Humaniora degraderas

Det som räknats är Nobelpristagare och artiklar publicerade i Nature och Science. Men urvalet säger inget om universitetens humanvetenskapliga prestationer eftersom humanister sällan får Nobelpriset eller publicerar sig i naturvetenskapliga tidskrifter. Humaniora och samhällsvetenskap är dock en inte oviktig del av universitetens verksamhet.

Dessutom ges Nobelpriset ofta till forskare som för länge sedan gjort sin insats – det universitet där de för tillfället verkar behöver inte vara det som bedriver den mest framgångsrika forskningen utan det som har resurser att anställa framgångsrika forskare.

Forskning & Framsteg har genom att publicera listan som ”världens bästa universitet” degraderat humaniora och samhällsvetenskap till en kuriositet.

JENNY BJÖRKMAN

Svar:

Som påpekades i texten intill listan ”kan rader av vägande invändningar riktas mot detta projekt”. Rangordningen har likväl lett till en fruktbar internationell debatt om hur forskares och universitets prestationer bör utvärderas.

I 2003 års rangordning (den i F&F 6/04) tillföll äran av ett Nobelpris endast det universitet som pristagaren var knuten till då priset delades ut. I 2004 års just publicerade lista tas hänsyn även till Nobelpristagarnas tidigare akademiska hemvister, men med bara hälften så stor vikt som nuvarande anknytning. Bakom denna avvägning ligger tanken att en Nobelpristagare betyder mer för forskningen vid sitt nuvarande universitet än vid en tidigare arbetsplats.

Det finns fyra vetenskapliga Nobelpris: fysik, kemi, fysiologi/medicin samt ekonomi. En fjärdedel av prisen går alltså till samhällsvetare (någon gång även till humanister), vilket är långt mer än deras andel av världens forskare.

Å andra sidan är merparten av artiklarna i Science och Nature naturvetenskapliga, vilket missgynnar inte bara humaniora utan även, fast i något mindre grad, samhällsvetenskap och teknikvetenskap.

Två faktorer i rangordningen avser andra forskares citeringar av artiklar i ett stort urval vetenskapliga tidskrifter, även samhällsvetenskapliga och humanistiska. I främst icke-engelskspråkiga länder är det dock vanligt att humanvetenskaplig forskning inte publiceras i internationella tidskrifter utan i böcker och skriftserier på det egna nationella språket vilka inte beaktas av det amerikanska institut som har ett de facto-monopol på citatindexering.

När det gäller jämförelser av hela universitet, drabbar de två senare snedvridningarna sådana lärosäten som har en jämförelsevis hög andel av sin forskning inom humaniora och/eller samhällsvetenskap. Av dem på den svenska topp-tio-listan har Stockholms universitet den högsta andelen sådan forskning. Om detta universitet därför missgynnas något, vilket är möjligt, torde effekten ändå vara blygsam eftersom Stockholms universitet hamnar på fjärde plats (efter Karolinska, Uppsala och Lund). Stockholm ligger sålunda före Göteborg, trots att det senare universitetets forskning både är betydligt mer omfattande och innefattar en lägre andel humaniora och samhällsvetenskap. Uppsala ligger också före Lund, trots att Lunds universitet både bedriver mer forskning och har en andel för humaniora och samhällsvetenskap som bara är något mer än hälften av Uppsalas. Således: om humaniora är ett sänke, är effekten uppenbarligen inte så stark att den överskuggar andra påverkande omständigheter. Kanske är det likafullt så att Karolinska genom att syssla med enbart medicin får viss draghjälp i rangordningen, men man ska då erinra sig att Karolinskas forskning faktiskt är lika omfattande som hela Uppsala universitets.

Andra brister

Härutöver finns det andra problem med den kinesiska rangordningen. Ett av dem är snedvridningen mot engelskspråkiga och inte minst amerikanska universitet. Detta påverkar inte den svenska rangordningen, men på världslistan missgynnas europeiska universitet. I den senaste rangordningen kommer det högst rankade icke-engelskspråkiga universitetet först på 14:e plats (Tokyos universitet), och bland de 40 universiteten i topp är så få som fyra icke-engelskspråkiga, varav endast två i Europa! Detta är knappast rimligt.

Ett annat problem är att i genomsnitt 7 procent av alla citat inte tillgodoräknas någon forskare. Denna andel är så hög som 30 procent i vissa sammanhang. Oavsett om de bakomliggande faktorerna är fullt legitima eller beror på slarv, blir följden att citering och artikel inte matchas i databaserna.

En överraskande tredje felkälla är att det kan vara svårt att veta till vilket universitet som en artikelförfattare hör. Det finns exempelvis rader av medicinska och tekniska högskolor runt om i världen vilka gärna uppträder under eget namn fast de formellt är en del av ett större universitet. Flercampusuniversitet och universitet med snarlika namn skapar också problem, och hur hanteras forskning vid internationella institut som har filialer vid en rad universitet runt om i världen?

Men om man nu ändå vill helhetsbedöma och rangordna ett par tusen universitet, så måste man antingen hitta mått av den typ som kineserna använder, dvs. bristfälliga men ändå objektiva och lätt kontrollerade, eller hamna i regelrätta popularitetsomröstningar. I det senare fallet finns en överhängande risk för att gamla välkända varumärken tar hem priset oavsett om dessa universitet är lika duktiga i dag som förr i tiden.

KTH uppåt, Umeå nedåt

Hur det gick 2004? Jo, för svensk del är det bara små förändringar: KTH rycker upp från 7:e till 5:e plats och byter därmed plats med Umeå universitet, och Chalmers går från 9:e till en delad 7:e plats.

BJÖRN FJÆSTAD