Man tänker på falska Piltdownfyndet

Enligt Ulfur Arnason är andra forskares tidsskala felaktig och hopkrympt. Vägarna till dagens schimpanser och människor ska ha separerat redan för 13,5 miljoner år sedan, anser han, och inte för drygt 5 miljoner år sedan. I motsvarande grad ökar han tiden för däggdjurens evolution. Arnasons beräkningar utgår från olikheter i mitokondriernas DNA-molekyl. Metoden har använts med framgång ända sedan 1980-talet, då teorin om människans sena uttåg ur Afrika för 150 000 år lanserades.

Som referenspunkt tar Arnason valarnas separation från hovdjuren för cirka 60 miljoner år sedan. Men skattningen av evolutionära tidsrymder stöder sig inte bara på en referenspunkt som erhålls ur fossila fynd, utan dessutom på antaganden om att såväl förekomsten av mutationer som populationernas storlek har varit oföränderliga. I senare undersökningar, där mitokondrie-DNA-studierna kompletterats med analyser av DNA, både från Y-kromosomen och enstaka avsnitt av den övriga arvsmassan i cellkärnan, har slutsatserna inte alltid varit överensstämmande. Orsaken till detta söks dels i att mitokondriernas DNA förändrar sig snabbare än cellkärnans DNA, dels i att mitokondriernas kromosom ärvs som en odelbar enhet och därför kan påverkas av det naturliga urvalet. Det finns alltså många felkällor som kan ge stamträden olika utseende och påverka deras grenlängd.

Som ett viktigt stöd för sin tidsomläggning drar Arnason fram ett gammalt fynd av en käke i Makedonien, daterad till 9 miljoner år före nutid. Fyndet har av sin upptäckare beskrivits som en föregångare på den linje som senare har lett fram till förmänniskan Australopithecus, där det äldsta fyndet är drygt 4 miljoner år gammalt. Bedömningen har med fog kritiserats. Bland annat bygger den på att hörntanden är betydligt mindre än hos andra fynd av samma ålder. Den är liten för att vara från en hanne, men ingenting finns som kan avgöra könet hos det fragmentariska fyndet. En rimligare förklaring är att det rör sig om en hona, vilket skulle placera fyndet nära den orangutangförälder av något högre ålder som tidigare har hittats i Eurasien. Ytterligare fynd, som skulle kunna bekräfta dess art och datering, har inte gjorts sedan det hittades för drygt tio år sedan.

Att Arnason gör detta fynd till ett stöd för sin tidsbestämning får nog ses som ett önsketänkande. Ett fossil som dubblerar människans ålder – och dessutom är från Europa! Onekligen får man det falska Piltdownfyndet i åtanke. Det var ett falsarium bestående av hjässbenet från en människa som kombinerats med en orangutangkäke och behandlats så att de skulle se lika gamla ut. Fyndet väckte stor uppmärksamhet i det tidiga 1900-talets England eftersom det bekräftade vad man så gärna ville tro, nämligen att England producerat den första människan och att hjärnans tillväxt varit incitamentet till utvecklingen.

Tyvärr vilade slutsatsen i det fallet på helt falska grunder. Fyndet i Makedonien är inget falsarium, men tolkningen kan ifrågasättas. Litet ödmjukhet inför den stora osäkerheten vore önskvärd innan man som Arnason förkastar ett sekels samlade forskningsresultat om vårt ursprung.

MARIANNE RASMUSON, Professor emerita i genetik, Umeå universitet

Svar:

Som Marianne Rasmuson påpekar har DNA från mitokondrier använts ända sedan 1980-talet för evolutionära analyser och tidsbestämningar. I början användes korta DNA-segment och osäkerheten i analyserna var därför stor. År 1992 publicerades det första arbete som grundar sig på jämförelser av mitokondriernas hela kromosom. Studien omfattar mus, råtta, människa, knubbsäl, ko och sillval. I detta arbete påvisade jag och en medarbetare att enskilda gener kunde ge olika resultat när det gäller dessa djurs tidiga utvecklingshistoria, medan hopslagning av generna till ett slags supergen rättade till de individuella avvikelserna och återgav vedertagna släktskapsförhållanden. Dessa resultat ligger till grund för nästan alla senare analyser av mitokondriernas kompletta arvsmassa liksom de resultat som redovisas i min artikel i F&F. Dataunderlaget är sålunda av helt annan storleksordning än det som användes på 1980-talet.

