Annons

4 frågor till Joanna Rose, fysiker, vetenskapsjournalist och författare.

”Man kan tro mycket utan att veta”

Forskning & Framstegs tidigare astronomiredaktör Joanna Rose har kokat ner 30 års bevakning av kosmologin i bokform. Här intervjuas hon av sin efterträdare Anna Davour.

Författare: 

Publicerad:

2017-10-19

Den som har läst Forskning & Framsteg har under många år kunnat ta del av Joanna Roses texter om världsalltet. När hon gick i pension tog jag över stafettpinnen. Med det perspektivet var det extra roligt för mig att läsa hennes nya bok Kosmiskt pussel, som bygger på både nya texter och tidigare artiklar. I boken beskriver Joanna Rose den nutida bilden av universum och hur den har vuxit fram, utifrån tankar som först kan verka helt galna. Vissa idéer ratas, andra visar sig vara de pusselbitar som behövs.

1 | Hur kom boken till?

– Jag har följt kosmologin sedan 1987, när jag började arbeta som vetenskapsjournalist. Det var under den tiden som forskningen började ta rejäl fart. Nya idéer, nya observationer och nya teorier dök upp och forskare från partikelfysik och andra discipliner gav sig in på fältet. Det har hänt oerhört mycket under de här senaste 30 åren, som jag tyckte att det skulle vara intressant att sammanställa.

2 | Vad är roligast att berätta om?

– Det roligaste, som jag hade velat berätta ännu mer om men som inte fick plats, är människorna och viljorna. Det krävs blod, svett och tårar för att hitta pusselbitarna och förstå det kosmiska pusslet.

Den moderna kosmologin skiljer sig nog från alla tidigare föreställningar, genom att den faktiskt bygger på observationer och mätningar. Men det handlar fortfarande om människans förmåga att se och tolka sin omgivning. Kosmologin är människans verk, och jag tycker att det är spännande att bidra med det mänskliga perspektivet. Jag har ett favoritcitat av den polske filosofen Leszek Kołakowski, som jag valt som motto för boken: ”I hela världsalltet finns inte en brunn så djup att den människa som lutar sig över den inte kan se sin spegelbild”.

3 | Du har träffat många spännande människor inom fältet. Är det några möten som särskilt fastnat i minnet?

– Det skulle kanske vara i början, när jag första gången träffade världens ledande kosmologer. Jag lyssnade med gapande mun på alla idéer som lades fram. Det var under ett Nobelsymposium 1990. Stephen Hawking var där, Andrei Linde och hans ryske kollega Alexi Starobinskij, flera blivande Nobelpristagare och i stort sett alla de stora som var aktiva inom fältet. De var färre då, nu är de många fler. Med bättre instrument, satelliter och datorer har kosmologin blivit en vetenskaplig gren bland andra.

4 | Är det viktigt för allmänheten att veta något om kosmologi?

– Ja. Man kan tro mycket utan att veta. Det har blivit än tydligare i dessa tider. Kosmologi omfattar ju så mycket. Det är viktigt att peka på var gränsen går mellan fakta och spekulationer, men också att visa att till och med de galnaste idéerna inom vetenskapen oftast har ett fundament att stå på. Det finns observationer och teori, och idéerna följer en bestämd logik.

Med alla vackra bilder av kosmos kan man få för sig att vi nu fattar allt om universum. Men så har många trott före oss, så lite ödmjukhet behövs. Ett av syftena med boken är att visa att det här är pågående forskning. Och att påminna om den gamla sanningen att ju mer vi vet, desto mer vet vi vad vi inte vet. 

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar