Sluta forska på koldioxidlagring

Anders Lyngfelt hävdar att en av möjligheterna att lagra koldioxid är att förvara den i flytande form i havet på stort djup, där den ”stannar kvar i tusentals år”. Men det krävs mer forskning, skriver han.

Tvärtom! Det krävs inte en enda krona i mer insatser för att förkasta denna idé. Det räcker inte med att koldioxiden stannar kvar i tusentals år, utan vad som krävs är att den stannar där så länge livet finns kvar på jorden, förhoppningsvis i miljarder år. Om koldioxiden i nämnvärd omfattning återvänder till atmosfären innan dess, så ger det en värre klimatchock än den vi nu upplever. Med tanke på hur allvarligt detta hot är, är det också klart att det inte räcker med att vara ganska säker eller ens väldigt säker på att koldioxiden håller sig på plats. Vad som krävs är absolut säkerhet.

Sådan forskning är ett rent flyktbeteende. Vi vet vad som behöver göras för att förhindra en förödande klimatförändring, nämligen effektivare energianvändning, övergång från kol till gas och utveckling av förnybar energi. Allt annat är slöseri med tid, och tiden är knapp.

Den bakgrund Lyngfelt målar upp är missvisande. Energiintensiteten är inte alls i grova drag ganska likartad för de flesta länder, fattiga som rika. Exempelvis hade Tjeckien 1998 en energiintensitet på 0,95 ton oljeekvivalenter per tusen dollar BNP, medan Danmark och Schweiz hade 0,09, Japan 0,10, Italien 0,11 och USA 0,2, allt enligt IEA. Om det skiljer en faktor 10, så är det väl inte grovt sett lika? Energiintensiteten har minskat kraftigt i så gott som alla länder sedan 1973, även i USA, trots att få länder hittills haft en aktiv politik för att minska den. Lyngfelts antydan om att en femfaldigad BNP kan leda till femfaldigad energiförbrukning är historiskt ogrundad, och den bortser även från att Kyotofördraget nu är på väg att förverkligas.

Lyngfelts ekonomiska argumentering håller inte heller. I dag betalar elproducenterna noll kronor i koldioxidskatt. Även en mycket beskedlig skatt skulle genast medföra att denna kolanvändning kraftigt minskar, och då försvinner också den eventuella marknaden för koldioxidförvaring. Och det är kolkraftverk det handlar om. Man kan inte samla in koldioxid från bilar, flygplan, bussar eller fastighetsuppvärmning. Kolkraftverk står för den helt dominerande delen av koldioxidutsläpp från el i världen.

Alternativen till fortsatt kolanvändning är många. Det kan nämnas att en 11 watts lågenergilampa under sin livstid sparar ca 400 kg koldioxid jämfört med en 60 watts glödlampa om elen kommer från kolkraftverk, och att detta dessutom är synnerligen lönsamt. Varför gör vi inte det som är enkelt, billigt och säkert i stället för det som är svårt, dyrt och farligt? Här behövs det verkligen forskning!

FREDRIK LUNDBERG

Svar:

Varken jag eller Fredrik Lundberg vet hur framtiden kommer att gestalta sig. Med hänsyn till tillväxten i u-länderna menar jag att CO2-utsläppen i industriländerna måste minska radikalt, till kanske en tredjedel inom 25-30 år. Med detta korta tidsperspektiv bör vi vara beredda på att det måste ske med teknik som i dag är huvudsakligen känd, t ex effektivare omvandling och användning av energi, icke-fossila energikällor såsom vindkraft och biobränslen, samt avskiljning och lagring av koldioxid. För att dessa vägar till minskade utsläpp skall öppnas krävs starka ekonomiska incitament i form av höga CO2-avgifter, vilket kräver mod och handlingskraft från våra ledare.

Det finns en risk i att tro att forskning och utveckling kan trolla fram eleganta lösningar och att vi därför bör invänta dessa. I stället bör vi agera utifrån vad som är möjligt i dag och använda alla framkomliga vägar samtidigt. Om sedan nya lösningar dyker upp, desto bättre.

Mot denna bakgrund vill jag kort kommentera Fredrik Lundbergs kritik: Djuphavslagring är bara ett av flera föreslagna lagringsalternativ och alla dessa bör studeras noggrant och kritiskt. Djuphavslagring är antagligen inte av intresse för Europa, och jag kan också hålla med om att geologisk lagring verkar mera attraktivt, men inte om att havslagring direkt kan förkastas.

Den lagrade koldioxiden behöver inte stanna kvar i havet i miljarder år. Mängden kol i atmosfären är mycket liten jämfört med de lager som finns i mark och hav. Koldioxiden ingår i biogeokemiska kretslopp, och i ett geologiskt perspektiv är våra utsläpp försumbara. Problemet är att vi släpper ut stor mängd på kort tid.

Däremot är det en mycket betydelsefull fråga vilka krav som skall ställas på de tänkta lagren för koldioxid. Dessa lager kommer säkert att granskas mycket kritiskt och det är inte troligt att otillfredsställande lösningar skulle accepteras av opinionen. Själv är jag mera orolig för att vi kommer att göra för lite och för sent, med katastrofala konsekvenser för miljön.

Självfallet finns det en variation mellan olika länders energiintensitet, men var är de stora skillnader i IEAs siffror som Lundberg målar upp? Med köpkraftsjusterad BNP ligger alla hans exempel inom en faktor två från världsmedelvärdet. Men min poäng är att det är svårt att se någon korrelation mellan energiintensitet och BNP per capita. Här finns alltså inget som talar för minskad energiintensitet när BNP växer. Det är ju just tillväxten i utvecklingsländerna och en åtföljande ökning i energiefterfrågan som kan bli den stora rysaren från klimatsynpunkt.

Fredrik Lundberg har rätt i att energiintensiteten minskat sedan 70-talets oljekriser. Det beror på de ökade oljepriserna. Lärdomen från detta är att vi bör höja energipriset mer, så att energiintensiteten fortsätter att sjunka. Då slipper vi en efterfrågan av energi som mer eller mindre följer BNP.

Min ”ekonomiska argumentering håller inte”, enligt Lundberg. Jag hoppas han har rätt. Ingen skulle bli gladare än jag om en ”mycket beskedlig skatt” ”genast” skulle medföra att ”denna kolanvändning kraftigt minskar”.

Ur energisystemsynpunkt är potentialen för koldioxidrening stor. Kraftverk och andra stora punktkällor står för betydligt mer än en tredjedel av utsläppen. Potentialen kan ökas om små utsläpp ersätts av CO2-fria energibärare som vätgas och el, och detta är väl inte mindre realistiskt än andra lösningar? Men det vore naivt att tro att koldioxidrening kan lösa hela problemet. Vi behöver flera lösningar!

Slutligen kan jag bara hålla med om att det finns en hel del som kan göras som är enkelt, billigt och säkert. Men vi måste också göra det som inte är enkelt och billigt. Hur ska det annars gå?

ANDERS LYNGFELT