Inkorrekt om Steven Pinker

I sitt referat av Steven Pinkers utmärkta bok The Blank Slate hävdar Hugo Lagercrantz att Pinker menar att ”allt mänskligt beteende är ärftligt”. Detta är inkorrekt. Pinker argumenterar emot hypotesen att inget beteende är ärftligt. Pinker framhåller exempelvis att ”skillnader i intelligens, vetenskaplig begåvning, sexuell orientering och impulsdrivet våld inte är helt inlärda” (sidan 44). Hans poäng är alltså att arv och miljö samspelar, inte att ”allt mänskligt beteende är ärftligt”.

Det är inte heller korrekt att Pinker säger att ”föräldrarna har så gott som inget inflytande över sina barns utveckling”. Pinker hävdar att det inte är ”så att föräldrarna inte har någon betydelse. På många sätt har föräldrarna stor betydelse” (sidan 392) och ”föräldrar utövar enorm makt över sina barn, och deras handlingar kan spela stor roll för deras lycka” (sidan 398). Som förälder kan man dock inte vänta sig att man kan modellera barnets personlighet efter behag, eftersom personligheten tycks vara delvis ärvd, delvis styrd av slumpen.

The Blank Slate handlar om tre myter om människans natur som länge styrt vårt tänkande: det oskrivna arket, den gode vilden och anden i maskinen. Om dessa tre myter är falska, vilket Pinker hävdar, blir konsekvenserna enorma, eftersom de har fungerat som ideologisk grund för det västerländska samhället. Ämnet är alltså laddat, men i en vetenskaplig debatt bör man hålla isär forskningsresultat och personliga värderingar, vilket Hugo Lagercrantz inte gör.

Hugo Lagercrantz ger intryck av att ha läst enbart delar av boken och med starka behavioristiska glasögon. Pinkers bok har gedigen vetenskaplig bakgrund och innehåller många kloka tankar om människans natur. Dessutom stimulerar den till egna funderingar om så väl modern feminism som barnuppfostran, och framför allt om ”den förargelseväckande, sympatiska, mystiska, förutsägbara och ständigt fascinerande företeelse vi kallar den mänskliga naturen” (sidan 434). Jag rekommenderar den varmt.

HENRIK ROSENKVIST, Doktorand vid Inst. för nordiska språk, Lund

Svar:

Liksom Henrik Rosenkvist rekommenderar jag andra att läsa Steven Pinkers bok. Pinker skriver medryckande, man blir fascinerad och imponerad. Så imponerad att man har svårt att komma med några invändningar. I min artikel, som är rubricerad som en reflexion och inte en recension har jag försökt diskutera vissa av Pinkers påståenden. Jag tror inte heller att enligt honom är allt mänskligt beteende medfött, men faktum är att han anger detta som sin första lag i kursivstil (sidan 373).

I den andra lagen skriver han att familjens inflytande är mindre än genernas. Föräldrarna kan bara påverka sina barn, genom valet av bostadsområde, livsstil, och så vidare. Däremot verkar det inte spela någon roll hur man uppfostrar eller lever med sina barn. Det tycker jag är en litet väl defaitistisk hållning.

Liksom behavioristerna gör Pinker ett fundamentalt misstag. Han nonchalerar neurobiologiska fakta, som klart visar att miljöbetingelserna påverkar nervernas kopplingar – människan kan faktiskt sätta sig över naturen och behöver inte hänge sig åt sina lägsta instinkter som i dokusåporna. Men jag tror naturligtvis inte som behavioristerna att man kan träna sitt barn till att bli ett musikaliskt underbarn eller mattegeni utan att ta hänsyn till de genetiska förutsättningarna. Det var därför jag drev med behavioristerna Watson och Skinner. Att påstå att jag läst boken med starkt behavioristiska glasögon är väl lite väl magstarkt.

För Pinker är allt vitt eller svart. Antingen förkastar man ”the blank slate” eller så tror man på den och då grupperas man raskt in i det sociala ingenjörsfacket tillsammans med Stalin och Mao. Så enkelt är det faktiskt inte.

Sammanfattningsvis anser jag liksom Rosenkvist att man ska läsa Pinkers bok, men jag rekommenderar också andra böcker som Matt Ridleys Nature via Nurture och Jean-Pierre Changeux L’homme de verité (se F&F 8/02). Dessa författare är betydligt mer bevandrade i molekylärgenetik och neurobiologi än Pinker och inte så bombastiskt självsäkra.

HUGO LAGERCRANTZ