Skulle vikingagravarna öppnas?

I notisen om vikingamaten sägs att vikingarna ville ge sken av att de åt mycket kött. Det enda som skulle visa detta var gravarna. Men var det verkligen så att man förutsatte att gravarna skulle öppnas och ge sken av något? Var det inte så även under vikingatiden att man lade ner sådant som var värdefullt, fint och statusfyllt?

Birger Schlaug

Svar: Ingen forskare tror att båtgravarna i Vendel utrustades för att någon skulle se dem sedan de förslutits. I alla fall tänkte vikingarna sig inte levande utan möjligen döda varelser.

Begravningsritualen var troligen ingen privat angelägenhet enbart för familjen, utan ett gyllene tillfället att visa den dödes status för en bred krets. Värdefulla och fina föremål med hög status lades ner i gravarna, t ex redskap för beredning av kött. Det fick den döde att framstå som en stor tillredare och köttätare. Men varför är då köttätande statusfyllt?

I fornnordiska ättesagor, Eddan och övrig skaldediktning är kött ett viktigt tema. I ättesagorna nämns kött och mjölkproducerande djur betydligt oftare än sädesslag, bröd och gröt. Öl är den en enda vegetabilieprodukt som kommer i närheten av denna köttproduktion. I Eddadiktens skapelsemyt nämns knappt en grönsak, däremot urtidskon Audhumbla. Dessutom skapas haven av blod, jorden av kött och bergen av benknotor från en jätte. Vad gäller de avlidna krigarna i dödsriket Valhall nämns idel fläsk, men aldrig gröt eller bröd. I dikten Rigsthula berättas att hos trälarna bjuds det på soppa av kalv med bröd till. Hos odalbonden bjuds det på kokt kalv och hos hövdingen på fläsk, stekta fåglar, vitt bröd och vin.

Det är alltså fint och statusfyllt att kunna äta stekt kött – i gravarna representerat av stekspett och stekpannor. Och, likt Oden, kunna bjuda folk till sjudande köttgrytor – som också har återfunnits i båtgravarna.

Men mina analyser av keramik från boplatserna visar att vardagsmaten dominerades av vegetabilisk föda. Därav slutsatsen att det var viktigt att ge sken av att vara en stor köttätare.

Sven Isaksson, Stockholms universitet