Lång väg till dagens musik
Gunnar Valkare undrar varför inte även schimpanserna har utvecklat den takthållningsförmåga som jag föreslagit för människans del. Vore den sortens invändning ett problem för mitt scenario skulle den vara det för all evolutionär förändring. Den har dock ett antal svar i form av olika så kallade artbildningsmekanismer. Den enklaste är geografisk: blir en del av ursprungspopulationen isolerad, exempelvis bortom en flod eller bergskam, får den inte del av nydaningen, utan blir kvar i sin ursprungliga, fungerande, anpassning och miljö. På så vis är dagens schimpanser kvar i regnskogen.
Den andra invändningen rör nyckeln till hela mitt scenario: amplitudsummering för ljudstyrka. Valkare påpekar helt riktigt att sådan summering aldrig är lineär och proportionerlig. Tolv violiner låter naturligtvis inte tolv gånger mer än en. Men mitt scenario kräver inte perfekt summering, utan bara att flera röster låter mer än en. Poängen är att när det som här gäller distansljud i form av skall, då krävs det – för att få någon summering alls – en gemensam attack, och den får man bara genom gemensam takt.
Jag är helt överens med Valkare om att dagens män och kvinnor inte skiljer sig åt i musikalisk förmåga, och har aldrig antytt något annat. Men varför skulle detta vara oförenligt med selektion för takt hos förmänniskohanar för fem miljoner år sedan? För de två könens del är följderna av selektion på en förmåga som det ena eller andra könet använder helt beroende av vilket ärftlighetsmönster som ligger bakom egenskapen. Tillhör denna de många egenskaper som inte har könsbunden ärftlighet, kommer selektion på ett av könen att komma båda könen till godo. Och även om så inte skulle ha varit fallet för fem miljoner år sedan – det vet vi ingenting om – är man därmed inte framme vid dagens människor. Två hela artbildningsprocesser följde: först till Homo erectus och sedan Homo sapiens. Det är en lång väg från taktens ursprung till den mänskliga sången och musiken i sin helhet.
BJÖRN MERKER
Uppsala universitet
