Den danske sjömannen Otte Bülge har det tufft. På några känslosamma brevsidor från hamnen i Plymouth i december 1695 berättar han för sin hustru Anna i Köpenhamn om sina vedermödor. Han har fått jobba dag och natt ombord och nästan inte kunnat sova någonting, han är missnöjd med sina kaptener och han har varit nära att stryka med i en av de sjukdomar som härjat och som decimerat besättningen. ”Jag beder dig for gudz shyld sörg slet inte for mig, tj jeg wil bere Sorgen for os bege”, skriver han och önskar samtidigt att snart få återse Anna och dottern Barbara. Om nu inte Otte skickade flera...
