Att rösta på nytt sätt

När man talar om röstning tänker de flesta på politiska val: val av representanter till politiska församlingar, omröstningar i riksdag och kommunfullmäktige. Men vi röstar i många andra sammanhang, mer eller mindre vardagliga. Vi röstar t ex i idrottsföreningar, boendeföreningar och fackföreningar. I familjen kanske vi röstar om vad vi skall ha till middag. Eleverna i en skolklass kan rösta om målet för nästa skolresa. Utvalda grupper röstar om årets bästa schlager eller årets bästa bil.

Hur röstar vi? De flesta som ställs inför denna fråga tänker nog på val enligt majoritetsprincipen, dvs att det alternativ som stöds av flest människor är bäst. Det låter enkelt och är det också, så länge det bara finns två alternativ att välja emellan. Men om det finns tre eller fler alternativ är det inte längre givet vilket som är det bästa sättet att rösta på.

Varje röstningsmetod har sina nackdelar, och den avgörande frågan är vilka nackdelar som är lättast att stå ut med i en viss situation. Så lyder huvudbudskapet från forskningsområdet röstningsteori, en gren av den tillämpade matematiken.

I röstningsteorin studerar man hur resultatet av en omröstning beror på vilken procedur man använder. En viktig synpunkt är om de som röstar kan påverka eller snarare styra resultatet genom att stödja åsikter som de inte har i verkligheten.

Röstningsteori har sitt ursprung i 1700-talets Frankrike. Markis Antoine de Condorcet och greve Charles de Borda inledde en diskussion om hur man bäst skulle representera folkviljan. Diskussionen uppstod därför att allt fler hade börjat vänja sig vid tanken på att sprida inflytandet över rikets styrelse till flera grupper.

Den moderna röstningsteorin kan hänföras till den amerikanske ekonomen Kenneth Arrow och de resultat han publicerade i början av 1950-talet. Arrow visade att om man gör en lista med rimliga krav som en röstningsmetod skall uppfylla, är det omöjligt att hitta en metod som uppfyller alla kraven samtidigt. Ett rimligt krav är exempelvis att ett alternativ som alla röstande placerar efter ett av de andra inte skall kunna segra. Ett annat krav är att möjligheterna för ett visst alternativ att segra inte skall minska om stödet ökar. Det innebär i klartext att det inte skall löna sig att uppträda oärligt.

Andra forskare har följt i Arrows fotspår och bidragit med många olika uppsättningar av krav som det sedan har visat sig omöjligt för en och samma röstningsmetod att uppfylla.

En viktig del av forskningen om röstning syftar till att utveckla bättre metoder. Redan greve Borda lanserade metoden att räkna poäng som ett alternativ till majoritetsvalen. Var och en av de röstande ger ett poäng till det alternativ de tycker är sämst, två poäng till det näst sämsta osv. Det alternativ som får flest poäng vinner.

Metoden att räkna poäng används ofta i dag och då framför allt i tävlingar av olika slag, t ex idrotts- och schlagertävlingar. Men det gör inte metoden mindre seriös. Den skulle lika gärna kunna användas vid politiska val.

En nackdel med metoden är att alternativ som egentligen inte har med tätstriden att göra kan påverka utgången av röstningen. Det kan locka till försök att styra röstningen. En annan nackdel är att det blir krångligt att föra protokoll om det finns många alternativ att välja bland.

För ett tiotal år sedan lanserade flera grupper av forskare oberoende av varandra ett nytt sätt att rösta. Metoden kallades approval voting. Någon vedertagen svensk term finns ännu inte. Acceptröstning eller flerval har föreslagits.

Röstningen går till på följande sätt:

Denna metod har många fördelar. Den är enkel. Den enda medtävlaren i fråga om enkelhet är metoden att räkna poäng. I och med att man inte behöver ha flera omröstningar är acceptröstningen också en snabb metod. Det har ingen betydelse i vilken ordning man röstar på de olika alternativen. Därför finns det ingen möjlighet att påverka utgången genom att försöka styra den ordning i vilken alternativen skall tas upp.

