Röster om skolan

Trist om skolan

Jag prenumererar på F&F för att läsa en populärvetenskaplig tidskrift med kvalitet och ambition; känner mig frågande och besviken när det senaste numret ägnas åt polemik i skolfrågor. Dä va trist!

ROGER LUNDIN

Samtal för lärare

Tack för att ni gjorde Tema skolan! De artiklar ni publicerade i F&F kändes befriande att läsa, därför att de tar upp många viktiga frågor, problematiserar och analyserar ur olika perspektiv.

Jag har länge efterfrågat olika former av samtalsgrupper för lärare, en sorts ”heliga platser”, där vi får ventilera, diskutera och lära oss att sänka axlarna, lyssna och visa intresse och respekt för olika tankesätt. Sådana samtalsforum finns på en del arbetsplatser. Eftersom alla vi som arbetar i skolan ska handleda det uppväxande släktet och i våra handlingar visa hur svårigheter tacklas, konflikter löses och så vidare, måste vi själva vara klara över vilka redskap som behövs och hur vi kan använda dem. Vi kan inte dras med konflikter sinsemellan och vara nedtyngda av allehanda obearbetad bråte. Vi måste bli professionella i den meningen att vi vågar granska oss själva, vår undervisning och våra förhållningssätt: hur vi betraktar och behandlar våra elever och alla de vuxna som vi möter i vårt arbete.

Då skulle vi också vara rustade på ett helt annat sätt i mötet med eleverna. Trygga vuxna bland trygga barn – detta är, som jag ser det, själva grunden för den goda skolan.

MILDRED LAVONEN

Särbegåvade elever diskrimineras

Jag tror att det inte bara är de mindre begåvade eleverna som behöver särskilt stöd. Jag tänkte illustrera min ståndpunkt med ett exempel: tänk om det gick en utvecklingsstörd person i en vanlig skolklass. Förmodligen skulle denna person slussas vidare till en särklass, där han eller hon skulle trivas bättre med likasinnade och utvecklas mer.

Men tänk tvärtemot: tänk om det i en vanlig klass fanns en särbegåvad person som hela tiden lärde sig snabbare, förstod lättare, lärde sig på okonventionella sätt och så vidare.

Vad händer med en sådan elev? Kanske hålls han eller hon tillbaka av lärarna för att inte störa de andras kunskapsinhämtning. Eleven är ju så duktig att han eller hon kan anpassa sig, men någon särklass är knappast aktuell för en sådan elev. Den särbegåvade eleven lider säkert lika mycket av att vara i en otillfredsställande och oförstående miljö som den särobegåvade. Varför har de inte samma rättigheter? Är det för att vi är så rädda att erkänna att någon är bra på något, ja till och med bättre än vi själva?

JOHAN AHLSTRÖM

Begåvad men stökig

Under min skoltid på slutet av 1960- och början av 70-talen gick det inte så bra för mig i skolan. Det var tråkigt och ett ständigt tjat om saker vi redan hade lärt oss. För att få stimulans blev jag väldigt stökig. Konsekvensen blev så kallade elevvårdande insatser, OBS-klinik och slutligen psyket. Mitt avgångsbetyg var 0,8 i medel (14 streck).

Senare i livet har jag fått veta att jag har en ganska högt IQ, vilket i kombination med ett stort mått av envishet har gjort att jag hur kunnat komma igen. Men vägen dit har varit lång – och dyr. Även om skolan allvarligt skadade mitt självförtroende, så lyckades den inte knäcka mig helt. Jag har visat att jag inte var dum i huvudet, men jag undrar hur många av mina likar som aldrig fick utveckla sin potential.

MARIA JOHANSSON