I en värld utan eko

I Lotta Lotass fiktiva berättelse om den första människan i rymden, Jurij Gagarin, finns en stark episod som är den bästa beskrivningen av rymden jag läst på länge. Den utspelar sig i en tystnadskammare innan Gagarin reste jorden runt på en och en halv timme år 1961. Gagarin härdas inför resan, och i förberedelserna ingår att han stängs in i en tystnadskammare under två veckors tid. Han är lämnad åt sig själv, och sysslolösheten blir hans främsta fiende.

Tystnadskammarens väggar suger upp allt ljud. När han prövar sin röst blir den platt och overklig, för ljudvågorna har inget att studsa mot. Ungefär så måste det vara i tomma rymden, tänker jag. Det mest omänskliga man kan tänka sig. Men Lotass vassa språk tar oss ändå ut dit, till en värld utan eko. Det är mycket vackert.