Annons

Sedan 1966 har den förväntade medellivslängden i världen ökat från ungefär 56 till 71 år.

Källa: Världsbanken

Bild: 
Björn Öberg

Klarar vi oss utan döden?

Genom att ändra några gener har forskarna fått rundmaskar att leva fem gånger längre. Allt fler menar att vi snart kan skjuta upp vårt eget döende på motsvarande sätt. Men, varnar andra forskare, då måste våra samhällen förändras i grunden. 

Författare: 

Publicerad:

2016-12-21

Människan har i alla tider närt en dröm om att undgå döden. Vår äldsta bevarade myt, Gilgamesheposet, handlar om denna önskan och vi möter den såväl i religionernas föreställningar om evigt liv som i vår tids stora intresse för – eller till och med fixering vid – ungdomlighet och hälsa. Att döden är något ont betraktas som självklart.

Men det finns en motberättelse också, om dödens nödvändighet. Den möter vi bland annat i operan Kejsaren av Atlantis, där Döden blir förargad på människorna och inleder en strejk. Kaos utbryter i världen när ingen längre kan dö! Verket har en märklig historia – det skrevs under andra världskriget i det nazistiska koncentrationslägret Theresienstadt av två lägerfångar: kompositören Viktor Ullmann och librettisten Petr Kien. Ingen av dem skulle överleva förintelsen. Med en fot i graven skrev de en berättelse om att döden, trots sin hemskhet, behövs. Att den riktiga katastrofen – det vore att döden avskaffades.

Dit har vi inte hunnit än, men föreställningen om döden som det enda vi kan vara riktigt säkra på har de senaste decennierna utmanats av en skara forskare och tänkare som ser åldrandet – vår vanligaste dödsorsak – som ett tekniskt problem, möjligt att åtgärda. Inte i dag förstås, men om några decennier eller sekler.

Redan i dag har forskningen fått bland annat maskar, flugor och möss att trotsa sin maximala livslängd avsevärt. Den lilla rundmasken C. elegans fick fem gånger längre liv efter några genetiska modifieringar. Och även om få medicinska forskare ser det som sitt mål att stoppa åldrandet, så satsas stora resurser på forskning som är relevant i sammanhanget: åldrandets mekanismer och åldersrelaterade sjukdomar, genetik och genteknik, stamceller och regenerativ medicin. Historikern Yuval Noah Harari, författare till bästsäljaren Sapiens – En kort historik över mänskligheten, hävdar att evigt liv är vad den vetenskapliga revolutionen alltid har siktat mot, även om vi inte varit medvetna om det.

Jo, visst finns det mycket som tyder på att människans maximala livslängd är biologiskt begränsad och att fransyskan Jeanne Calments rekordlånga liv på 122 år markerar ungefär var den gränsen går. En optimalt hälsosam livsstil kan knappast göra oss betydligt äldre än så. Men det motsäger inte att denna biologiska spärr skulle kunna kopplas ur på medicinsk väg. Tvärtom: Ju mer detaljerat den biologiska begränsningen kartläggs, desto bättre blir förutsättningarna för en behandling som undanröjer den.

Än så länge är de aktiva förespråkarna för ett stoppat åldrande tämligen få, men de som menar att en sådan utveckling skulle kunna bli verklighet är fler och närmare forskningens mittfåra. I tidskriften Nature omnämndes bromsat åldrande senast i oktober 2016 – då på ledarplats – inte för att avfärda scenariot som orealistiskt, utan för att varna för en sådan utveckling. The limits to human lifespan must be respected, löd rubriken.

Vilket för oss tillbaka till drömmen om odödlighet och frågan om hur livet skulle te sig om döden kunde skjutas upp på obestämd tid. Ponera att vi, likt masken C. elegans, kunde bli fem gånger äldre än våra förfäder – vad skulle en sådan femhundraårig livslängd innebära – för den enskilda människan och för mänskligheten? Vore det önskvärt, eller skulle det, som i Kejsaren av Atlantis, leda till kaos och misär? Hur skulle det påverka samhälle och miljö, demografi och familjebildning, kultur och värderingar?

Karim Jebari, forskare på Institutet för framtidsstudier, är filosof med intresse för frågor om hur teknologisk utveckling förändrar våra liv. Han lutar åt att det är en dålig idé att stoppa åldrandet, men tycker samtidigt att debatten lätt blir för polariserad och att argumenten mot livsförlängning ofta håller låg kvalitet.

– I ena änden finns teknikoptimister som inte ser några problem alls – i den andra kritiker som kommer med slappa resonemang eller renhetsargument, säger han.

– Att hävda att bromsat åldrande inte är ”naturligt” duger inte, tycker jag. Om det finns en konsistent berättelse om människan de senaste 200 åren så är det att vi har gjort framsteg genom att ifrågasätta det som uppfattas som naturligt. För bara några generationer sedan var det naturligt att vart tredje, fjärde barn dog.

