Så lockas vi

I djurvärlden ägnar både hanar och honor mycket tid och energi åt sex. Och som framgår av föregående artikel handlar det inte enbart om att få ungar, utan ofta om ren lust och njutning. Ett beteende som många tidigare trott varit förbehållet människan. Exempelvis idkar vi, till skillnad från många andra djur, sexuellt umgänge under hela menstruationscykeln, fastän det inte är förenligt med fortplantning. Men det är de preferenser som förs vidare från generation till generation som används för att förklara de partnerval som görs – både hos människor och hos djur.

Hos människor har vissa egenskaper alltid uppfattats som lockande. Ibland kan dessa förklaras i strikt biologiska termer. Män som exempelvis föredrog äldre kvinnor som passerat sin fertila tid, fick ingen avkomma som kunde bära en sådan preferens vidare. Det kan vara en förklaring till att ungdom uppskattas hos kvinnor i de flesta kulturer. Både kvinnor och män väljer partner på grundval av olika synliga kriterier, och kring dessa frågor har det gjorts en mängd mer eller mindre seriös psykologisk forskning.

Symmetri är snyggt

En grundläggande del i utseendet är symmetri, dvs att de båda kroppshalvorna matchar varandra så bra som möjligt. Det är ett mått på attraktivitet som är lätt att mäta och som forskare också sett att andra djur verkar gå efter (se F&F 2/98).

Den biologiska förklaringen är att bristande symmetri avspeglar att individen varit utsatt för miljömässig eller utvecklingsmässig stress. En symmetrisk individ signalerar i stället att hon klarat av sådan stress utan att det skett någon synlig påverkan. Något som i sin tur skulle kunna antyda bra kvalitet på generna. Hos djur sker naturligtvis inga partnerval medvetet för att sortera fram bra gener. Men om det är dessa individers avkomma som överlever finns preferensen för symmetri kvar hos individer i kommande generationer.

Att symmetri uppfattas som attraktivt gäller inte bara kroppen utan även i synnerhet ansiktet. Här har äldre studier visat att mänskliga ansikten som är symmetriska generellt uppfattas som attraktivare än osymmetriska ansikten. Och hur vi ser ut i ansiktet är viktigt vid partnerval.

– Det har sagts att kroppen kan vara hur snygg som helst, men det är ansiktet som avgör om en person uppfattas som attraktiv eller inte, säger Anthony Little, doktorand vid University of St Andrews i Skottland.

Han har publicerat flera studier om attraktion, oftast baserade på hur just ansikten uppfattas. Exempelvis har han visat att en persons uppfattning om den egna attraktionskraften påverkar vad man uppfattar som attraktivt. Kvinnor fick ranka sin attraktivitet på en 7-gradig skala. Det visade sig sedan att de som ansåg sig vara snygga, reagerade mer positivt på symmetriska mansansikten. Kvinnor som rankat sitt eget utseende lägre på skalan var inte lika noga.

– Jag tror att det handlar om ett slags avvägande mellan vad man vill ha och vad man tror man kan få, även om det sker på ett omedvetet plan, säger Anthony Little.

Maskulin man duger inte alltid

I studien var det kvinnor som fick bedöma sitt utseende. Män har generellt visat sig betygsätta sitt utseende högre än kvinnor. Det tror Anthony Little beror på att det inte kostar en man så mycket att sprida sin vildhavre. Enligt klassisk darwinistisk teori skulle det tvärtom ha varit en evolutionär fördel att försöka komma till så ofta som möjligt. Kvinnor däremot investerar mycket mer i sin avkomma, något som gör det viktigt att vara noggrannare vid val av partner. Men vad kvinnor tycker är attraktivt varierar.

I en uppmärksammad studie undersökte Anthony Little och hans kolleger vilka typer av manligt utseende som kvinnor föredrar. Sammanlagt 158 kvinnor mellan 16 och 39 år gamla agerade som försökspersoner. De fick bedöma bilder av ansikten som visades på en datorskärm i fem serier (bild 2).

Mer finlemmade och feminina ansikten lockade mest när kvinnorna valde den man som de skulle vilja leva med. Men när de valde engångspartner föredrog kvinnorna ett mer maskulint utseende, med kraftigare käkben och haka.

Tidigare har man kunnat visa att det manliga könshormonet testosteron trycker ner immunförsvaret. Därför kan testosteronhalter som är så höga att de tydligt avspeglas i utseendet tyda på styrka och bra hälsa – mannen har ”råd” med ett nedtryckt immunförsvar. Det borde vara attraktivt för en kvinna som söker en bra hane att få barn med.

