Solsystem

När vi tittar upp mot natthimlen kan vi se tusentals lysande punkter. Alla vet att det är stjärnor.

En nyupptäckt liten planet kretsar kring den röda stjärnan Gliese 581, som är så liten och blek att den inte syns för blotta ögat från jorden.

Det är väl ingen som kan tvivla längre - mitt i vår galax Vintergatan finns ett svart hål, som långsamt slukar allt som kommer i dess närhet.

När de knöliga, potatisformade asteroiderna träffas av solstrålarna värms skilda delar av ytan upp olika mycket, och dessa skillnader får asteroiden att stråla ojämnt tillbaka ut i rymden.

Kometerna har fötts av solen. Den slutsatsen drar forskarna efter att ha tagit en närmare titt på stoftpartiklar hämtade från svansen på kometen Wild 2.

Under resans gång har den sedan 2004 sänt närbilder till oss från okända världar. Ombord hade Cassini en passagerare, sonden Huygens, som skickades på ett extra uppdrag till Titan.

Stjärna A som rör sig runt stjärna B uppfyller kraven för att kallas planet. Stjärna B borde då rätteligen kallas satellit eller måne.

Vatten kan gömmas under ytan på Enceladus, Saturnus sjätte största måne. Bilder på månens sydpol visar att den ser ut som en isfontän (t.v.).

Observationsnatten den 30 augusti 1992 skulle bli historisk inte bara för de två vid teleskopet - de amerikanska astronomerna David Jewitt och Jane Luu.

Den kretsar runt en liten sval röd stjärna tre gånger längre ut än jorden är från solen.

Astronomer har länge levt i tron att de flesta stjärnor förekommer i par eller i grupp. Astronomen Charles Lada vid Harvard University i USA ställer nu den uppfattningen på ända.

Kratrarna är spår av meteoritbombardemang, men rymdforskarna tror att även en process kallad termisk erosion har bidragit till att mångfaldiga och förstora håligheterna.

Den här historien börjar för fyrtio år sedan i det tidiga 1960-talet.

Upptäckten av Sedna (se Avlägsen släkting ger sig till känna, F&F 4/04) har lett till nya teorier om vårt planetsystem.