Luriga dokumentärer inget nytt

Detta har du aldrig tidigare sett på film. Hitlers livmedikus ger diktatorn en spruta med någon uppiggande drog. Eller Hitler tillsammans med staben sekunderna före det misslyckade bombattentatet 1944.

För någon som zappar mellan kanalerna framstår detta säkert som sensationellt. Inte bara Hitler, utan också Churchill, Roosevelt och Stalin syns på journalfilmer som förefaller vara autentiska. Bara den som sett programmet från början, och hört påannonseringen, vet att dokumentären är falsk.

Virtuell historia

Det är alltså inte fråga om någon nyfunnen gammal dokumentärfilm utan om virtuell historia, digital retuschering anno 2004. Filmen visar skådespelare vars ansikten bytts ut mot digitala animationer, och ovanpå det har man lagt en konstgjord dokumentärfilmspatina så att filmen ser 60 år gammal ut.

Varje scen spelas in tre gånger: en gång utan skådespelare, en gång med skådespelare och en gång med markeringsvisir på huvudpersonerna. De olika sekvenserna används sedan när man i datorn ersätter skådespelarnas huvuden med rörliga bilder av Hitler och de övriga huvudrollsinnehavarna. Sist lägger man på dokumentärfilmspatina á la 1944.

Resultatet är intill förväxling likt en riktig dokumentärfilm. Tekniken är densamma som gjort fisken Nemo och träskmonstret Shrek till populära filmhjältar. I fallet med Nemo och Shrek vet vi att det är fiktion, medan vi här förleds att tro att det är en dokumentär.

Finns det inte en fara i att lura tittarna att detta är arkivmaterial, när det faktiskt är fiktion? Nej, det tror i alla fall inte Mats Jönsson vid Örebro universitet, som nyligen doktorerat på just film och historia.

– Det här är ingenting nytt, säger han.

Redan i slutet av andra världskriget spelades dokumentärfilmer in som egentligen var rena iscensättningarna. Den ryska arméns intåg i Berlin är ett klassiskt exempel, berättar han. Oliver Stones film JFK, om mordet på John F. Kennedy, är ett annat. I den filmen spelar en berömd smalfilm av Abraham Zapruder en central roll. Problemet är dock att den både är klippt och ändrad. Oliver Stone gjorde den svartvita smalfilmen längre och fogade in egna delar för att förstärka sitt budskap.

Ändå är Mats Jönsson inte särskilt orolig.

– Vi har en stor medial läskunnighet, vi vet att nästan alla bilder i dag är manipulerade, säger han.

Inte farligare i dag

Mats Jönsson får medhåll från Anders Ekström, idéhistoriker vid Uppsala universitet, som jämför med BBC:s filmer om dinosaurier. Det är filmer som är tekniskt mycket välgjorda, men som går litet längre än vad man egentligen vet om dinosaurierna, till exempel vad gäller deras färger och vissa beteenden.

– Jag minns att jag tänkte när jag såg dem att det där kan vi ju knappast veta. Men samtidigt fascineras man av tekniken, och det är kanske det som lockar.

– Man måste förstås ställa sig frågan om i vad mån det är en riktig framställning, säger Anders Ekström, men han poängterar att det i princip inte är någon skillnad bara för att tekniken är avancerad.

Pelle Snickars, filmvetare vid Stockholms universitet, är inte heller orolig. Han tycker att vi ska uppskatta denna typ av filmer för att de gör historien intressantare.

– Se filmerna om Troja och Alexander. De sprider kunskap om antiken. Ger upphov till ett intresse. Bara positivt!