Rasmuson konstaterar att jag ökar tiden för däggdjurens, och inte enbart primaternas, evolution. Detta är helt korrekt uppfattat. Den tidsskala som mina beräkningar leder till framgår tydligt av bild 3. I artikeln underströk jag också att all molekylär tidsbestämning måste ha paleontologisk förankring. Vi har förankrat vår tidsbestämning bland de däggdjursgrupper som har den mest heltäckande fossilföljden, dvs partåiga hovdjur, valar, uddatåiga hovdjur, rovdjur. Våra fossilförankrade referenspunkter placerar tidpunkten för de högre däggdjurens (eutherias) uppkomst till cirka 130 miljoner år före nutid. Denna tidpunkt, som är generellt accepterad av paleontologer och evolutionsforskare, är i rimlig överensstämmelse med åldern på de äldsta eutheriafossil som hittills hittats, cirka 110 miljoner år. Vi finner också att primaternas ursprung ligger vid cirka 95 miljoner år tillbaka i tiden, samt att tidpunkten för olika förgreningar i primaternas stamträd ligger ungefär dubbelt så långt tillbaka i tiden som rådande föreställningar. Detta gäller även de referenspunkter som ligger till grund för beräkningarna att människan och schimpansen skildes åt för cirka 5 miljoner år sedan. Men denna vedertagna uppfattning saknar paleontologiskt underlag. De test som vi gjorde på primaternas referenspunkter visar dessutom att om dateringen av dessa referenspunkter vore korrekt, skulle eutheria ha uppstått för 65-70 miljoner år sedan. Att denna datering måste vara felaktig framgår av det faktum att man funnit eutheriafossil som är cirka 40 miljoner år äldre!

Rasmuson anför att jag som viktigt stöd för mina slutsatser ”drar fram” ett gammalt fynd av en käke i Makedonien. Det är inte jag utan högt kvalificerade paleontologer som står bakom dessa fynd, vilka ingalunda är begränsade till ett enskilt fynd av en käke. De fossil av Ouranopithecus som Rasmuson åsyftar är 9 miljoner år gamla. De första utgrävningarna gjordes redan under första världskriget, och fyndställena har undersökts intensivt under de två senaste decennierna av internationellt erkända paleontologer. Ouranopithecus, liksom den betydligt yngre Australopithecus, karakteriseras av mycket tjock tandemalj och skiljer sig bl a i detta avseende mycket skarpt från schimpansen.

Enligt Rasmuson skulle Ouranopithecus kunna placeras nära de orangutanförfäder av något högre ålder som tidigare har hittats i Eurasien. Även om Rasmuson inte är tydlig här, är det sannolikt att hon syftar på de 12,5 miljoner år gamla fossil av Sivapithecus som beskrevs 1980. Släktskapsförhållandet mellan Sivapithecus och orangutang är omtvistat och att Ouranopithecus skulle stå orangutangens förfäder nära är en ny hypotes.

Rasmuson antyder att våra molekylära tidsbestämningar och slutsatser skulle grunda sig på önsketänkande, och hon påminner F&Fs läsare om det förfalskade Piltdownfyndet. Det tog drygt 40 år att avslöja Piltdownbluffen och, som jag omnämner i min artikel i F&F, det tog 44 år att fastställa och korrigera människans kromosomtal. Hypotesen att människan och schimpansen skildes åt för 5 miljoner år sedan framlades för 34 år sedan. Vi får se hur långlivad den kommer att bli. Ett grundskott mot hypotesen kom i början av december år 2000, när man i Kenya beskrev 6 miljoner år gamla och mycket avancerade fossil på människans utvecklingslinje.     

ULFUR ARNASON, Professor i evolutionär molekylär systematik, Genetiska inst., Lunds universitet