Fusk går att upptäcka

Förfalskare inom konstvärlden får det allt svårare. För att lyckas som konstförfalskare krävs givetvis ett gott hantverk och insikter i hur konstmarknaden fungerar. Men dessutom bör förfalskaren ha goda kunskaper i naturvetenskap och teknik. I dag finns tekniska analysmetoder med sådan precision att det är lätt att bli avslöjad. Men mycket slinker ändå igenom, vilket beror på att det i regel bara är de allra värdefullaste konstverken som genomgår teknisk analys. I de flesta fall är undersökningarna alltför dyra och tidskrävande för auktionsverk och konstköpare. För avancerade analyser måste även vi på Nationalmuseum anlita utländska laboratorier.

Målningar åldras

Teknisk konsthistoria utgör i dag ett eget forskningsfält. Modern undersökningsteknik ingår som en viktig del, liksom kunskap om alla de metoder som konstnärer har använt och använder för att överföra sina avsikter och idéer till fysisk form. Det finns en omfattande litteratur om detta; de äldsta skriftliga källorna om måleriteknik går tillbaka minst ett årtusende.

Större museer, som Nationalmuseum, har som regel egen utrustning för tekniska undersökningar av konstverk. Dessa utförs vanligtvis i samband med konservering och forskning. Undersökningarna ger värdefulla insikter i hur konstverk förändras med tiden. Ljusstrålningens och luftföroreningarnas nedbrytande verkan får känsliga pigment att blekas bort, mörkna eller på annat sätt ändra utseende. Bindemedel som olja, akryl eller andra organiska ämnen bryts ner och förändras också till utseendet.

Ett konstverk kan ha beskurits, utökats eller på annat sätt målats om för att dölja skador och förslitningar eller passa in i en ny miljö. Dessa studier hjälper oss konservatorer att förstå vad konstnären har avsett, vilket i sin tur påverkar valet av den behandling som krävs för att på bästa sätt återställa verket.

Pannån, det vill säga målningens underlag av trä, kan också ge värdefulla upplysningar om konstverket. Dendrokronologi kallas en metod som baserar sig på information som finns lagrad i trädens årsringar. Variationen i årsringarnas bredd är typisk för varje växtplats under en bestämd följd av år. Med hjälp av lämpligt referensmaterial går det att bestämma både varifrån virket kommer och när trädet har fällts. Pannåer av furu, ek, bok och gran brukar studeras på detta sätt.

Inte ek utan furu

Nyligen undersöktes Storkyrkans Vädersolstavla av fil.dr Peter Klein vid Institut für Holzbiologie i Hamburg. När tavlan, som sagts vara från 1530-talet, konserverades upptäckte man att pannån inte är av ek som förväntat utan av furu. Kleins undersökning visade att målningen inte kan vara utförd tidigare än 1620! Kompletterande arkivstudier stöder att den ursprungliga Vädersolstavlan från 1530-talet blev kopierad 90 år senare och ersatte originalet som troligen kasserades.

Som en viktig del i undersökningarna ingår att spåra förändringar som kan vara utförda i bedrägligt syfte – och i så fall försöka utreda orsaken. Det kan exempelvis handla om att granska konstverkets signatur.

På konstmarknaden är signaturen en ekonomisk värdemätare, och det kan därför vara lönande för en förfalskare att manipulera den på ett eller annat sätt.

Genom tekniska undersökningar kan man som regel avgöra om en signatur har kommit till samtidigt med målningen eller om den är ditmålad senare. Men oavsett vilket svaret blir måste resultatet tolkas. För även om signaturen har tillkommit vid samma tid som konstverket innebär det inte någon äkthetsgaranti. Både tavlan och signaturen kan ju vara förfalskningar.

