Mississippi slår tillbaka

Mississippi är en av världens viktigaste floder. Med sina många och stora bifloder avvattnar den omkring 40 procent av Förenta staternas yta samt södra delarna av Kanada. Från flodens översta källsjö i norra Minnesota, Lake Itasca, rinner en liten å som så småningom, med hjälp av alla biflöden, bildar ett av jordens största flodsystem: Mississippi River. Floden fungerar som transportled från Mexikanska golfen ända upp till staden Minneapolis.

En levande flod

Liksom alla andra floder har Mississippi förmågan att starkt påverka och förändra landskapet. Floder eroderar sina flodbankar, och med vattnet förs det lösbrutna materialet nedströms. Mississippi har genom åren utvecklat ett brett flodplan, dvs låglandet kring floden.

Under året och från år till år varierar flodens vattenföring. När den svämmar över avsätts stora mängder sediment som sedan ligger kvar på marken när vattnet sjunker tillbaka. Närmast floden ligger det grövsta materialet kvar och bygger upp en strömrygg, eller levé, av sand. Mississippi omges därför av naturligt uppbyggda levéer som kan skydda omgivande områden vid måttligt högvatten. Dessa levéer har också ofta utnyttjats som naturligt underlag för vägar längs floden. På flodplanet utanför avsätts finkornigare sediment som silt och lera.

Under perioder med kraftiga regn finns risk för förödan-de översvämningar. Redan under 1700-talet insåg enskilda markägare att man kunde skydda sin mark mot översvämningar genom att bygga skyddsvallar. De började då att förstärka de naturliga levéerna men också bygga nya vallar för att rädda ömtåliga områden.

På 1800-talet sattes byggenskapen mer i system. Förutom arbetet med levéerna byggde man dammar och kanaler och installerade pumpar för att vid hotfulla situationer kunna avlänka vatten. Under 1900-talet fortsatte byggandet, men många av de åtgärder som har gjorts för att undvika översvämningar har visat sig skapa nya problem. I dag är det en ingenjörskår från armén (U.S. Army Corps of Engineers) som ser till och underhåller farleder, slussar, dammar och leveér, vilket visar hur viktig floden är för USA.

Deltan kommer och går

I södra Louisiana, där Mississippi har sitt rikt förgrenade nedre lopp, finns stora våtmarker. Här har Mississippi byggt upp sina deltan, det ena efter det andra. Under de senaste 5 000 till 6 000 åren har floden ändrat sitt lopp ungefär vart tusende år. Varje gång hittar den nya vägar till Mexikanska golfen. Under de senaste 7 500 åren har havets yta legat på ungefär samma nivå. Därför ligger nu både nya och gamla deltan från denna tid på samma nivå. I rask takt växer nu ett nytt delta fram vid floden Atchafalaya, ett sidoflöde till Mississippi. Om inte dammbyggen och vallar hade förhindrat det naturliga förloppet hade floden redan för länge sedan tagit närmsta vägen till havet genom Atchafalaya.

Deltat vid flodens nuvarande huvudutlopp krymper, medan fyra gamla deltan i stort sett har försvunnit. Så länge floden avsätter sediment i deltaområdet kan detta fortsätta att växa till. Ju mer material som samlas i deltat, desto tyngre blir det. Om floden ändrar lopp eller om sedimenttransporten skulle minska av andra skäl börjar området långsamt sjunka ner under vattenytan på grund av sin egen tyngd.

När floden senast ändrade sitt lopp för cirka 800 år sedan började det nuvarande deltat byggas upp. Dess yttersta delar kan man bara nå med båt och områdena är till stora delar avsatta som naturreservat. Det sydligast belägna samhället heter typiskt nog Venice, det engelska namnet på Venedig.

Här påminns man ständigt om det utsatta läget. Hela samhället är bara några hundra meter brett, mer land finns inte tillgängligt. Det är inramat av två vallar. Den ena är en naturlig, men förstärkt, levé som löper längs floden öster om vägen, den andra är en konstgjord vall som gränsar mot deltat väster om vägen. Orkaner och brott på någon av levéerna utgör ett ständigt hot.

Förlorad mark

Fiskar och skaldjur som lever i havet är beroende av de grunda områdena kring Mississippis utlopp under yngelstadiet. En stor del av Nordamerikas flyttande sjöfåglar söker sig på vintern till dessa våtmarker. Också i övrigt är området biologiskt mycket rikt.

Cirka 40 procent av USAs kustnära våtmarksareal finns i Louisiana. Men varje år försvinner omkring 100 kvadratkilometer mark, en process som har pågått de senaste fyrtio åren. Dels sjunker deltaområden på grund av att tillförseln av sediment har minskat, dels försvinner mark i kustområdena genom olika strandprocesser.