– Eller ta argumentet att det skulle bli tråkigt att leva flera hundra år. Än sedan? Folk har tråkigt i dag också, det är inte hela världen. Det går bra att argumentera emot, men då får man komma med något vassare än att det kan bli tråkigt. I den andra vågskålen har vi miljarder räddade liv.

Anders Sandberg är forskare vid Future of humanity institute vid University of Oxford, och en av förespråkarna för radikalt förlängd livslängd. Han menar att en livslängd på flera hundra år definitivt skulle innebära vissa utmaningar för mänskligheten, men han tror att de skulle gå att lösa. Men innan han börjar argumentera vill han reda ut några saker.

– Först: Det handlar inte om evigt liv, vi blir inte odödliga. Vi kan fortfarande dö av annat än ålder, som olyckor, våld, svåra sjukdomar eller för att vi själva väljer det. Och så är det viktigt att betona att det är åren med bra hälsa och hög livskvalitet som ska ökas. Extended health span är egentligen en bättre beskrivning än extended life span, men det låter konstigt när man försöker översätta till svenska.

Tanken på att avskaffa människans utmätta livslängd väcker mångas oro, konstaterar Anders Sandberg, som just arbetar med en artikel om diktatorer i en värld utan åldrande.

– Ett återkommande argument mot livsförlängning är att då skulle ju tyrannerna kunna fortsätta regera i sekel efter sekel! Jag förstår tanken – ställd inför världens ondska kan man ju känna en viss lättnad över att till och med de värsta diktatorer kommer att vara döda om några decennier. Men om vi utgår från hur tyranner blivit av med makten hittills, så ser vi att ålder har mindre betydelse i sammanhanget. De flesta har störtats eller dött av annat än ålder. Statistiskt sett skulle diktatorer sitta fyra år längre om man tog bort faktorn ålder. Så visst spelar den en viss roll, men inte så stor.

Anders Sandberg ser inga skäl till att en värld utan åldrande inte skulle fungera. Någon pension vid 65 år kan det förstås inte bli tal om, kanske inte någon fastslagen pensionsålder alls, men välfärdsstaten som sådan skulle ha goda möjligheter att överleva, menar han.

– Folk kommer att ha stor erfarenhet och kunskap och vara vid god hälsa – det ger utmärkta förutsättningar för hög produktion och välstånd.

I dag är ålder en faktor som påverkar väldigt mycket i vår tillvaro: vilken fas i livet vi är i och vad vi strävar mot härnäst, vad andra människor förväntar sig av oss och hur de bedömer oss, vilka vi umgås med och vem vi väljer som partner. I en framtid med upphävt åldrande skulle allt detta behöva omprövas.

– Den klassiska bilden av ålderstrappan säger så mycket om våra föreställningar om livet – vad som hör ihop med olika åldrar, när man är på topp och vad som är ett gott liv, säger Anders Sandberg. I ett samhälle utan åldrande skulle den mallen försvinna, vilket jag tror skrämmer många. Det skulle ligga på oss själva att bestämma. Vi skulle bli mycket friare att forma våra liv.

Strukturer som ger tillvaron form och mening är sådant som vi människor gillar, påpekar han. Därför skulle vi nog uppfinna nya strukturer för att kunna dela upp våra långa liv i lagom kapitel, tydligt avgränsade med början och slut. I stället för att lägga de lediga åren efter arbetslivet, som i dag, kanske vi skulle spränga in ett ledigt decennium här och där under vårt flersekellånga arbetsliv.

– Det verkar rimligt att vi kommer att behöva byta karriär ibland. Och utbildning lär bli en ännu större utmaning. Ska man hänga med kunskapsmässigt under flera sekler så blir det där med livslångt lärande, som vi ju talar mycket om redan i dag, än viktigare.

Dessutom kommer det att krävas en rejäl dos tolerans om generationer från flera sekler ska kunna leva sida vid sida, påpekar han. Det inser man lätt om man föreställer sig att alla som dött av ålder de senaste seklerna fortfarande skulle vara vid liv och vitala. Fast Anders Sandberg tror också att äldre generationer delvis kommer att anpassa sig och inte hålla kvar vid obsoleta värderingar.

Karim Jebari hyser inte samma tillförsikt.

– Samhällsvetenskapen har länge haft bilden av människan som en rationell agent, som till exempel ändrar ståndpunkt i ljuset av ny information, men de senaste decenniernas psykologiska forskning visar att så inte är fallet, säger han.

