Rymdteleskop

Inuti döljer sig ett supermassivt svart hål med en massa motsvarande 100 miljoner solar.

I sexton år har astronomerna följt 28 stjärnor i närheten av det svarta hålet.

Det kan mycket väl finnas liv i universum som inte behöver flytande vatten.

Vi har nu blivit vana att se dessa vackra porträtt av rymden, sedan de började strömma in för 18 år sedan när Hubbleteleskopet inledde sin rymdbana.

Gammablixtar är de mest energirika explosionerna i universum. De inträffar när massiva stjärnor i slutet av sina liv kollapsar till svarta hål.

När en stjärna exploderar bildas en starkt lysande supernova som astronomerna oftast får syn på först flera dagar efter det att ljuset från explosionen nått jorden.

I infrarött ljus kan man nu studera stjärnbildningen i detalj. Stjärnan HH 46/47, som ligger 1 140 ljusår bort i stjärnbilden Vela på södra stjärnhimlen, är ett utmärkt exempel.

Vi astronomer har länge känt till att den materia som lyser starkt nog för att synas i våra teleskop bara utgör några få procent av den samlade massan hos universums materia.

Astronomer har lyckats se ljuset från en exoplanet, det vill säga en planet i ett annat solsystem.

Kosmisk strålning, det vill säga laddade partiklar från rymden, bombarderar ideligen vårt jordklot. Det har länge varit ett mysterium varifrån de mest energirika av dessa partiklar kommer.

Kometer som kan ses med blotta ögat är sällsynta. Det var drygt tio år sedan kometerna Hyakutake och Hale-Bopp draperade natthimlen.

Eta Carinae är en av Vintergatans största stjärnor. Den sänder ut lika mycket ljus på 6 sekunder som vår sol strålar på ett helt år.

"Deras yta är ej större än en socken." Så skriver Nils Nordenmark i sin svenska översättning av den franske astronomen Camille Flammarions Astronomie Populaire från 1880.

Om 5 miljarder år kommer solens bränsle att ta slut, och då blir vår stjärna över hundra gånger större i omfång. Hittills har man trott att jorden då kommer att slukas av den svällande solhettan.