Sönderfall av arter eller nybildning?

Kerstin Johannesson stöder sitt resonemang om sympatrisk artbildning delvis på molekylärgenetiska studier. En sådan artbildning innebär att en art klyvs till flera arter utan att det sker genom geografisk isolering. Men det behöver inte vara fråga om sympatrisk artbildning när två mycket närbesläktade bestånd lever i samma miljö. Det kan också handla om två arter som ännu inte har bildats färdigt efter att först ha isolerats geografiskt för att sedan åter hamna i samma miljö. Där börjar dessa utbyta gener, dvs hybridisera – en process som snarare leder till att artbildningen upphör än att den fortsätter.

I dag finns sikar ofta i flera olika bestånd i samma sjö. Frågan är då om fiskarna har invandrat som skilda populationer med olika yttre egenskaper och levnadssätt. Eller var det en enhetlig form som invandrade i varje enskild sjö för att sedan splittras upp?

De norrländska källsjöarna kan ha upp till fyra olika former av sik. De ursprungliga arterna har invandrat vid två skilda tillfällen efter istiden. Det råder som regel ett visst utbyte av gener mellan bestånden. I vissa sjöar har det gått så långt att två former har smält samman till en enda.

I Norge, Finland och i alpområdet är sikarna inte så talrika och varierande som hos oss. Även i dessa områden uppvisar sikbestånd från samma vatten stor molekylärgenetisk likhet, vilket har tokats som pågående artbildning. Men de svenska sikarna visar att så inte är fallet.

Gunnar Svärdsson
Professor, evolutionsforskare

Svar:

Gunnar Svärdson har helt rätt i att ett mönster som ser ut att tyda på pågående parallell artbildning ibland (som i fallet med svensk sik) kan ha uppkommit genom hybridisering av två stammar som har invaderat sjön vid olika tillfällen.

För att skilja de två förklaringarna från varandra kan effekterna av genutbytet jämföras i olika sjöar. Om hybridisering har skett mellan två sekundärt överlappande bestånd förväntar man sig samma typer av genetiska likheter i olika sjöar, dvs hybridiseringen ger samma resultat i olika sjöar. Men om de genetiska skillnaderna mellan bestånden är av olika slag, t ex skillnader i olika genetiska markörer, är det mer troligt att två nya arter håller på att bildas. Och det senare är fallet hos snäckan Littorina saxatilis som beskrivs i min artikel i F&F.

Kerstin Johannesson