Till nackdelarna med denna metod hör att det under vissa omständigheter kan löna sig att rösta mot sin övertygelse. Detta gäller när de som röstar har en så väl genomtänkt och nyanserad inställning att de har rangordnat samtliga alternativ. Genom att säga nej till ett populärt alternativ som man egentligen inte har något emot kan man underlätta segern för det eller de alternativ som man själv sätter högst. Har de flesta röstande en mindre nyanserad uppfattning faller denna invändning mot metoden. De röstande tar ställning till varje alternativ för sig – förkastar eller accepterar det – och tänker inte i termer av bästa, näst bästa och sämsta alternativ. Då finns det inget att vinna på att rösta oärligt.

Ytterligare en nackdel med metoden är att den inte säkert sållar fram ett alternativ som besegrar varje annat alternativ i parvisa omröstningar. Ett sådant alternativ bör vinna även i en omröstning enligt acceptmetoden, anser somliga. Det går att konstruera exempel när så inte blir fallet. Personligen ser jag inte detta som en allvarlig invändning mot acceptmetoden.

De flesta röstningsmetoder har som huvudsyfte att så många som möjligt av de röstande skall blir mycket nöjda med resultatet. Den viktigaste idén bakom metoden acceptröstning är däremot att så få som möjligt av de röstande skall vara missnöjda med resultatet. Det är detsamma som att så många som möjligt skall kunna gilla resultatet av omröstningen, även om det alternativ man sätter allra främst inte vinner. Presidentposten eller ordförandeskapet i en förening är exempel på befattningar där det är viktigt med ett brett stöd. Acceptröstning skulle alltså kunna vara en lämplig metod i vissa politiska val, men lämpar sig också i mer vardagliga sammanhang, som när elever skall rösta om målet för sin skolresa. D är det bättre att de flesta känner sig ganska nöjda med valet än att en liten grupp är överlyckliga och alla andra likgiltiga eller negativa.

Vissa kritiker har hävdat att huvudtanken bakom acceptröstningen, det som många anser är metodens största styrka, i själva verket är dess största svaghet. Metoden underlättar segern för alternativ med brett men inte nödvändigtvis särskilt starkt stöd. På så sätt banar acceptmetoden väg för urvattnade och oförargliga alternativ, hävdar kritikerna. Acceptröstning är en ny och föga utforskad metod. Men de få experiment som ha genomförts hittills, där man har jämför acceptröstning med andra metoder, ger inget stöd för kritiken. Samma kritik kan dessutom riktas mot traditionella val enligt majoritetsprincipen. Rösterna från de s k marginalväljarna kan få avgörande betydelse för resultatet av en omröstning. Därför kan även majoritetsval gynna alternativ som är oförargliga och utslätade. Acceptröstning kan ses dom en möjlighet för väljarna att uttrycka sin uppskattning för ett alternativ trots att de inte tycker att detta alternativ är det allra bästa.

Än så länge används inte acceptröstningen i någon större utsträckning. Några amerikanska sammanslutningar för akademiker har använd sig av acceptmetoden för att rösta fram förtroendevalda. Metoden har ännu inte fått något genombrott i politiska sammanhang. Men för några år sedan var det nära att den hade blivit inskriven i den amerikanska delstaten North Carolinas författning. Den fälldes dock i delstatens parlament. I Finland har acceptröstningen diskuterats som en tänkbar metod vid presidentvalen.

Acceptröstning lämpar sig inte vid svenska riksdagsval enligt nuvarande proportionella system eftersom det då skulle bli mycket lönande för ett parti att dela sig. Däremot skulle metoden kunna användas för att förenkla omröstningar i riksdagen i de situationer där man har att ta ställning till fler än två förslag.

Men störst betydelse kan metoden nog komma att få i mer vardagliga situationer: vid val till förtroendeposter i föreningar och intresseorganisationer, när val mellan olika alternativ skall ske i styrelser, skolklasser och andra mindre grupper. Här ställs det krav på att vinnande alternativ skall ha en bred förankring.