– Människor ändrar sällan uppfattning om världen. Faktiskt inte ens forskare, trots att det ju är vårt jobb. Redan Max Planck konstaterade att en strid mellan två rivaliserande vetenskapliga ”sanningar” inte avgörs genom att en sida låter sig övertygas, utan genom att det ena lägret misslyckas med att attrahera unga forskare och därför dör ut. Spetsigare uttryckt: Vetenskapen framskrider med en begravning åt gången. Vad skulle hända om de som höll fast vid gamla paradigm aldrig dog? Jag är rädd att det skulle bli ett stagnerande samhälle. Historiskt sett vore det inte konstigt alls – det har varit den vanligaste typen av samhälle i mänsklighetens historia: ett där tradition och vana bestämmer hur saker ska göras, och innovation och nytänkande inte släpps fram.

En annan intressant fråga är hur förväntade livslängder på flera sekler skulle inverka på individers planering för framtiden. Kanske, funderar Karim Jebari, blir människor väldigt långsiktiga. Och kanske blir de väldigt försiktiga, därför att så många fler levnadsår står på spel.

Fast det verkar inte sannolikt, menar Richard Wahlund, professor vid Handelshögskolan i Stockholm. Människan har svårt att förhålla sig till väldigt långa tidsrymder, menar han. Därför skulle det nog inte göra så stor skillnad om vår återstående förväntade livslängd mättes i decennier eller sekler.

– De flesta lever i huvudsak i nuet eller i en relativt snar framtid, säger Richard Wahlund.

– Få unga bryr sig till exempel om pensionssparande, det känns för avlägset för dem. Och de viktiga faktorerna för riskbenägenhet är i viss mån personlighet, men framför allt hur vi tolkar den konkreta, enskilda situationen.

Vad händer med maktstrukturer i ett samhälle där folk slutat att åldras? Döden har i all sin grymhet en socialt utjämnande effekt – den drabbar fattig som rik, och den garanterar att äldre generationer till slut måste ge plats för yngre i alla hierarkier. Hur gör man karriär om ens chefer aldrig blir för gamla och slutar?

Både Karim Jebari och Anders Sandberg anser att i ett samhälle med radikalt förlängd livslängd måste tidsbegränsade uppdrag vara normen för maktpositioner på alla nivåer. Men informell makt blir svårare att reglera, menar Karim Jebari. Yngre generationer hamnar i ett kroniskt underläge när de äldre, som samlat mer erfarenhet och kapital, aldrig släpper taget.

– Jag tror på den traditionella lösningen: att ungdomen bryter ny mark – fysiskt, tekniskt och kulturellt, säger Anders Sandberg. Det kräver ett öppet samhälle som har förutsättningar för att expandera i olika riktningar.

Så var det en fråga till – den om barnen. Leder inte stoppat åldrande ofrånkomligen till överbefolkning? Är priset för att slippa dö att nya människor inte får sättas till livet?

Anders Sandberg menar att demografin inte nödvändigtvis behöver bli ett problem. I stora delar av den rika världen är födelsetalen redan i dag problematiskt låga, och även om åldrandet helt skulle sättas ur spel skulle människor dö av andra skäl. Därför skulle världen kunna nå en stabil befolkningsmängd även utan åldersrelaterad död.

– Låt mig illustrera med ett grovt räkneexempel, säger han: Anta att ingen skulle dö och att varje kvinna skulle få ett barn. Det skulle leda till en befolkningsökning, men den skulle plana ut när den närmade sig en fördubbling av den ursprungliga befolkningen, eftersom varje generation bara blir hälften så stor som föregående. Om man sedan tar med i beräkningen att människor kommer att fortsätta dö, så kan födelsetalen få vara lite högre, och då hamnar vi inte långt från situationen i till exempel dagens Shanghai. Hur många barn vi vill ha påverkas väldigt mycket av kultur och vad vi ser runt omkring oss. Ett av mina favoritexempel är forskning i Indien som visar att tvåloperor påverkar fertiliteten.

Dessutom är ”överbefolkning” ett problematiskt begrepp, menar Anders Sandberg. Både Nederländerna och Bangladesh är mycket tätbefolkade, men konsekvenserna blir olika – på grund av ländernas ekonomi. En mer tätbefolkad jord skulle ju kunna bli mer som Nederländerna än Bangladesh.

– Jag menar att det skulle gå att vara praktiskt taget odödlig och ändå ha en ekologisk värld, säger Anders Sandberg.

Johan Rockström, chef för Stockholm Resilience Centre, både håller med och invänder.

– Det stämmer att det i strikt mening inte är antalet människor på jorden som är huvudutmaningen, utan hur dessa människor utnyttjar naturresurser, ekosystem och jordens klimat, säger han.

– Att bli fler på jorden och att nå ett hållbart samhälle står inte nödvändigtvis i konflikt med varandra. Men vi vet att om vi ökar antalet rika människor på jorden, utan att först ha transformerat oss till en hållbar världsekonomi, så leder det väldigt snabbt till allvarliga problem. Så en framtid av nederländsk modell är inte en lösning för mänskligheten, för den gör alldeles för stora ekologiska fotavtryck.

