Om det moderna förnekandet av människans natur

Vad har Mao Zedong, Le Corbusier och Simone de Beauvoir gemensamt? Jo, liksom andra socialister, moderna arkitekter och feminister tror de på the blank slate, eller på latin tabula rasa. Detta begrepp, som innebär att medvetandet är tomt som en raderad vaxtavla vid födelsen, myntades av den brittiske läkaren och filosofen John Locke (1632-1704). Han menade att man inte föds till att bli präst, lord eller underklass. Genom lämplig skolning, som också omfattar kallbad och hård bräda i sängen, kan vem som helst utvecklas till en bildad människa. Detta är grunden för empirismen och upplysningsfilosofin, som underminerade den ärvda monarkin och aristokratin.

Hjärnan tom vid födelsen?

Men filosofi i allmänhet och upplysningsfilosofi i synnerhet är bara luft. Tron på tabula rasa har fått en rad katastrofala effekter, enligt den kanadensiske psykologiprofessorn Steven Pinker, verksam vid Harvard University i USA och känd för sina studier av människans språkförmåga. Nyligen har han utkommit med boken The blank slate, the modern denial of human nature, som väckt stor uppmärksamhet i USA, men knappast här i Sverige.

I USA omhuldade framför allt behavioristerna uppfattningen att hjärnan är en svart låda som är tom vid födelsen. Grundaren av denna skolbildning, John Watson (1878-1958), garanterade att han med sin uppfostringsmetod skulle kunna skola vilket barn som helst till ”doktor, advokat, konstnär, köpman, chef och även till tiggare eller tjuv” oavsett vilka talanger han eller hon hade från början. Genom att stimulera barnets betingade reflexer, som Pavlov sina hundar, skulle man kunna göra såväl en Mozart som en Einstein av nästan vilket barn som helst.

Watsons elev B.F. Skinner menade att vårt beteende styrs enbart av belöning och straff, och han inte bara studerade duvor i en så kallad Skinnerbox utan lät även sitt eget barn växa upp i en sådan. Barnläkaren Benjamin Spocks barnuppfostringsideal baserades delvis på behaviorismen och alltså ytterst på begreppet tabula rasa, dock med en viss dos Freud.

I modern tid har tabula rasa-konceptet omhuldats av presidentparet Clinton. De kallade ledande psykologer och en hjärnforskare till Vita Huset, och dessa kom fram till att man till varje pris måste träna och stimulera hjärnan på ett tidigt stadium. Barn bör lära sig främmade språk, spela något instrument, öva sig på matematik och datorer i ett tidigt skede av livet under de så kallade kritiska perioderna. Sedan är det för sent. Man borde göra som Hillary Clinton, nämligen läsa högt för sitt barn i stället för att parkera det framför teven. En del guvernörer i USA lät distribuera Mozartmusik gratis till alla nyfödda barn i sina stater för att uppnå den så kallade Mozarteffekten, alltså att inlärningen skulle förbättras om man lyssnar på Mozart. Denna litet rörande politiska gest underkänns naturligtvis av Pinker.

Medfödda förmågor

Pinkers tes är att tron på tabula rasa gjort obotlig skada för barnuppfostran och skolpolitik. Pinker för i stället fram tre trossatser:

• att allt mänskligt beteende är ärftligt
• att föräldrarna har så gott som inget inflytande över sina barns utveckling
• att det finns variation i beteendet hos exempelvis syskon med många gemensamma arvsanlag och uppväxt som beror på något annat än gener och uppfostran.

Steven Pinker skriver medryckande med drastiska och väl kända exempel. Han kan verkligen såväl sin filosofi som populärkultur. När man först läser boken blir man så imponerad att det är svårt att komma med några invändningar.

Fast man kan ju fråga sig om hans avfärdande av feminister och vänsterintellektuella som vurmar för tabula rasa innebär att det är bättre att vara monarkist eller nationalist som mer tror på blodsarvets betydelse.

Förmågan att tala språk är Pinkers främsta exempel på ett medfött beteende. Det är inte så konstigt för Pinker är mest känd för sin bok The language instinct. Han menar att hjärnan redan vid födelsen är utrustad med färdiga nervkretsar som kan generera språk. Naturligtvis måste de stimuleras av att föräldrarna talar till barnet, men det finns en färdig kapacitet att tala alla språk.

Man behöver alltså inte lära ett barn grammatik – barn börjar tala ungefär som spindlar börjar spinna sin väv. Även gravt efterblivna barn, som barn med Williams syndrom, kan lära sig tala med lika god grammatik som dekaner vid Oxford eller Cambridge. Andra experter på språkutveckling menar dock att dessa barn bara imiterar andras tal korrekt, men kan inte själva formulera sig.

Enfaldigt synsätt

Pinker kritiserar behavioristerna och deras sätt att betrakta hjärnan som en svart låda. Fast själv gör han faktiskt samma misstag – håller fast vid en bestämd bild av hjärnan. Han refererar nästan inte alls till den omfattande neurobiologiska litteraturen, som visar hur medfödda genetiska mekanismer samverkar med miljöfaktorer. För Pinker är det nästan bara nature som gäller, inte nurture.

