Blottad urtid

Det här är en artikel från 1998.

En gång för mycket, mycket länge sedan, på dinosauriernas tid, fanns här träskmarker bevuxna med träd. De tillhörde ett stort deltaområde. Floderna rann fram över området och ändrade emellanåt sina lopp som floder brukar göra. Nya deltan byggdes upp, och på övergivna deltan bildades nya träskmarker. När träden dog och välte konserverades stammarna i den syrefria miljön i vattnet och blev kvar på bottnen tillsammans med annan växtlighet. Med tiden varvades detta organiska material med sand och lera. Senare steg havet och de tidigare bottnarna begravdes under tjocka lager av nya sediment. Trycket ökade under den växande tyngden och blev så högt att det organiska materialet började förkolna. Så småningom reste sig havsbottnen och blev land.

De urtida växtresterna framträder numera som kolsvarta inslag i berget längs bäckravinen i Skåne. Alla kontinenter hängde en gång ihop och bildade superkontinenten Pangea. Ungefär samtidigt som de urtida träskmarkerna grönskade i Skåne, för närmare 200 miljoner år sedan, bröts Pangea upp och delades i mindre bitar. Sverige låg då långt söderut, strax norr om kräftans vändkrets. Klimatet var varmt och fuktigt. Skåne var då till största delen täckt av ett grunt och varmt hav.

Här i Eriksdal, en sand- och lertäckt ravin cirka två mil norr om Ystad, skär den lilla bäcken sig sakta genom sedimenten samtidigt som rostbruna järnfällningar bildas. Området är rikt på fossil och har mycket att berätta om.

Se den fantastiska bilden i Forskning & Framsteg nummer 6/98.