Fattaru?!

När svårt språk kommer på tal tänker vi antagligen på svåra ord och texter som är komplicerade till innehållet. Men det är inte hela sanningen. Vi läser nämligen gärna texter med upp till tio procent obekanta ord. Och det vimlar av texter om banalt enkla ting som är skrivna på ett så pompöst språk att de knappt är möjliga att ta sig igenom.

Vi vet numera ganska väl vad som gör en text lätt- eller svårläst, och det är tur för det finns ett mycket stort behov av att anpassa texter till målgrupper med olika läsvanor.

Det har utvecklats flera metoder både för att diagnostisera svåra texter, det vill säga att hitta symtom, och för att finna orsakerna till svårigheterna. Vi börjar med orsakerna.

Att försvåra

Begriplighet var ett av de första forskningsfälten för den språkvetenskapliga forskningsgren som kallas psykolingvistik. Syftet var från början att pröva Noam Chomskys omvälvande språkteorier. De gick ut på att vi tänker i djupstrukturer (ganska enkla standardmeningar) men talar och skriver med transformerade strukturer (som kan variera avsevärt). Hypotesen var enkel: ju fler transformationer en mening genomgår, desto längre tid tar det att säga och förstå den.

Chomskys teorier gick inte att bevisa, och de är numera allmänt övergivna. Men eftersom meningar som har genomgått många transformationer tenderar att bli rätt invecklade, fann man tydliga samband mellan komplexa meningar och förlängd lästid. Framför allt kunde man visa att det är besvärligt med sådana meningar som anstränger vårt korttidsminne.

Korttidsminnet tar hand om och bearbetar den information som vi ännu inte förstått. Därför blir det svårare att läsa mening 1 än mening 2:

1) Denna i åtskilliga avseenden med hänsyn till läsbarheten synnerligen bristfälliga mening du nu läser frestar på korttidsminnet.

2) Denna mening är skonsam mot korttidsminnet eftersom det bara kommer två ord före verbet är.

I den första meningen får vi mängder med bakgrundsinformation som vi inte vet vad vi ska göra med förrän vi kommit till meningens slut, och då är korttidsminnet överbelastat. Den andra meningen däremot låter informationen ticka in i den ordning vi kan ta hand om den.

Krångligt sammansatt språk verkar snabbt tröttande på de flesta läsare, och därmed sänks både läshastighet och förståelse. Sådant språk kan finnas på många nivåer:

• i meningar med så kallad bisatsflätning: Den mening som genom att vara så komplicerad att den vållar problem för korttidsminnet blir nog inte så populär.
• i långa fraser: den genom sin för korttidsminnet ansträngande struktur olämpliga meningen . . .
• i sammansatta ord: korttidsminnesbelastningsord.

Dessa svårigheter går ofta hand i hand med en annan försvårande faktor: stor informationspackning. Och om man skiljer dem åt är packning oftast värre än krångligt sammansatt språk.

Bara pladder

Man kan återge förhållandet i en enkel principskiss. Innehåller texten ingen information alls – bara pladder – förstår läsaren ingenting. Och har vi maximal informationspackning blir förståelsen också noll. Det beror på att läsning är ett möte mellan det vi får veta och det vi redan vet och sätter in det nya i.

Informationspackning kan anges som antalet informationsbärande ord delat med antalet informationsförtunnande ord. Det brukar kallas nominalkvot, eftersom det är en kvot mellan nominala och verbala ordklasser, det vill säga substantiv, prepositioner och particip respektive verb, pronomen och adverb. För en normaltext är kvoten 1.

Vid försök med två olika hårt packade texter visade det sig att läshastigheten sjunker dramatiskt då texten är kompaktare. Den tätare texten hade nominalkvoten 2,4, medan den informationsmässigt glesare texten låg på 0,6. Läshastigheten var drygt 30 procent långsammare i den hårdare packade texten.

I de fall där texterna har kortats med en tredjedel kommer de som läst den mest packade versionen visserligen i mål något snabbare, men förståelsen drabbas hårt.

Abstrakt text luras

Det lurigaste sättet att skapa svårigheter i en text är att skriva abstrakt. En sådan text går ner utan tuggmotstånd, utan smak och utan näringsvärde. Läsarna förstår inte ens att de inte förstår (se exemplen i rutan: Svårläst på fyra sätt).

Ett sista sätt att försvåra en text – vid sidan om komplexa meningar, stor informationspackning och abstrakt språk – är dålig textbindning. En god text ska innehållsligt bindas samman genom att de begrepp texten handlar om återkommer i igenkännbar form. Det bör också komma förväntad information på förstaplatsen i meningen och ny information mot meningens slut. Så här:

Det är bra att meningar mjukstartar med något betydelsetomt, till exempel ordet det. Sedan får meningens slut ta hand om det som verkligen betyder något.

I exemplet ser vi att texten handlar om betydelse, och det ordet återkommer två gånger. Bryter vi mot reglerna kan det bli så här:

Det betydelsetomma måste stå i meningens början. Det väsentliga sätts till höger.

Här används olika ord för betydelse och position, och meningarna har ingen stegring alls i informationstyngd.

Att förenkla

Nu har vi sett hur vi kan försvåra en text, men vi åstadkommer inte en riktigt lätt text bara genom att undvika svårigheter. Det krävs djärvare grepp, som till exempel att konkretisera, väcka läsarnas känslor, berätta, fokusera, anlägga perspektiv och vinkla. Något av detta tillämpas i rutan: Lättläst på fyra sätt.

Universalmedlet är att skriva konkret, så att ämnet blir gripbart för tanken. Och när man skriver konkret finns det oftast möjlighet att välja exempel och vinkling ur läsarens perspektiv. Om ämnet nämligen ses ur ett främmande perspektiv blir texten ointressant eller i värsta fall obegriplig.

En annan princip är att dynamiskt berättande går hem bättre än faktaredovisning. Det är roligare att flyga med Nils Holgersson än att läsa en geografibok. Detta är ett knep som dels skapar konkretion, dels knyter an till den genre som alla läsare är mest förtrogna med. Speciellt viktigt är att skapa högre känslomässig temperatur genom att anknyta till en enda person. Kvällstidningar kallar det human touch. De skriver inte om 193 familjer som drabbats av en översvämning utan om en enda familj som läsarna kan identifiera sig med.

Slutligen gäller det att fokusera på en sak i texten. Fokuseringar sker genom att man pratar mest om det viktigaste, att lägga det viktigaste i början och slutet av texten och genom att framhäva det viktigaste i exempel, rubriker, bilder och annat som omger texten.

Att mäta symtom

Vid mitten av förra århundradet utarbetades flera hundra metoder att mäta hur lätt- eller svårläst en text är. Svensk standard heter LIX, läsbarhetsindex, vilket beräknas som summan av meningsmedellängden i ord och procentandelen ord längre än sex bokstäver.

Precis som vi med en febertermometer kan avgöra om en person är sjuk eller inte kan LIX avgöra om en text är lätt eller svår. Men lika litet som en termometer kan LIX ställa precisa diagnoser av vad patienten eller texten lider av för sjuka.

LIX är förbluffande säkert under en förutsättning, att man räknar på andras texter och inte försöker anpassa egna verk till formeln. I så fall kan det bli hur tokigt som helst, vilket har gett LIX-beräkningar dåligt rykte (se rutan ovan).

Tio minuter senare

Den här texten innehåller 1 871 ord och har LIX-värdet 38 (medräknat alla avskräckande exempel). Du bör ha klarat den på under tio minuter och förstått det allra mesta. Fattaru?!