De orkaner som årligen drabbar USAs Atlantkuster är ett stort hot. De kan förstöra de yttersta öarna i deltat vilka fungerar som skydd mot vågorna. Därmed ökar vågerosionen i våtmarkernas kustområden. Med orkaner följer också extremt höga vågor som utan svårighet når långt in i våtmarkerna och höjer salthalten i känsliga brackvattensmiljöer. Den pågående landminskningen och förändringar av vattnets salthalt är förödande för fåglar, fiskar och övrigt djurliv liksom för många växter.

På senare år har problemen uppmärksammats alltmer. Även om en stor del av markförlusten kan härledas till naturliga geologiska processer har mänskliga ingrepp påskyndat förloppet. Om ett delta med sina våtmarker ska sjunka under havsytan eller fortsätta att byggas ut hänger på balansen mellan sedimentation och att sedimenten pressas samman. I dagens Mississippidelta som byggts upp under de senaste århundradena har pålagringen av nytt material medfört att de tidigare avsatta sedimenten har sjunkit ihop. Men eftersom nytt material samtidigt har kommit till har deltat vuxit till och nytt land har skapats.

Ingrepp på gott och ont

Det finns många viktiga skäl till förlusten av mark. Levéerna har byggts på och förstärkts ända från Louisianas huvudstad Baton Rouge ner till utloppet vid Venice. Dessa levéer förhindrar översvämningar, men också den nödvändiga tillförseln av sediment som behövs för att hålla våtmarker ovanför vattenytan. Nu transporteras i stället allt sediment med floden ända ut till mynningen, där mycket av materialet rutschar vidare och hamnar i havet, till ingen nytta för deltat.

Vidare har flera dammar anlagts uppströms i floden dels för att hindra översvämningar och generera elektrisk ström, dels som sötvattensreservoarer och rekreationsområden. Dessa dammar fångar upp sediment så att materialtransporten till deltat minskar. Bara under det senaste halvseklet har transporterna av sediment minskat med omkring 50 procent.

Dessutom avlänkas en del av Mississippis vatten genom Atchafalaya, och en del material sedimenterar därför i det nya Atchafalayadeltat vilket ytterligare utarmar Mississippideltat.

Slutligen, när översvämningar hotar kan stora vattenmassor ledas direkt ut i Mexikanska golfen via en anläggning uppströms New Orleans. De når därför aldrig deltaområdet.

Dessa åtgärder är ju i första hand avsedda att minska risken för översvämningar, men minskar också risken att flodens farleder grundas upp och behöver muddras för dyra pengar. Samtidigt som man stryper tillförseln av sediment växer dock problemet med landsänkning.

Växthuseffekten finns givetvis också med i diskussionerna kring landförlusterna i Louisiana. Men det finns inga sådana samband. För här är det inte havsytan som stiger utan landet som sjunker. De orkaner och stormar som årligen drabbar kusterna i sydöstra USA och som bidrar till förlusterna är varken vanligare eller våldsammare än tidigare, något som växthuseffektens förespråkare brukar hävda.

New Orleans byggd på lösan sand

New Orleans är geografiskt sett magnifikt belägen. Men ändå är det svårt att hitta en mer olämplig plats på jorden än denna att anlägga en storstad på! Ända sedan staden New Orleans grundades som en fransk koloni 1718 på den naturliga levén intill Mississippi har dess invånare fått kämpa med att hålla staden ovanför vattenytan. Utan ständig pumpning och en rad andra åtgärder skulle staden i dag vara obeboelig. Levén ligger 7 meter ovan havsytan, medan stora delar av staden ligger under flodens vattennivå och 1,6 meter under havsytan.

Promenerar man om kvällarna i stadsdelen French Quarter, berömd för sin jazzhistoria, kan man få se hur butiksinnehavare lägger sandsäckar utanför dörrarna för att täta mot vatten. Om man sedan fortsätter mot floden får man också påtagliga bevis för att Mississippis yta är belägen ovanför staden. Sista biten fram till floden går inte som man är van vid i nerförsbacke utan uppför levén! Väl uppe på strandpromenaden är det lätt att konstatera att vattenytan ligger mycket högre än närliggande gator (bild 1).

Staden är byggd på ett underlag som till största delen består av lösa siltiga vattenmättade sediment uppblandade med torv och gyttja. Närmast floden, på levéerna, är de geotekniska förhållandena något bättre. Där finns det något grövre sediment i form av sand. Men ändå måste byggnader pålas till avsevärda djup för att någorlunda hållas på plats. Den stora bron över Mississippi vilar på pålar som når 40 till 50 meter under markytan. På detta djup har pålarna nått ner i istida lera som här betraktas som fast berg!

Delar av staden är byggd på dränerade våtmarker bestående huvudsakligen av torv. När marken torkar upp och belastas med byggnader sjunker marken, vilket ytterligare ökar nivåskillnaderna mellan floden och marken och därmed även risken för översvämning.

Genom en rad olika åtgärder försöker myndigheterna förhindra kommande katastrofer, bl a byggs nya skydd mot orkaner. Men frågan är om man i det långa loppet kan stoppa de geologiska processerna.