– Men en högre testosteronhalt kopplas också till ett mer aggressivt och dominant beteende. En man med ett mer feminint utseende signalerar att han troligen kommer att vara snällare och delta mer i omhändertagandet av avkomman, säger Anthony Little.

Kvinnorna fick också beskriva hur de uppfattade ansiktena, och mer maskulina utseenden kopplades då till egenskaper som ”inte så snäll” och ”mindre varm”. Äldre kvinnor föredrog dock män med mer maskulina drag. Det kan bero på att ett mer maskulint utseende också gör att mannen ser äldre ut. Studien publicerades förra året i Proceedings of the Royal Society of London.

Det är inte bara med hjälp av synen som djur skaffar information om sin omvärld och sin eventuella partners egenskaper. Tvärtom är ofta luktsinnet deras vägledare. Och lukten genomsyrar även våra liv. Det går att blunda för att slippa se något fult, men lukten kan du inte värja dig mot eftersom du behöver andas. Därför har forskare även intresserat sig för hur dofter skulle kunna styra vad vi uppfattar som attraktivt.

Sociala lukter

När man i dagligt tal talar om lukt handlar det om ämnen som kan uppfattas med näsan. Men hos djur finns även ett annat slags doftspråk där de kommunicerar med hjälp av utsöndrade flyktiga kemiska substanser. Det var år 1959 som insektsforskarna Peter Karlson och Martin Luscher myntade uttrycket feromoner. Deras definition var att feromoner är kemiska ämnen som en insekt utsöndrar och som bär ett meddelande om just den individens fysiologiska eller beteendemässiga tillstånd till andra medlemmar av arten.

Sedan dess har många andra djur visat sig använda sociala lukter för att skapa bilder av kön, status, hormonläge och känslostämning hos en annan individ av samma art. Hos många däggdjur finns ett speciellt organ i näshålan som kallas vomero-nasalorganet. Det är anslutet till olika delar av hjärnan, och via organet kan djuret uppfatta sociala dofter. Dessa förmedlas ibland via vätska och olika däggdjurs aktiva slickande i samband med brunst är ett sätt att pröva om honan ger ifrån sig rätt dofter. Man kan beskriva det som att djuret skapar ett slags avbildning av den andra individens fortplantningstillstånd baserad på denna speciella doftinformation.

Finns mänskliga feromoner?

Det pågår en debatt om huruvida även människor har förmåga att uppfatta feromonlika ämnen. Diskussionen har också gällt om dessa i så fall påverkar vårt beteende.

– Ytterligare ett problem är att reda ut om det i sådana fall handlar om instinkt eller inlärning, säger Anna Berghard, docent i molekylärbiologi vid Umeå universitet.

Ett exempel är den studie där Martha McClintock, professor i biopsykologi vid University of Chicago, kom fram till att kvinnor gillar män som luktar litet som deras egen pappa (se rutan på sidan 34). Frågan är om det är ett inlärt beteende där en viss doft är känd och därför attraktiv. Eller om det är ett sätt att instinktivt välja en partner som passar immunologiskt bra.

– Tidigare studier har visat att kaninungar gillar samma mat som deras mamma åt under deras fostertid. Och musungar tycker om apelsindoft om sådan essens har sprutats in i fostervattnet när de låg i livmodern. Kan man lära sig saker redan under fostertiden är det svårt att veta vad som är inlärt och vad som är instinkt, säger Anna Berghard.

I sin forskning studerar hon hur vomero-nasalorganet hos möss fungerar. Hos människor har forskare sett en millimeterstor grop bak i näshålan som liknar ett enkelt vomero-nasalt organ. Men ingen har kunnat visa att det därifrån finns förbindelse med hjärnan via nervceller. Sådana kopplingar är nödvändiga för att eventuell påverkan på organet ska kunna ge beteendemässiga reaktioner.

Utvecklingen kan ha lett till att en sådan förmåga som faktiskt fanns hos oss för mycket länge sedan nu har försvunnit. Hos möss har en viss gen visat sig koda för en viktig jonkanal i deras vomero-nasalorgan. När den är skadad fungerar inte organet, och mössen kan då inte längre urskilja ens vilket kön andra möss har. Hos människor är just denna gen förstörd och uttrycks inte alls.

Michael Meridith, som är neuroforskare vid Florida State University, har gått igenom de studier i ämnet som har gjorts. Än så länge anser han att det inte finns bevis för att det hos vuxna människor finns ett fungerande vomero-nasalt organ. Hans slutsats publicerades i den vetenskapliga tidskriften Chemical Senses.

Samma doft, olika reaktion

Människor reagerar däremot på kemiska doftsignaler. Och inte helt oväntat reagerar kvinnor och män olika på dofter. Detta trots att det antagligen inte finns någon nervcellskoppling mellan vårt rudimentära vomeronasalorgan och hjärnan.

– Jag tror att signaler från feromonlika ämnen förmedlas till hjärnan via den vanliga luktslemhinnan, säger Ivanka Savic-Berglund, överläkare och docent i neurovetenskap vid Karolinska institutet.

I en studie som publicerades år 2001 i den vetenskapliga tidskriften Neuron har hon undersökt vad som händer i mäns och kvinnors hjärnor när de luktar på olika könshormonlika ämnen. Med hjälp av s k positronemissionstomografi, PET, går det att se vilka delar av hjärnan som aktiveras hos försökspersonerna när de känner olika doftämnen.

När kvinnor luktade på en substans som påminner om testosteron var det inte luktcentrum som aktiverades, utan i stället en s k kärna i hjärnans hypotalamusregion. Män reagerade på samma vis när de luktade på ett ämne som liknar det kvinnliga könshormonet östrogen. Men när kvinnor luktade på den östrogenlika substansen var det just lukthjärnan som aktiverades, och samma gällde för män när de luktade på det testosteronlika doftämnet. Det tyder på att just dessa doftsignaler påverkar oss olika beroende på kön, eller kanske snarare, beroende på vilken könsidentitet och vilka sexuella preferenser vi har. Motsvarande skillnader mellan könen har man tidigare kunnat se hos exempelvis rhesusapor.

– De hypotalamuskärnor som aktiverades när män luktade på den östrogenlika kemikalien motsvarar de områden i hjärnan som hos apor styr hanarnas sexuella beteende. Och på motsvarande vis var det när kvinnor kände det testosteronlika doftämnet, säger Ivanka Savic-Berglund.

I studien undersökte hon tolv män och tolv kvinnor. Av kvinnorna använde ca 80 procent p-piller, som ändrar kroppens hormonnivåer. Men detta påverkade inte hur kvinnornas hjärnor aktiverades av testosterondoft, till skillnad från vad som visats i vissa andra luktstudier. Då har forskare undersökt hur kvinnor uppfattar lukten av exempelvis T-tröjor som män använt. I en sådan situation kan det vara svårt att renodla om och hur beteendet styrs av lukt. Därför kan det vara en fördel att i stället använda en objektiv teknik som PET-kamera.

– De bilderna visar hur blodet flödar i olika delar i hjärnan, och metoden bygger på att man mäter fysikaliska processer, säger Ivanka Savic-Berglund.

Luktens betydelse

Men har då lukten någon betydelse för dagens västerländska människor? Det är ju inte ofta vi känner varandras kroppslukt. De flesta tvättar sig dagligen, och många använder konstgjord vällukt.

– Vi kan förstås lura varandra med dofter, men jag tror att när det kommer till kritan är lukt en viktig kommunikationssignal även mellan människor. Doft är ju något som man till skillnad från andra sensoriska stimuli inte kan värja sig mot, säger Ivanka Savic-Berglund.

– Men vi har ju tack och lov en stor frontallob som nyanserar hur vi reagerar på sinnesintryck. Vi kvinnor får ju exempelvis inte ägglossning bara för att vi känner lukten av en hane, så som råtthonor får, säger hon.

Men vi borde kanske snarare jämföra vårt beteende med primater, som är våra närmaste släktingar i djurvärlden. Där utgör dvärgschimpansen, också kallad bonobo, den ena extremen. Hos dem har många individer i flocken sex med varandra, även inom samma kön. Hos gorillor, å andra sidan, är antalet parningar få och kopplade till fortplantning.

– Vi lägger band på oss, men det gör faktiskt djur också, säger Birgitta Tullberg, professor i zoologisk evolutionsbiologi vid Stockholms universitet.

– Både för oss och för dem finns en massa sociala regler som gör att många individer antagligen har betydligt mindre sex än de skulle vilja, säger hon.

Även Sverre Sjölander, professor i zoologi vid Linköpings universitet, ser fler likheter än skillnader mellan människor och andra djur i detta avseende.

– Lika litet som djur kan vi påverka vad vi tänder på, vilken partner vi tycker är attraktiv och vem vi tycker luktar gott. Själv gillar jag inte krusigt hår, och det är ju inte något jag kan påverka med frontalloben, säger han.

Och lukten spelar roll även för oss.

– Men det krävs närhet. Doftsystemet är ju inte utvecklat för att fungera under täckande vinterkläder, säger han.