Patienterna splittrar personalen

Patienterna överför sin egen kluvna verklighet på vårdarna, som hamnar i konflikt med varandra.
Publicerad

Två hot vilar över vårdpersonal. Det ena, utbrändhet, är numera välkänt. Men det andra, splittring, är mindre känt.

Problemen gäller framför allt personal som arbetar med patienter med svåra psykiska problem, som psykos, s k borderline, andra tidiga psykiska störningar och kanske även missbruk, enligt psykologidocenten Kurt Gordan och psykiatriprofessorn Lisbet Palmgren.

Splittring innebär att människor delar upp sig i grupper som motarbetar och misstänkliggör varandra. Ibland leder det till att en person stöts ut. Motsättningarna har olika grund. Gammal och ny personal på en institution i omvandling kan t ex ha svårt att dra jämt. Skilda vårdideologier och teoretiska referensramar kan också leda till splittring. Inom narkomanvården, t ex, blandade man yrkesutbildade vårdare och före detta missbrukare. Det visade sig vara människor med helt olika livserfarenhet, språkbruk och syn på behandling. De förstod inte varandra utan drog åt olika håll. Splittring kan också ha sin grund i split, eller klyvning, en psykoanalytisk term som avser att en patient projicerar sin egen kluvna verklighet på personalen. De kan t ex tala illa om en vårdare inför en annan eller framhäva någon på en annans bekostnad. Eller de kan spela ut olika sidor av sig själva inför olika vårdare: en får aggressiviteten, en annan mindervärdeskänslorna, en får önskan att bli älskad. En djupt psykotisk patient hade t ex två helt olika önskningar: att få vara i fred med sin psykos respektive att bli frisk och få ett liv utanför sjukhuset. Den första önskningen överförde patienten på sin terapeut och den andra på sin läkare. Dessa råkade i konflikt om behandlingen, och patienten kunde luta sig tillbaka: problemet var inte längre hans. Men efter att ha fått hjälp av en handledare att analysera situationen lyckades terapeuten och läkaren lägga upp en gemensam handlingsplan.

Det bästa sättet att motverka splittring är att se den som en naturlig del av vårdarbetet som ska fram i ljuset och analyseras, inte dramatiseras. För detta krävs handledning, och den angår hela arbetsgruppen. Att undvika att ta upp problemen av rädsla för att den gemensamma ideologin ska braka ihop leder till ett intellektuellt torftigt klimat med lågt till tak. Ju mer sammansvetsad en grupp är, desto större förmåga har den att integrera en person som är avvikande.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor