Vargens gener varierade mer förr
Den svenska vargstammen består i dag av vargar som är nära släkt med varandra. De har inte heller någon tydlig genetisk likhet med de vargar som levde i Sverige under 1800- och 1900-talen.
Dessa resultat har framkommit i en studie vid Evolutionsbiologiskt centrum i Uppsala. Från museer runt om i Skandinavien samlade professor Hans Ellegren och hans medarbetare in material från vargskelett. Här borde det finnas DNA som kan avslöja vargarnas släktskap och härkomst. Dessvärre var skeletten så omilt preparerade, bl a genom kokning, att DNA-molekylerna hade förstörts. Men genom att borra i kraniernas tänder ända in i pulpan fann man cellrester med användbart DNA.
– Detta är en ny metod som kan få betydelse även vid studier av andra gamla djur, säger Hans Ellegren.
De femtio historiska vargar som ingick i undersökningen var från 1830 till 1970. Bland dem är den genetiska variationen mycket större än i dag. I genetiskt avseende liknar de historiska svenska vargarna inte heller dagens vargstam i Finland. Det finns dock enstaka exemplar som tycks ha invandrat österifrån.
Forskarnas slutsats är att de två vargar som dök upp i Värmland i början av 1980-talet är anfäder till dagens svenska vargar och att de kom österifrån. Följaktligen har våra vargar en mycket smal genetisk bas och hotas av inavel. Därför får vi hoppas att vargar fortsätter att vandra in från Finland eller Ryssland och bidra med nya gener.
År 1966, då vargen redan var så gott som utrotad i Skandinavien, fredades den. Men från 1980-talet och framåt har det fötts nya kullar nästan varje år. Nu räknar man med ungefär hundra djur i Skandinavien, flera av dem i Syd- och Mellansverige.