Egentligen är detta synsätt ganska enfaldigt. Det är som den banbrytande kanadensiske psykologen Donald Hebb påpekade när han tillfrågades om huruvida det är arvet eller miljön som är viktigast. Hebb svarade att frågan är ungefär lika dum som att undra om det är längden eller bredden som är viktigast för att forma en rektangel.

Det är ju i stället så att själva genuttrycket i högsta grad påverkas av miljön, som psykologkollegan Michael Meaney, också från Montreal, har påpekat. Sinnesintryck, känslor, välbefinnande och stress inverkar på hjärnans signalsystem, som i sin tur påverkar så kallade tidiga omedelbara gener. Råttmamman som ofta smeker sina ungar stimulerar vissa signalsubstanser i hjärnan och därmed vissa gener, vilket inte ses hos negligerade ungar.

I en serie klassiska försök undersöktes effekten av berikande stimulans på råttungars beteende. Två grupper av djur undersöktes, dels avkomlingar till korkade råttor, dels ungar till skärpta råttor. Råttorna med smarta föräldrar blev dumma i en torftig miljö men klyftiga i en berikande omgivning. Ungarna till de korkade råttorna kunde nästan bli lika duktiga om de stimulerades.

Psykologen Spitz studerade i slutet av 1940-talet barn till fängslade kvinnor. Barnen vårdades av sina mödrar, och de jämfördes med barnhemsbarn, som lämnats in på grund av oönskad graviditet. De förstnämnda barnen utvecklades mycket bättre trots ”sämre arvsanlag”. Denna studie brukar refereras av Nobelpristagaren Eric Kandel, som också menar att psykoterapi kan stimulera bildning av synapser, det vill säga kontaktställen för nervceller.

Ett annat och mer modernt exempel på att miljöstimulans kan överbrygga ärftliga anlag kan ses i vårt eget land. Det är väl bekant att vissa barn är nästan sjukligt blyga. En särskild blyghetsgen har identifierats. Men man har också noterat att svenska barn som vuxit upp på dagis nästan aldrig är blyga. De får aldrig chansen att dra sig undan, utan kommer in i en social gemenskap på ett tidigt stadium. Detta är dock bara en allmän iakttagelse som borde prövas vetenskapligt.

Övervinner sin biologi

Det som framför allt brister i Steven Pinkers bok är att han inte verkar vara särskilt bevandrad i molekylär neurobiologi, att döma av hans litteraturhänvisningar. Så bemöter han inte heller alla de hjärnforskare som kan tänkas motsäga hans hypoteser – i första hand amerikanen Gerald Edelman och fransmannen Jean-Pierre Changeux. I likhet med Pinker tror de inte heller på tabula rasa. Men de menar inte att det skulle finnas arvsanlag för alla slags beteenden, som hos den lilla nematodmasken med 12 000 gener men bara 900 nervceller.

Människan har bara 35 000 gener och samtidigt 100 miljarder nervceller som var och en har tusentals kopplingar. Varje sekund bildas över en miljon nya synapser i den aktiva tvååringens hjärna. Det är nog snarare så att det alstras ett överskott av nervceller och kopplingar, och sedan gallras de mest effektiva bansystemen fram beroende på miljöstimulans. Det finns inga specifika gener för olika beteenden. Generna bildar bara proteiner, som i vissa fall kan leda till att benägenheten att utveckla ett visst beteende ökar.

Vi lever i en tid då vårt öde tros vara bestämt av våra gener. Men det unika med människans gener är att vi under evolutionen har fått en hjärnbark och framlob som gör att vi kan planera, välja och inte låta oss styras av biologiska instinkter. Det är våra gener som formar oss till individer med fri vilja. Och våra biologiska tillkortakommanden kan vi övervinna tack vare vår kultur och utbildning. Vi ska inte anpassa oss till våra lägsta biologiska drifter, som de uttrycks i dokusåporna på tv.

Att människan är unik genom att hon kan övervinna sina biologiska brister beskrivs av den brittisk-amerikanske neurologen och författaren Oliver Sacks. Han skriver om hur han uppsöker en klubb för patienter med Tourettes syndrom. Vid detta tillstånd lider man av tics, ofrivilliga grimaser, okoncentrerat beteende och ryckiga rörelser samt utbrister i diverse mer eller mindre lämpliga utrop. Den gen som är orsak till detta tillstånd har nyligen identifierats. Ett barn med tourette bör tillrådas av en syokonsulent att välja ett stillsamt yrke där man inte behöver träffa alltför många människor.

Men inte huvudpersonen i Sacks novell. Han är kirurg och dessutom privatflygare. Sacks beskriver hur de flyger – visserligen något knyckigt – i hans plan över Klippiga bergen. En underbar skildring av hur man kan övervinna den biologiska determinism som Pinker företräder.