Svensk reglering av fusket

I början av 1999 lade den statliga utredningen om forskningsetik fram sitt slutbetänkande, ”God sed i forskningen” (SOU 1999:4). I månadsskiftet november/december kommer nu utbildningsdepartementets förslag på hur man konkret ska lösa problemen kring forskningsetiken.

Barbro Westerholm, som var ordförande i utredningen, och som läst vad utbildningsdepartementet föreslår, är främst kritisk till att arbetet tagit nästan tre år.

– Det är mycket olyckligt att arbetet i regeringskansliet har dröjt så länge. Det är mycket bråttom att få en reglering av hur man till exempel hanterar stulna forskningsresultat.

Det Barbro Westerholms utredning föreslog var att regeringen borde inrätta en ny instans, Forskningens centrala förtroendenämnd. Den skulle bestå av två domare, tre vetenskapliga experter och två lekmän. Tanken var att dessa tillsammans skulle avgöra om anmälda vetenskapsmän fuskat och sedan rekommendera vilket straff som bör utdömas.

Vidare föreslog utredningen ett ökat antal forskningsetiska kommittéer som bland annat skulle säkerställa dokumentationen kring forskningen, men även fatta avgörande om vilken typ av forskning som skolan ska bedriva. Dessa skulle inrättas av högskolor och universitet själva.

– Av vad jag har läst verkar många av förslagen kring kommittéerna världsfrånvänt. Till exempel inriktar man sig väldigt mycket på medicinområdet, trots att etiken rör all forskning, säger hon.