Reserapport: I törstens land

Det oerhört glest befolkade Namibia är dubbelt så stort som Sverige. En tredjedel utgörs av öken, i övrigt finns mest torrskog och busksavann. Under zooekologen och författaren Staffan Ulfstrands eminenta ledning tillryggalade den 16 personer starka gruppen 300 mil under två veckor.

Stora delar av resan gick genom världens äldsta öken, Namiböknen, som sträcker ut sig strax innanför Atlantkusten. Om de fantastiska anpassningar som djur- och växtliv tvingats till skrev Staffan Ulfstrand i F&F 1/02. Under några dagar i fält kunde vi uppleva detta på plats, men även ljusets spel över sanddynerna i såväl soluppgång som solnedgång.

Dynerna övergår så småningom i ett veritabelt månlandskap. Här trivs den uråldriga welwitschian. Den svenske äventyrsresenären Charles John Andersson var den utomstående som först uppmärksammade denna märkliga växt i mitten av 1800-talet, men hans försändelse till Sverige kom bort på posten.

Livet återvänder

En paus från ökendammet fick vi i en f d tysk badort vid Atlantkusten, Swakopmund, där landets koloniala förflutna gör sig påmint i ölbryggeri och bäckerei.

Efter ett besök hos den stora sälkolonin på Cape Cross for vi åt nordost mot landets högsta berg, Brandberg, och dess mer än 20 000 år gamla klippmålningar. Här börjar savannen och just här befinner man sig i de sällsynta ökenelefanternas land. Under vårt besök tycks de dock ha varit på annan ort.

Ju längre norrut, desto större är annars chansen att se storvilt. I norr ligger nationalparken Etosha, landets stora turistattraktion. Här såg vi nästan alla de djur som stod på önskelistan: lejon, gepard, hyena, elefant, svart noshörning, giraff, otaliga zebror och naturligtvis många olika slags antiloper, särskilt Sydafrikas nationaldjur springbocken och Namibias dito oryxantilopen. De fågelintresserade fick också sitt lystmäte i Etosha. Ett maffigt slut på en innehållsrik, omväxlande och lyckad resa.