Kategoriska påståenden vittnar om dåligt omdöme

Solforskaren Henrik Lundstedt hävdar att ”solaktiviteten spelar en mycket större roll än man tidigare trott”, att ”den internationella klimatpanelen, IPCC, har försummat solens roll för klimatet på jorden” och att ”för kommittén (dvs IPCC) är solen fortfarande en konstant lysande lampa”.

Lundstedts huvudargument tycks vara ett observerat samband mellan variationerna i norra halvklotets molnighet och i den kosmiska strålningens intensitet under perioden 1982-94 (enligt Henrik Svensmark), kopplat till en uppskattad ökning av solkoronans magnetfält under 1900-talet. Detta argument har dock grundläggande svagheter:

1. Samband mellan korta tidsserier måste tolkas med stor skepsis, särskilt om det påstådda orsakssammanhanget mellan de processer som serierna beskriver inte har någon väl underbyggd förklaring.
   
2. Andra forskare (Kristjànsson & Kristiansen), som använt ett mer fullständigt datamaterial för molnigheten, har inte funnit något påtagligt samband med den kosmiska strålningen.
   
3. En ökning av molnigheten leder inte alltid till ett kallare klimat. Höga, tunna moln av cirrustyp värmer snarare än kyler jordytan pga sin absorption av den utgående värmestrålningen. Låga moln av stratustyp, å andra sidan, ger en nettoavkylning. Att använda satellitobservationer av variationer av den totala molnigheten, som inkluderar såväl låga som höga moln, för att tolka klimatförändringar är därför komplicerat.
   

FNs klimatpanel IPCC publicerade nyligen en omfattande utvärdering av klimatfrågan. Arbetet med denna utvärdering har engagerat ett mycket stort antal av världens klimatforskare, däribland flera av de ledande när det gäller solens inverkan på klimatet. IPCC-rapportens avsnitt ”Solar forcing of climate” innehåller en utförlig genomgång av vad som publicerats om detta i den vetenskapliga litteraturen, inklusive Svensmarks arbeten. Avsnittet avslutas med uppskattningen att den förändrade solstrålningens bidrag till den globala uppvärmningen sedan 1750 är ca 12 procent av bidraget från de ökande halterna av långlivade växthusgaser (i första hand koldioxid och metan).

Det är givetvis viktigt för kunskapens utveckling att olika åsikter kommer till tals och diskuteras bland forskarna. Men att baserat på svaga indicier komma med kategoriska påståenden som motsäger en omfattande seriös utvärdering av den vetenskapliga litteraturen vittnar om dåligt omdöme. Om Lundstedt har nya fakta att bidra med när det gäller solens påverkan på klimatet bör han i första hand publicera dessa i den vetenskapliga litteraturen.

HENNING RODHE
Professor i kemisk meteorologi
Stockholms universitet

Forskarvärlden är i stort sett enig om växthusgasernas roll, skriver IPCCs ordförande under tio år, professor Bert Bolin.

IPCCs uppgift är att sammanfatta forskares uppfattning om på vilket sätt och hur mycket människan påverkar jordens klimat. Analyserna baseras på arbeten som publicerats vetenskapligt. IPCC utvecklar inte egna teorier. Det finns en betydande litteratur på det aktuella området som IPCC diskuterar ingående i rapporten från 2001. Läs dessa sidor!

Förändringen av jordens klimat är betydligt större under 1900-talet än under något annat århundrade under de senaste tusen åren. IPCC påpekar att den förhållandevis lilla ökningen av solstrålningens totala intensitet inte kan förklara denna globala uppvärmning. Lundstedt är av samma uppfattning.

UV-strålningen från solen påverkar framför allt mängden ozon i stratosfären. Denna strålning är kraftigare vid solfläcksmaximum, vilket påverkar temperaturförhållandena i stratosfären. Sålunda ger den observerade minskningen av ozon i stratosfären under de senaste 20 åren ett något kyligare klimat.
Däremot går variationerna av jordens medeltemperatur bara i ringa grad i takt med solfläckarnas elvaårscykel. Antalet solfläckar har ökat långsamt under de senaste århundradena och den kosmiska strålningen kan därför ha minskat, men andra forskare menar att bilden inte är entydig.

