns delar av arvsmassan som vi inte kan kartlägga, av olika skäl. Att hundraprocentigt återskapa den är väldigt, väldigt svårt. Det kanske kan gå att lösa i framtiden men inte i dagsläget.

Love Dalén menar i stället att det stora värdet i George Churchs projekt och de andra försöken att återskapa utdöda djur ligger i att kunskapen skulle kunna användas för att hjälpa arter som är hotade i dag.

– Det kan vara så att hotade arter redan har samlat på sig många dåliga mutationer på grund av genetisk drift. Där skulle CRISPR/Cas9 kunna komma in: Man tittar på prover som är hundratals år gamla och hittar friska varianter av generna som man kan klippa in, säger han.

Till skillnad från George Churchs forskning och många av de andra projekten som försöker återskapa utdöda djur, bryr sig Henri Kerkdijk-Otten inte så mycket om genetiska analyser eller att de nya uroxarna måste bära på exakt samma gener som de gamla.

– Vi vill skapa en uroxe för det 21:a århundradet, och det viktiga är att den har rätt egenskaper, säger han.

Carl-Gustaf Thulin, föreståndare för SLU:s centrum för vilt- och fiskforskning, ser en möjlighet för återskapade uroxar i Europa – och Sverige.

– Hur de här djuren ser ut är egentligen ganska ointressant. Det viktiga är funktionen som uroxen hade i landskapet, för det är mycket biologisk mångfald som är knuten till stora gräsätare, säger han.

Carl-Gustaf Thulin berättar att vi i Sverige och Europa har brist på stora, vilda djur som framför allt äter gräs. Älgar och rådjur betar selektivt på buskar och förändrar inte landskapet på det sätt som uroxar, visenter eller vildhästar gjorde. Deras intensiva betande gynnade mängder av örter och blommor som i dag är hotade eller har försvunnit. En återskapad uroxe skulle kunna åtgärda det problemet.

– Skulle man göra experiment där man låter en grupp kor helt utan vår påverkan välja var och hur de vill beta så tror jag att man på väldigt kort tid skulle få mycket intressanta effekter i landskapet, säger han.

Henri Kerkdijk-Ottens mål – när man väl har lyckats ta fram ett djur – är att släppa ut hjordar av de nya uroxarna i nationalparker i bland annat Spanien och Rumänien, och sedan i princip låta dem klara sig själva. En del av djuren kommer efter hand att skjutas för att de inte ska bli för många.

Enligt Carl-Gustaf Thulin ligger den stora svårigheten inte i att avla fram djur som kan klara sig i det vilda:

– Jag tror att det finns många koraser som skulle kunna klara sig i det vilda. Det är landskapsfunktionerna som är det viktiga För att skapa dessa och för att få fram någon sorts vild-ko, tror jag egentligen inte att vi behöver gå omvägen att återskapa uroxen. Vi kan helt enkelt köra med det vi har.

Svårigheten, menar han, ligger i stället i att samhället ska acceptera nya, stora djur i naturen. De skulle påverka både skogsbruk och jordbruk, och orsaka trafikolyckor. Den riktigt stora utmaningen är dock främst psykologisk, tror Carl-Gustaf Thulin.

– Det är naturligtvis en etisk diskussion. Om man förvildar djur så kommer de att dö, de kommer att bryta benen, dö av svält, stånga ihjäl varandra, tas av rovdjur och så vidare. Så har ju vilda djur det. Men det kan vara svårt att acceptera när det gäller djur som vi uppfattar som tama, som boskap, säger han.

Själv har han större förhoppningar på visenten, den europeiska bisonen som också har varit på väg att dö ut – men som lyckats klara sig. I dag finns det vilda visenter i bland annat Polen, och Carl-Gustaf Thulin tror att de skulle kunna bli viktiga i den svenska naturen.

– Inom 20 år ska vi ha kommit i gång med en återintroduktion av visenter och kanske till och med ha börjat släppa ut dem. När det gäller utdöda arter, som uroxar och vildhästar, så är det mycket svårare och kommer kanske att ta längre tid. Men jag tycker att man ska vara förhoppningsfull och tänka i de här banorna. Det som vi upplever som begränsningar i dag kanske inte är det om 20 år, säger han.

Skulle du vilja se något uroxeliknande i den svenska naturen?

– Absolut. Om jag fick bestämma skulle vi förvilda både hästar och kossor, förutom att återintroducera visenten, säger Carl-Gustaf Thulin.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar