Drömmen om paradiset

Mångfaldens idé är inte ny, den har funnits med oss i århundraden. På 1200-talet påpekade den italienska teologen och filosofen Thomas av Aquino i Summa Theologica att änglar visserligen är mer värda än stenar, men att en värld som innehåller såväl stenar som änglar är ännu fullkomligare än den värld som bara har änglar. Vi håller fortfarande med om det och drömmer om Edens lustgård, ett paradis där allt och alla har sin plats.

Men moderna ekologer instämmer inte förbehållslöst. Naturen strävar inte efter att bli fullkomlig, det paradisiska tillståndet existerar inte. I stället för stillhet och balans finner forskarna ständig rörelse och förändring.

Så vad är mångfalden egentligen bra för? Hur många rymmer mångfalden? Vilka hamnar utanför?

– När jag hör begreppet biologisk mångfald osäkrar jag min pistol. För Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria, ligger provokationen i att själva begreppet är så brett.

Säkert är det ett bra samlingsnamn för att bedriva propaganda på den politiska arenan, men det är dåligt för att bedriva vetenskap. För vem kan egentligen sägas vara för enfald?

– Kan man verkligen vara överens om att något som är så komplicerat som biologisk mångfald – dessa miljontals arter, framvuxna ur evolutionens rymder av tid – ska bevaras? Är det så självklart? frågar Sverker Sörlin. Så för att finna vad som döljer sig bakom begreppet måste vi lyfta undan den biologiska mångfaldens slöjor.

Thorleif Ingelög, föreståndare för ArtDatabanken i Uppsala, ser biologisk mångfald som hela myllret av liv på jorden, alla de levande organismerna och deras genetiska variation, alla växter och djur, liksom svampar, mikroorganismer, bakterier och virus.

– För mig som har arbetat med arter i hela mitt liv är just de särskilt intressanta. Arterna utgör ju de byggstenar som vi har i naturen och som vi kan hantera.

Biologisk mångfald blir då en gigantisk katalog, en atlas över alla livsformer på jorden. Andra vill definiera mångfalden bredare. Jan Bengtsson, professor i odlingslandskapets ekologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet, beskriver biologisk mångfald som en variation i naturen på ett antal olika nivåer: på genetisk nivå, artnivå, ekosystemnivå, biotopnivå, landskapsnivå.

– På så vis ingår allt i begreppet, och problemen dyker upp först när man ska förtydliga vad som egentligen ska bevaras, säger Jan Bengtsson. Många tar för givet att det finns ett positivt samband mellan de olika mångfalderna – bevarar vi arter får vi automatiskt större genetisk variation, men det är inte alls så säkert.

Mångfaldens rätt och fel

– Fast varför bara bevara egentligen? frågar Christian Munthe, filosof vid Göteborgs universitet. Om man nu anser att mångfald är något bra, då är det bättre ju mer det finns, eller hur? Problemet är att man inte riktigt har tänkt igenom vad det är som gör att det blir mer eller mindre av den goda mångfalden. Om vi låter bli att vaccinera så ökar vi mångfalden bakterier på jorden, men det är ingen för. Alltså – det man vill öka är inte mångfalden i sig utan förekomsten av instrumentellt värdefulla naturföreteelser. Sedan kan man bråka om vilka de är.

– Ja, det finns ingen automatik i begreppet. Nils Uddenberg, professor vid Kungl Vetenskapsakademien, håller med. Det är bra att smittkoppsvirus inte lever mitt ibland oss längre, och det är skönt att den biologiska mångfalden inomhus i städerna på det hela taget har berövats både löss, kackelrackor och loppor. Så man måste bestämma vad man vill ha.

Som vanligt finns det rätt och fel även här. Det är alltså först när människan ska välja som frågorna hopar sig.

– Jag är mycket förtjust i lövgrodor som finns på några ställen i Skåne, och jag ser fram emot att få uppleva deras fantastiska och intensiva spelsång på försommaren, berättar Nils Uddenberg. Många blir ledsna om grodorna försvinner, så om det inte kostar alldeles för mycket finns det anledning att ha dem kvar. Trots att de finns på andra håll i Europa och trots att Skånes ekosystem inte skulle rubbas ett dugg om lövgrodorna försvann.

Men människan förlorar säkert en del av sin själ om alltför många av grodorna, fåglarna och blommorna försvinner. Hur många är då de olika arterna? Kanske 2 miljoner, 5 miljoner, eller möjligen hela 30 miljoner. Med fokus på den artrikedom som ryms i den tropiska regnskogen och som håller på att minska i takt med exploateringen, talas det ibland om 50 miljoner eller rentav 100 miljoner arter.

Om vi är så osäkra om hur många arter som bor på vår jord, så svävas det ännu mer på målet om vilken roll olika organismer spelar i den stora helheten. Vilka arter är nödvändiga och vilka behövs inte? Varför är så många arter ovanliga och så få vanliga? Vilken ekologisk funktion har de vanligaste arterna? Vem vet?

Sanningen är att ingen vet, okunskapen är enorm.

– Vi tror att nio av tio arter ännu inte är upptäckta, säger Fredrik Sjöberg, biolog och författare. Men man måste skilja på globalt och lokalt – i Sverige känner vi till de flesta av våra 50 000-60 000 arter, kanske några tusen återstår att finna. Fast vi vet inte så mycket om de flesta av dem som vi har funnit.

Vilka arter ska då bevaras? En provocerande tanke framkastas av Torbjörn Fagerström, professor i teoretisk ekologi vid Lunds universitet och prorektor för Sveriges Lantbruksuniversitet: det behövs faktiskt inte fler än ett par dussin arter. Det är ingen åsikt som han vill försvara, men den sätter fingret på att vetenskapen i sig inte ger något stöd åt bevarandetanken. Men vetenskapen kan ha fel, den levererar ju bara provisoriska sanningar. Argumenten för att bevara den biologiska mångfalden måste därför komma från annat håll.

Grovt går det att urskilja fyra argument för biologisk mångfald. Det viktigaste är det etiska argumentet – att människor helt enkelt inte har rätt att utrota andra arter. Så det estetiska skälet som innebär att vi kan tycka om natur på samma sätt som vi tycker om konst. Uppfattar vi naturen som vacker finns det skäl att bevara åtminstone delar av den biologiska mångfalden. Det tredje motivet är ekonomiskt – våra grödor och många av våra mediciner kommer från naturen. Vi måste värna om mångfalden för att även i framtiden kunna korsa vilda arter och finna nya medicinalväxter i regnskogen. Det fjärde argumentet, försiktighetsprincipen, säger att eftersom vi inte vet så mycket, ska vi heller inte ändra på så mycket.

Naturen hämnas inte

Det första och för de flesta tyngsta argumentet för tankarna till en annan idé, den att människan inte har rätt att spela gud, att vi inte får sätta oss över naturens lagar. I bakgrunden finns en gammal religiös föreställning om att världen har skapats hel och full en gång för alla. Och att det finns en mening och ett syfte med den givna ordningen.

Den föreställningen har fått sin parodiska gestalt i doktor Pangloss i Voltaires Candide som menade att ”…sakerna kan icke förhålla sig annorlunda, ty då allt är skapat för ett ändamål och detta ändamål måste vara det bästa ändamål, är nödvändigtvis allt skapat för det bästa ändamål. Lägg väl märke till, hur näsan har skapats för att bära glasögon; därför bär vi också glasögon. Benen har alldeles uppenbart inrättats för att beklädas med skor och strumpor, således bär vi också skor och strumpor…”.

Vi vill gärna tro att naturen har en inbyggd vishet och att människan, ungefär som en klok trädgårdsmästare, finns till för att förvalta denna skapelse. Och, menar de som förespråkar denna tanke, ingenting får tas bort utan starka skäl, för då kommer naturen att slå tillbaka.

– ”Naturens hämnd” är ett uttryck för en i vidare mening religiös inställning, säger Per Lundberg, professor i teoretisk ekologi vid Lunds universitet. Men det finns inte mer planerad hämnd hos naturen än att om du stoppar fingrarna i elkontakten i väggen så får du en stöt. Varje handling har sina följder, helt enkelt.

Bakom tanken om naturens hämnd ligger inte sällan en paradisisk föreställning om att det finns statisk jämvikt, ett jungfruligt tillstånd som naturen åstadkommer bara vi inte blandar oss i.

– Nonsens. I själva verket tyder det mesta på att naturen bildar nätverk som är slumpmässiga, att arterna ökar och minskar, försvinner och kommer tillbaka. Vi börjar nu förstå hur vi ska hantera system som inte är i balans, säger Per Lundberg.

– Du kanske tycker att din barndoms skog finns kvar i ungefär samma skick nu som då – ja, det är ett slags balans. Men det finns ingen ömtålig balans i den meningen att om en art försvinner, så säckar hela systemet ihop. Den jämvikt kring vilken naturliga system rör sig är i sig föremål för slumpvariationer.

Okunskap som argument

– Det enda argument jag ser för mångfald är det statistiska argumentet: ökad mångfald ger bärkraftigare system, säger Christian Munthe. Ju mer variation bland individerna, desto större beredskap att hantera stora förändringar i livsmiljön – alltifrån meteoritnedslag till epidemier och människans miljöförstöring. Det gäller som en statistisk sanning på samma sätt som det är säkrare att sprida ett aktieinnehav över många olika bolag.

– En nackdel är att man fortfarande kan förlora alltihop. Dessutom, om man sprider riskerna och inte satsar på några utvalda arter, kanske på bekostnad av andra, så missar man också en möjlig förbättring.

Försiktighetsprincipen åberopas ofta, för den är lätt att kommunicera och begriplig för de flesta. Nackdelen med den sortens försäkringstänkande är att det egentligen inte ger någon vägledning till vad som ska bevaras. Ska det vara mer gräsmark eller mer skog eller vad? Ska allt skyddas?

Eftersom det är svårt att välja beroende på att vi vet inte vad som är nyttigt eller onyttigt – naturen ger inga ledtrådar – kan det leda till slutsatsen att det är bäst att ha allt kvar. Okunskapen blir till ett argument för bevarande.

En variant av försiktighetsprincipen är tanken att även om det i dag inte krävs så många arter för att vi ska klara oss på jorden, så kan de andra arterna komma till nytta för kommande generationer.

– Det enda vi vet om förhållandena i framtiden är att de inte kommer att vara som de är i dag. Möjligen är inte alla arter nödvändiga för att upprätthålla de nyttigheter och ekosystemtjänster som naturen ger oss gratis i dag (se artikeln på sidan 28). Men när miljön förändras kommer andra arter att behövas i stället. Och vår välfärd är till stor del beroende av att det finns väl fungerande ekosystem med en mångfald av arter som har olika funktioner. Fast hur denna kunskap ska omvandlas i mer konkret handling vet jag fortfarande inte, säger Jan Bengtsson. Men eftersom vi inte vet så mycket ska vi inte heller ändra på så mycket, utan att verkligen veta vilka konsekvenserna blir.

– Det är alltid knepigt att diskutera de oföddas rättigheter, säger Christian Munthe. För om vi ändrar på vår omvärld, så påverkar vi inte bara hur kommande generationer kommer att få det, utan också vilka de kommer att vara och vilka värderingsgrunder de ska ha. Och dessa formuleras i sin tur av den värld de möter då och inte av oss nu.

Människan – en del av naturen

För vems skull ska mångfalden bevaras? Naturens eller människans? Det finns olika åsikter om detta som grundar sig i olika syn på människans roll på jorden. Det brukar talas om tre skilda strömningar som står i strid med varandra. Den första utgår från idén att naturskyddet först och främst handlar om att skydda människan, även mot henne själv när hon leker trollkarlens lärling. Människan står alltså i centrum för denna s k antropocentriska syn.

Den andra strömningen tillskriver vissa icke-mänskliga varelser moralisk betydelse. Enligt denna ska man sträva efter att minimera summan av allt lidande i världen, och därför bör alla varelser som kan känna lust och smärta ha rättigheter i likhet med människor. Här sammanfaller djurs och människors intressen.

– Men det blir problem med de enskilda fallen. Gagnas verkligen djurens intressen som helhet av att vi envisas med att ha vargar? Det är inte så säkert med tanke på vad vargarna äter, säger Christian Munthe.

Enligt den tredje strömningen bör naturen som sådan, dvs inte bara djur utan även växter och mineraler, tilldelas rättigheter. Då blir det inte längre fråga om att beskydda människan, uppfattad som världens centrum, mot sig själv, utan om att försvara hela kosmos mot människan. Synen att så fort människan är inblandad blir naturen förstörd är rätt utbredd.

– Det här är den paradisiska tanken att vi har brutit mot ett slags gudomligt dekret, att vi har bitit i den förbjudna frukten och ska straffas, påpekar Per Lundgren.

Men många hävdar också motsatsen – att det är en felaktig och absurd tanke att den biologiska mångfalden gynnas av att människan ställer sig utanför naturen och låter naturen ha sin gång.

– Det går inte att lyfta ut oss ur naturen, vi finns ju här, säger Christian Munthe.

Människan är en del av naturen, alltså går det inte att från naturen räkna bort de mänskliga ingrepp som påverkar den. Dessutom, hävdar man, är människan en nyckelart som i allra högsta grad skapar livsrum för många andra arter.

– Det är alldeles uppenbart att mänskliga ingrepp i landskapet har skapat förutsättningar för många andra organismer, säger Nils Uddenberg. Och det råder inget som helst tvivel om att Sverige har blivit artrikare genom att det är uppodlat och bebyggt. Mer än hälften av de växtarter som finns här är på ett eller annat sätt beroende av mänsklig aktivitet.

Det finns dock en motsatt föreställning om att den äkta naturen är den vilda, där människan inte har satt sitt avtryck.

– Nej, vi människor finns på jorden precis som alla andra organismer. Det betyder att vi exploaterar våra resurser och utnyttjar andra arter och förstör för andra arter precis som flugor och björnar och tallar gör gentemot sina konkurrenter, säger Per Lundberg. Vad som har hänt på senare tid är att vi har ökat hastigheten med vilken arterna försvinner.

Även för Urban Emanuelsson, föreståndare för Centrum för biologisk mångfald i Uppsala, är människans närvaro i naturen en del av naturen själv.

– Att människan är med och driver på utvecklingen av det biologiska livet på jorden är inte konstigare än att andra djur förändrar sin omgivning. När den afrikanska elefanten bryter ner torrskog tar det ungefär 400 år innan skogen kommer tillbaka till samma tillstånd, och under den tiden efterträder flera olika naturtyper varandra.

– Människan har funnits med i spelet mycket längre än vi tror och har ganska nyligen orsakat flera stora djurutrotningar på olika håll i världen. Den mest kända är utrotningen i Nordamerika för ungefär 10 000 år sedan då ungefär sextio stora däggdjursarter dog ut under bara ett par tusen år. Liknande stora förluster orsakade av mänsklig jakt skedde i Europa för 20 000 till 30 000 år sedan, i Australien vid ungefär samma tid, på Madagaskar för bara 1 500 år sedan och på Nya Zeeland för 1 000 år sedan. Den artutrotning som vi för närvarande håller på med på jorden är i klass med dem.

Naturligt eller konstgjort?

Den utdöendekatastrof man talar om i dag gäller främst tropiska regnskogar och korallrev. Så vad ska man använda för måttstock för att besluta om vad som ska rödlistas i Sverige? Vilka arter är hotade och vad menas med det?

Fredrik Sjöberg råkade i blåsväder för tio år sedan när han gav ut skriften Verkligheten på hotlistan, där han hävdade att man måste prioritera, att arter måste få ha olika bevarandevärde.

– Många uppfattade det som om jag hade talat om något slags aktiv dödshjälp. Vad jag menade var att vi måste acceptera att arterna förändrar sina utbredningsområden, så att Sverige ibland kan hamna utanför. Tornugglan var ett exempel på en rödlistning som var rent hyckleri i mina ögon. Ibland häckar den i Skåne, men blir det för kallt så dör den ut där. Det är tråkigt om den försvinner hos oss, men den finns ju överallt i Sydeuropa. Jämför då med fiskgjusen som har de nordligare breddgraderna som sitt huvudsakliga häckningsområde. I Sverige har den alltså ett långt högre bevarandevärde än tornugglan.

Det är lätt att raljera över kravet att varje levande individ har rätt att leva här på jorden, men även om man kan komma på vad som ska bevaras är bevarandet ett problem i sig. För vad är det som ska räknas som miljöförstöring?

– Om det försiggår ett förlopp i naturen som innebär att en viss art håller på att dö ut och människan aktivt hindrar det – räknas det som att vi ökar den biologiska mångfalden? Har vi åstadkommit något konstgjort? Borde vi låtit naturen ha sin gång? Christian Munthe påpekar återigen att gränsen för vad som räknas som naturligt är suddig.

– Och om man avstår från att ingripa, har man ändå inte gjort ett val då? Har man en gång tagit på sig ansvaret för naturen, så har man väl ansvar även för de handlingar man underlåter att göra.

Förr handlade diskussionerna om att skapa nationalparker och reservat för den vilda naturen. Men bevarandet i sig har också blivit problematiskt i en tid då naturens förändringar står i forskarnas fokus.

– Naturen är ingen konstant företeelse som bara ligger där orörd och som vi plockar bort saker från. Den har en egen dynamik, och allt ändras hela tiden. Det är att göra det alldeles för enkelt för sig att kräva att allt ska bevaras – det är ändå inte möjligt, säger Per Lundberg.

Naturens bibliotek

Det kan hända att naturens utforskare så småningom kommer att leverera vetenskapliga argument för mångfald. Eller tvärtom: att mångfalden förblir värdefull bara i betraktarens öga.

För vi vet att många vackra blommor på ängen gör oss gladare, så mångfalden kanske kan bevaras för sin egen skull, ungefär som skönhet. Det som är vackert är därmed också nyttigt. Edward O Wilson, fader till sociobiologin, söker i evolutionen efter rötter till varför vi uppskattar en artrikare miljö mer. Vi har helt enkelt blivit selekterade till att söka oss till den rikare miljön därför att vi där finner de resurser som vi behöver för att överleva. Biofili kallar han detta.

– Det är ett fascinerande begrepp, säger Nils Uddenberg. Vi vet att natur är något människan söker sig till, och jag är beredd att tro att vi har ett slags biologisk längtan efter ett levande landskap.

Fast har inte trenden snarare varit att flytta in till städerna, bort från naturen?

– Det är sant, men människan är sällan helt konsekvent, hennes drivkrafter är ofta motsägelsefulla. Helst skulle svensken ha en sjötomt mitt i stan.

När biofili inte räcker som drivkraft för att bevara den biologiska mångfalden, kanske mer kunskap kan vara avgörande. Den biologiska analfabetismen ser Fredrik Sjöberg som ett problem som står i vägen för att vinna politisk acceptans för kostsamma naturvårdsinsatser i syfte att bevara eller producera biologisk mångfald. Allt färre människor förstår det språk som naturen talar till oss, anser han. Och känner man inte igen mandelblom, gullviva, kattfot och blå viol, så blir glädjen inte så överväldigande när man ser dem.

– Det är klart att viljan inte är så stor att bevara något som man inte ens vet att det finns, säger Fredrik Sjöberg. Men livets bibliotek finns i naturen, och att ta hand om det är en lika stor gärning som att rädda ett bibliotek med unika böcker.

Per Lundberg tycker också att vi har ett moraliskt ansvar att behandla vår omvärld med omsorg och eftertanke på samma sätt som vi är rädda om våra kulturskatter. I båda fallen handlar det om människans livsrum, och i båda fallen handlar det om att väga kostnader för och förtjänster av bevarandet.

– Att förlora en vacker fågelart i Amazonas regnskog är ungefär som att elda upp Mona Lisa eller riva Sixtinska kapellet. Vi förlorar en viktig del av oss själva. Men civilisationen går inte under.