Fåglar minns inte så bra

Huvudfelet med artikeln är påståendet om fåglarnas mycket avancerade minnesfunktion och deras förmåga att minnas tiotusentals gömställen. Det som upprör mig mest är den tilltagande ovanan att betrakta djuren som om de äger mänskliga hjärnor, djur är inte medvetna på den nivån.

De försök som författaren hänvisar till är av naturliga skäl genomförda i bur, eftersom naturen är för stor för ändamålet. Burförsök blir missvisande i förhållande till vad som faktiskt sker i naturen. I verkligheten är det så att varken nötkråkor eller titor belastar sitt minne med tusentals gömställen. Driften att spara mat är instinktiv, och fåglarna gömmer mat på vissa typställen och letar sedan just på sådana platser. Fåglar kan inte minnas enskilda gömställen utan letar på liknande platser där de gömt och hittar därför inte heller alla sina gömmor.

Brodin beskriver ett försök när titor vänder ena sidan av huvudet mot gömstället för att, som han menar, med ett öga noga inpränta stället i minnet. Det som faktiskt försiggår är att titan vänder det andra ögat bort från gömstället för att se vart den ska flyga härnäst och för att försäkra sig om att ingen hök är i närheten. Sifferuppgifterna om titornas samlade frön är fullständigt befängda och grovt överdrivna.

Vidare hamstrar råkorna inte valnötter i de skånska villaträdgårdarna. Det är ytterst sällan dessa träd ger fullvärdig frukt i Sverige.

LENNART NEK

Svar:

Att fåglarna hamstrar inför vintern och kan minnas gömställen innebär inte att man tillskriver dem mänskliga egenskaper – att de skulle planera och tänka som en människa som bunkrar förråd. Vad en hamstrande fågel tänker och känner vet den ju bara själv, men den tänker knappast på den kommande vinterns vedermödor. De förfäder som hamstrade mer än andra klarade sig bättre under den kommande vintern och deras gener spreds därför vidare. Hamstringen är alltså instinktiv och kräver ingen medvetenhet på människans nivå. Att hamstrande fåglar har ett gott minne för gömställena är visat i hundratals försök och fältstudier och allmänt accepterat.

Mina egna studieobjekt har varit talltitor. I fem års tid har jag följt deras beteende ute i fält i barrskogar på Södertörn söder om Stockholm, men också en del i Norrland. Dessutom har jag gjort försök på fåglar som hållits i både i aviarier och inomhus. Talltitor är stationära hela sitt vuxna liv i samma revir, på omkring 25 hektar. Genom att märka enskilda medlemmar av flocken med färgringar kan man skilja på fåglarna och studera dem individuellt så länge de lever. Liksom andra mesar är dessa titor lätta att studera. De är ganska oskygga och låter sig fångas.

Var och en som har tillgång till ett fågelbord kan se hur mesar som talgoxe eller blåmes tittar efter rovfåglar. Fågeln försöker hålla huvudet upprätt så stor del av tiden som möjligt. När den har vågat sig fram till maten ser den sig noga om åt alla håll. Eftersom en attackerande hök kommer från sidan eller i en vinkel svagt uppifrån spanar fågeln horisontellt. Att titta ner i maten innebär sämre uppsikt och görs så kort tid som möjligt.

När titan inspekterar ett gömställe, där den har lämnat ett nyhamstrat frö, riktar den det ena ögat rakt nedåt och det andra rakt uppåt, dvs i en riktning som ingen rovfågel kommer från. Att gömställen memoreras med synen bekräftades elegant av försöket jag beskrev i artikeln, när engelska forskare lät entitor hamstra med en plastkopp över ögat.

Mina uppgifter om antalet frön är inte överdrivna, snarare lägre än andra forskares. När titorna på Södertörn hamstrade som intensivast i början på september gömde de nästan en matbit i minuten under hela dagen. Genomsnittet för en höst var cirka 46 000 frön, hamstrade larver oräknade. Norsk ornitologis nestor, professor Svein Haftorn, studerade talltitor, tofsmesar och svartmesar. I genomsnitt hamstrade hans talltitor 50 000-80 000 granfrön under s k kottår. En rysk forskare följde under några år individmärkta talltitor och lappmesar i skogar nära Murmansk. Han rapporterar så mycket som 150 000 frön per höst för talltitor och 170 000 för lappmesar.

Slutligen: Odlade valnötsträd är vanliga i syd- och mellanskånska trädgårdar, och de ger normalt god skörd, även om nötterna är litet mindre än på sydligare nejder. Råkornas hamstringsvanor är väl dokumenterade av forskare i Lund under 1970-talet. I september hamstrar råkorna mest hasselnötter, för att övergå till valnötter när dessa mognar i oktober. I genomsnitt hamstrar en råka i Lund ungefär 100 valnötter per höst. Fåglarna transporterar nötterna 1-2,5 kilometer och gömmer dem i åkrar, gräsmattor och vägrenar.

ANDERS BRODIN, Docent i teoretisk ekologi, Lunds universitet