Sedan påpekar Johan Rockström att en extra utmaning när det gäller att kombinera hållbarhet med betydligt längre liv är att äldre i rika länder – pigga, aktiva, kapitalstarka och storkonsumenter av bland annat resor – numera hör till de största miljöbovarna.

Ett annat krux är att nämnda låga födelsetal i vissa länder bara speglar hur många barn invånarna väljer att skaffa under rådande omständigheter.

– När forskare undersöker hur många barn människor vill ha är det inte så stor skillnad mellan länder. Snittet hamnar kring två barn per kvinna, berättar Livia Olah, docent i demografi vid Stockholms universitet och koordinator för det europeiska forskningsprojektet Families and societies.

Ändå är fertiliteten i många sydeuropeiska länder problematiskt låg, i vissa fall under den kritiska gränsen 1,5 barn per kvinna, medan motsvarande siffror i Norden är betydligt högre – inte långt under reproduktionsnivån 2,1 barn per kvinna. Orsaken till skillnaden är framför allt att det i Norden går relativt bra att kombinera familjeansvar och förvärvsarbete, medan dessa förutsättningar är mycket sämre i Sydeuropa, förklarar Livia Olah.

– Där tvingas kvinnor mer eller mindre välja om de ska vara kvar på arbetsmarknaden eller skaffa barn, säger hon.

Mot den bakgrunden är det inte alls självklart att en värld utan åldrande skulle utmärkas av låga fertilitetstal. Människor skulle ju i stället kunna välja att utnyttja sina extra sekler till att hinna med både karriär och att skaffa fler barn. I så fall skulle radikal livsförlängning antingen leda till kontinuerlig befolkningsökning eller kräva någon form av statliga styrmedel eller sanktioner för barnafödande.

En annan faktor som också kan bidra till ökat barnafödande i en värld utan åldrande är att kvinnors reproduktiva period kan förlängas från ett par decennier till flera sekler – att avskaffa klimakteriet är rimligen ingen match för ett samhälle som lyckats besegra, eller åtminstone kraftigt fördröja, döden. Många som separerar och träffar en ny partner medan båda är fertila väljer att skaffa fler barn – och i en värld utan åldrande och menopaus skulle det ske hela tiden.

– I en sådan värld skulle man snarare behöva använda fertilitetsmåttet ”barn per kvinna och sekel”, konstaterar Karim Jebari.

Risken för att behöva begränsa nativiteten för att hålla befolkningsmängden i schack är det främsta skälet till att han är kritisk till tankarna om stoppat åldrande. Förutom att det är en otrevlig tanke att samhället skulle ransonera barnafödandet, så är det i ett nyttomaximerande perspektiv rimligt att fler människor får leva med de livslängder som biologin tillåter i dag, än att betydligt färre får leva betydligt längre, menar han. Den sammanlagda lyckan kan knappast öka av att mänsklighetens utrymme på jorden fördelas på färre personer – däremot skulle den mycket väl kunna minska.

Fast Karim Jebari ser små möjligheter för samhället att styra utvecklingen i önskvärd riktning.

– Jag tror inte på ett förbud mot forskning om livsförlängning, säger han. Det skulle antingen bli tandlöst eller drakoniskt – vi kan ju inte förbjuda all forskning om åldrande. Men den dag då de här behandlingarna existerar, kommer det att vara politiskt omöjligt för världens regeringar att inte erbjuda sina medborgare dem.

Hur det gick i operan Kejsaren av Atlantis? Jo, Döden lät sig till slut bevekas och trädde åter i tjänst, till människornas stora lättnad.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Jag stödjer botemedel mot åldrandet!
Jag är för, botemedel mot åldrandet på medicinsk väg, och det måste komma snart, och under min tid. Jag är 67 år fyllda 2017. Jag stödjer forskning mot biologiskt åldrande, livsförlängning, hälsoförlängning och jämställd fertilitet. Jag vill absolut inte åldras, bli obotligt sjuk och dö. Jag vill absolut inte dö av åldrande och ålder. Jag vill leva och vara frisk och vital i flera sekler, och jag är inte utbytbar. Jag blir inte uttråkad för att jag får möjligheter till att leva mycket länge och bli riktigt gammal och förbli frisk och vital i knopp och kropp. Jag har rätt att bestämma över mitt liv och min hälsa, och hur gammal jag vill bli. Det ska inte några dogmer, normer, och konservativa och utvecklingsbromsande samt missunnsamma människor få göra. Dom människor som vill dö får givetvis göra det, och det gör dom också oavsett ålder. (Självmord) Men vi andra som vill leva och vara friska långt in i framtiden, ska få göra det, utan andra människors motstånd till det.

Lägg till kommentar