Det påstådda sambandet mellan kosmisk strålning och molnmängd under en solfläckscykel (1982-94) är förbryllande. En förändring av mängden moln kan förvisso påverka klimatet: ökad mängd låga moln ger kallare klimat, medan höga moln verkar i motsatt riktning. Lundstedt nämner inte detta.

Pålitliga uppgifter från satelliter om hur molnmängden på jorden varierat finns bara från de senaste årtiondena. IPCCs slutsats är därför att denna hypotes inte kan bekräftas av tillgängliga observationer. Vidare studier är väl motiverade men är inte skäl att fördröja initiativ att minska utsläppen av växthusgaser.

Forskarvärlden är i stort sett enig om hur den globala uppvärmningen kan förklaras med ökande mängder växthusgaser i atmosfären, i synnerhet under det sista halvseklet. Detta är ett faktum som under alla förhållanden måste beaktas.

BERT BOLIN
Professor emeritus i meteorologi
Ordförande i IPCC 1988-97

Svar:
I den djungel av teorier som lagts fram om klimatvariationerna på jorden finns ett ovedersägligt faktum: energikällan solen ligger till grund för temperaturväxlingarna på jorden. I dag har den moderna rymdforskningen tagit fram kunskaper om solen som innebär en nästintill omvälvande syn på hur jorden påverkas av solens aktivitet.

Numera är det inte någon liten krets forskare som står bakom denna nya syn. Henrik Svensmarks föredrag under European Geophysical Societys möte i Nice 2001 ägde rum i en kaotiskt överfylld plenisal.

Bert Bolin uppmanar till att läsa IPCCs rapport från 2001. Om han besökt Rymdinstitutets hemsidor hade han sett länkar till IPCC-rapporten. Det är just med kännedom om denna rapport som jag skrev F&F-artikeln om solens aktivitet och den nära kopplingen till jorden.

Jag menar inte kategoriskt att koldioxid saknar betydelse för klimatutvecklingen. Däremot döljer dagens förenklade syn på orsakerna viktiga fakta av betydelse för jordens klimat. Där ingår den variabla solen som en viktig faktor. Utan att förstå de ”naturliga” klimatvariationerna, som är rätt dramatiska om man går tillbaka i historien, blir teorier om de av människan orsakade effekterna alltför spekulativa.

Bert Bolin hänvisar till en artikel av Kristjànsson & Kristiansen där oklarheter i sambanden mellan molntäcken och den kosmiska strålningen påpekas. Kritiken gäller arbeten av Henrik Svensmark och Eigil Friis-Christensen i Köpenhamn. Den debatten har nyss börjat och kommer sannolikt att fortgå tills man uppnår konsensus. Detta är normal vetenskap. Jag följer den vetenskapliga debatten med intresse och förbehåller mig en uppfattning till dess annat har bevisats, något som enligt minmening artikeln av K&K inte lyckades med.

Till Henning Rodhe vill jag säga följande om det som nästan liknar ett påhopp på min forskning: den egna publiceringen inom området klimatrelaterad forskning sträcker sig från 1978 till i dag. Jag ska genast sända Rodhe några kopior på relevanta artiklar.

Ett problem i dagens debatt om klimatförändringar är den svaga kunskapsöverföringen mellan disciplinerna. Dagens sol- och rymdforskning utgör en unik kunskapsbank. Den beaktas inte på annat än ett synnerligen otidsenligt sätt av klimatforskarna inom IPCC.

Det är på tiden att IPCC öppnar sig för de nya kunskaperna innan man så till den grad målar in sig i ett hörn att man riskerar inte bara andra forskares utan också allmänhetens tilltro.

Jag vill avsluta med ett exempel. Vår egen stjärna solen förefaller vara den lugnaste (minst variabla) av motsvarande stjärnor i vår närmaste omgivning. Detta kan tolkas på två sätt:

1. Solen är unik bland stjärnor i sin klass.
   
2. Solen är inne i en lugn period nu men har varit mer variabel tidigare, och vi kan förvänta oss klart större variationer i framtiden.
   

Det mest sannolika är förstås det sista.

HENRIK LUNDSTEDT, Docent vid Institutet för rymdfysik, Lunds universitet