Slopa lärarundantaget!

Bättre stöd till den tillämpade forskningen är politikernas paroll, men de stora genombrotten kommer nästan undantagslöst från nyfikenledd grundforskning. Nya antibiotika och vacciner, magnetröntgen, halvledare, laser och supraledare är alla exempel på detta axiom. Oftast är det en rent tillfällig iakttagelse av en tränad och brett utbildad forskare som leder till ett paradigmskifte.

Det enda som politiker och universitetsledningar därför kan och bör göra är att bereda jordmån och etablera resurser för genombrott och sedan se till att dessa så snabbt som möjligt tas om hand och utvecklas av professionella ekonomer, jurister och marknadsförare utan att störa forskarna i deras arbete.

I Sverige har vi en barock situation. Trots stora satsningar på tillämpad forskning och utveckling har vi få lönsamma innovationer jämfört med andra länder, ofta betecknat som den svenska paradoxen. Denna paradox har dock mycket enkla och lättjusterade orsaker:

• Ledningen för och inom de svenska universiteten ges inte tillräckligt med makt och resurser för ett aktivt ledarskap, utan tvingas fungera som statsanställda byråsekreterare.
• Den enskilde forskaren har av statsapparaten fått tre uppgifter: forskning, undervisning och industrianknytning, trots att det borde vara lärosätena och inte enskilda personer som ska anförtros dessa uppgifter.
• Riskkapitalet i Sverige är otillräckligt och varierar med det ekonomiska klimatet, trots att alla vet att genombrott i forskningsfronten inte är konjunkturkänsliga.
• Grundforskningen är undernärd på gränsen till svält, och de främsta forskarna måste ”prostituera” sig för att kunna försörja sina grupper.

Dessa hinder i flödet av forskningsresultat från grundforskaren till industrin kan lätt avhjälpas. Ett första steg vore att slopa det så kallade lärarundantaget eller lärarförbehållet.

Till skillnad från de flesta andra länder har forskarna i Sverige ensamrätten till att ta och äga patent grundade på arbetet vid universiteten – lärarundantaget. Internationellt är det universiteten som är patentägare. Exempelvis tjänar Stanford University i Kalifornien miljardbelopp på att utnyttja sina patent och har samtidigt gjort uppfinnarna och upptäckarna förmögna.

Det är helt orimligt att kräva av de enskilda forskarna att de ska göra insatser i forskningsfronten och sedan, när de finner något verkligt intressant, dessutom bli entreprenörer, patentjurister och marknadsförare för att kommersialisera sina rön. I alla länder utan lärarundantag har man ordnat det så att universiteten tar patenten och utvecklingskostnaderna. Forskaren får 30-50 procent av vinsten, medan universiteten och institutionerna får resten. Härigenom har forskarna full frihet att fortsätta med det arbete de är utbildade för på universiteten i stället för att byta yrke.

Endast genom att lägga hela ansvaret för den tredje uppgiften på universiteten och dela på patentvinsterna mellan forskare och universitet kan lärosätena skaffa sig en professionell, effektiv organisation för industriell anknytning. Det är troligt att universiteten måste samarbeta med varandra om företagsetableringen i det lilla Sverige. Som det nu fungerar springer de enskilda forskarna till riskbolagen och försöker övertyga dem att bidra med en slant. I vissa fall har även universiteten skaffat sig riskkapital och tävlar med små satsningar i stället för att rekrytera chefsförhandlare gentemot riskbolagen.