Bedräglig signatur

Om signaturen är av yngre datum finns många olika möjligheter. Konstnären själv kan ha signerat tavlan i samband med en försäljning. I stället för en skadad signatur kan någon ha bättrat på den eller målat dit en ny. En tredje variant är när signaturen är målad av en annan person i syfte att höja värdet på en osignerad målning. Slutligen kan en ursprunglig signatur av en lägre värderad konstnär ha blivit övermålad eller borttvättad för att ersättas av en för tillfället högre värderad konstnärs signatur.

Signaturen fingranskas först i mikroskop för att vi ska kunna upptäcka skillnader jämfört med omgivande färg. Det kan handla om övermålade sprickor, vilket tyder på att målningen är signerad vid ett senare tillfälle. Signaturen kan vara utförd på ett lager av fernissa och under fernissan kan spår av en tidigare signatur upptäckas.

Kunskap om vilka färger som användes under konstnärens livstid kan också avslöja förfalskningar som exempelvis Han van Meegerens berömda Vermeerförfalskningar från 1940-talet. Bilden visade spår av koboltblått trots att förfalskaren hade införskaffat den dyra ultramarinblå färgen för att vara säker på att använda material från Vermeers 1600-tal. Spåren av koboltblått, som är en 1800-talsuppfinning, kom från färghandlaren som drygat ut den dyra ultramarinen med ett billigare pigment. Förfalskaren van Meegeren råkade sålunda själv ut för en förfalskning.

Belyser man en bild med ultraviolett strålning kan man se om målningens och signaturens ytskikt har förändrats likadant, vilket i så fall tyder på att de är målade samtidigt. Nymålade områden ses som svarta fläckar i den omgivande ytan, där äldre färg och fernissa fluorescerar i oftast gröngult ljus. UV-metodens resultat måste dessvärre tolkas med viss försiktighet. Fluorescerande ämnen kan tillsättas färgen för att dölja faktum.

Infraröd strålning hjälper ögat att se in under färgskikten och eventuellt upptäcka en övermålad signatur (bild 1). Röntgenstrålen tränger igenom hela konstverket och kan avslöja dolda penseldrag som gjorts i syfte att täcka bortskrapad färg.

Falska och äkta sprickor

För att få en målning att se äldre ut än vad den är kan en förfalskare förse den med sprickor. Men det är svårt att imitera naturligt uppkomna sprickor. Äkta sprickor varierar i utbredning och struktur på ett sätt som beror på hur de har uppkommit.

Torksprickor i färgen uppträder redan under utförandet eller strax efteråt. Hur mycket färgen spricker kommer an på hur torkningen går till och är ett resultat av felaktig teknik. Ålderssprickor ser annorlunda ut. De uppkommer när åldrande och spröda färgskikt börjar spricka till följd av rörelser i duken eller pannån, vilka i sin tur orsakas av förändringar i temperatur och luftfuktighet. Mekaniska sprickor, slutligen, uppkommer då en målning utsätts för oförsiktig behandling.

Om det är duken eller pannån som har rört sig beror sprickornas utseende på hur tjock grundmålningen är och på grundfärgens sprödhet. Egenskaper hos resten av färgen liksom lagret av täckande fernissa har också betydelse. Är sprickorna resultat av en olyckshändelse får de olika karaktär beroende på om det handlar om slag, stötar eller repor.

Har sprickorna tillkommit i bedrägligt syfte ser de annorlunda ut. De kan vara jämnt utbredda över hela målningen och inte variera i sådana partier av målningen där underlaget har andra egenskaper. För att skapa konstgjorda sprickor kan förfalskare antingen värma eller kyla målningen. Sprickor går också att åstadkomma genom att utsätta målningen för fukt för att sedan torka den snabbt. Genom att måla sprickor eller rista in dem kan de varieras i olika delar av målningen och därigenom se mer naturtrogna ut. Men i förstoring kan ett tränat öga lätt avslöja fusket.

Äkta sprickor i falsk målning

Det finns andra knep som är svårare att genomskåda. En gammal värdelös målning kan komma till användning vid en förfalskning. Färgskiktet avlägsnas då ner till grunderingen, det vill säga lagret av grundfärg. Befintliga sprickor i grunderingen tätas med ett material som i ett senare skede kan lösas upp och avlägsnas. Sedan målar förfalskaren ett nytt motiv på den behandlade grunderingen.

