Återkopping: Barn – ett alltför dyrbart nöje

Det förs en intensiv diskussion om varför det för närvarande föds så få barn i vårt land. Att fortplantningssatsningens storlek varierar i tid och rum är något som ekologerna har kunnat observera hos den ena djurarten efter den andra. En individ kan under vissa omständigheter öka sannolikheten för maximal livstida fortplantning genom att för tillfället avstå – nämligen när kostnaderna förefaller bli så betungande att en satsning nu kan leda till försvagad fortplantning senare.

Fortplantning är ett kostsamt och riskabelt, ibland livsfarligt, projekt, som endast bör startas när utsikterna till framgång är goda. Ibland kan naturligtvis en senareläggning av fortplantningen visa sig ödesdiger, nämligen om bättre tider inte infinner sig medan tid är – men chansen till framgång kan ibland ändå förväntas vara större än vid omedelbar och massiv fortplantningssatsning.

Min tes är att vår art i detta hänseende är utrustad med ungefär samma program som andra arter: fortplantning, ja gärna – men bara om kostnaderna inte är så höga att de äventyrar föräldrarnas utsikter till ett långt och gott framtida liv. En sådan kostnadskalkyl klarar utan tankemöda vilken sparv eller stekel som helst – så varför inte vi?

I en tid när de flesta människor har större möjligheter än någonsin tillförne att satsa på sin personliga utveckling är det knappast förvånande att barnafödande framstår som en ”dålig affär” – kanske inte främst i kronor och ören utan i förlorade karriärmöjligheter. Den höga sannolikheten för att förr eller senare bli ensam vårdnadshavare ökar naturligtvis mångas tveksamhet inför den stora investering som barnanskaffande utgör.

Få svenskar hamnar i direkt nöd till följd av ett föräldraskap. Det är knappast troligt att ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer mer än partiellt skulle öka nativiteten, så länge de sociala eller kulturella värderingarna ser ut som de gör i dag. Om däremot allmän respekt och beundran skulle strömma till de kvinnor och män som väljer att skaffa sig många barn, då lär det bli fart på tillverkningen . . . Djupt i våra genetiska recept ligger benägenheten att klättra på den sociala stegen. Sätten är däremot kulturellt betingade och lika föränderliga som mönstren i ett kaleidoskop.

Det finns många inslag i nativitetsdebatten som vore förtjänta av biologisk belysning. Ett är argumentet att eftersom barnafödande är något ”naturligt” så bör det underlättas av samhället – ett sätt att resonera som i andra sammanhang brukar brännmärkas som förkastlig ”biologism”. Man kan också i all stillsamhet påpeka att en eventuell arbetskraftsbrist i vårt land lätt borde kunna avhjälpas genom att öppna famnen för en del av de människor som inget hellre vill än komma hit och etablera sig. Globalt sett är varken barn eller vuxna en bristvara. Det skorrar falskt att beklaga befolkningsexplosionen och samtidigt betrakta låg nativitet i vårt eget land som en olycka.

STAFFAN ULFSTRAND
Professor emeritus i zoologi
Uppsala universitet