När tavlan sedan har torkat tvättas fyllnadsmaterialet i sprickorna bort, och med den försvinner färgen som täckte sprickorna. Därmed framträder det ursprungliga naturliga sprickmönstret. Om en teknisk undersökning enbart omfattar duken eller pannån är falsariet svårt att avslöja.

Slutligen kan sprickor framkallas genom att målningen utförs på tunn duk som efter torkning dras över en skarp bordskant i olika riktningar. Sprickor uppkommer då i målningen och bitar kan falla av. Duken limmas på en gammal träpannå och de saknade delarna restaureras vilket ytterligare bidrar till att ge intryck av en äldre målning.

En konservator använder olika tekniker för att retuschera skador och imitera ålderstecken som sprickbildningar, patina och slitna färgskikt. Samma metoder kan också användas av förfalskare för att åstadkomma nya verk. Men både konservatorns retuscher och det falska hantverket syns i kraftig förstoring i mikroskop. I det senare fallet kan det krävas jämförande studier med autentiska verk för att genomskåda bedrägeriet.

Ålderstecken

Kemiska förändringar i färgen uppkommer då synligt ljus och UV-strålning startar fotokemiska processer i färgmolekylen. Ljusets fotoner tillför energi till färgmolekylen och gör den instabil. Därmed reagerar den lätt med syre och vatten och med ämnen i luftföroreningar. Färgmolekylerna bryts på så sätt ner, och färgerna bleknar eller mörknar.

Känsligast är stora komplicerade organiska molekyler med många bindningar. Färgstarka lacker i gamla målningar baserar sig ofta på sådana organiska färger från växter och djur. Vad som återstår i dag av färgstarka lacker i äldre måleri är därför beroende av både ursprungsmaterialet, tillverkningssättet och hur väl målningen har skyddats mot ljus och luftföroreningar.

Bindemedlet av olja bryts också ner och blir sprött av ljuset. Då oljan torkar ändras dess brytningsindex, och redan efter några år kan färgskiktet få försämrad täckförmåga. Lagret av fernissa som ska skydda den färdiga målningen påverkas främst av UV-strålning och luftföroreningar; lagret gulnar och blir matt. Att imitera processer som sker i gamla ursprungliga färger är svårt.

Naturens språk

Många av förfalskningsmetoderna ovan lämpar sig bäst för äldre konst. Men bedrägerier med modern konst är faktiskt vanligare. Tvivlar man på äktheten hos ett modernt konstverk finns dock andra metoder att tillgå, exempelvis en speciell variant av kol-14-datering av organiskt material i konstverket. Det kan röra sig om allt från dukar till vissa pigment och lacker. Ett verk som härrör från perioden från slutet av 1950-talet fram till början av 1990-talet kan dateras med stor precision. Innehållet av den radioaktiva kolisotopen är onormalt hög på grund av det radioaktiva kol som bildades i atmosfären vid provsprängningarna av kärnvapen. Kvoten mellan kolisotoperna avslöjar om en misstänkt förfalskning är tillverkad senare än originalet.

Målningar kan också analyseras med hjälp av datoriserad bildanalys baserad på kaosteori och matematisk statistik. Den amerikanske målaren Jackson Pollock (1912-56) är bland annat känd för tavlor som tillkom genom att konstnären lät färg rinna ut över stora dukar. Att förfalska sådan konst kan tyckas enkelt. Men Pollocks bilder har visat sig vara uppbyggda av fraktaler, det vill säga mönster som upprepar sig från det lilla till det stora ungefär som grenverket i ett träd. Konstnären använde sig sålunda intuitivt av fraktaler, naturens eget bildspråk, långt innan detta matematiska begrepp hade uppfunnits på 1960-talet. Förfalskarnas bilder talar ett annat och enklare språk.