’Sant och falskt’ i klimatdebatten
I artikeln lyfts ett antal viktiga frågor fram men på ett sätt som skapar polemik snarare än dialog och samförstånd. De kritiska forskare som citeras har alla delvis rätt – men samtidigt också fel i någon mening.
Att klimatfrågan är oerhört komplicerad hindrar inte att vi som forskare måste försöka förstå de olika sambanden så gott det går. Om vi är oense och förvirrade, kan man knappast klandra allmänheten för att bli ännu mer förvirrad. Samtidigt är oenighet i sig en viktig motor i sökandet efter ny kunskap, och ingen seriös forskare strävar efter att alla ska vara helt eniga om allting.
Det finns också en pedagogisk paradox som hänger samman med trögheten i klimatsystemet. Om en åtgärd hade omedelbar och synlig effekt, vore det troligen inte svårt att få acceptans för den, även om den skulle innebära stora omställningar. Samtidigt vore det inte så bråttom: om verkan blir omedelbar kan man ju vänta. Det är just för att effekterna på klimatet inte blir omedelbara som det är angeläget – och svårt – att snarast påbörja åtgärder.
FN:s klimatpanel IPCC är en sammanslutning av forskare som inventerar det vetenskapliga kunskapsläget om klimatförändringar. Även om dess målgrupp är politiker och allmänhet, så är dess arbetsuppgifter inte politiska. IPCC:s slutsatser baseras på vetenskapliga rön som efter sedvanlig granskning har publicerats i den vetenskapliga litteraturen. Resultat som publicerats av forskare som kritiserar IPCC:s slutsatser utgör därför en del av IPCC:s underlag. Också själva syntesen utsätts för oberoende vetenskaplig prövning. Jag har därför svårt att se hur IPCC:s tillvägagångssätt skulle kunna ”skada den vetenskapliga processens trovärdighet”.
Detta innebär naturligtvis inte att IPCC alltid har rätt. Att många hävdar samma sak är ingen garanti för att det de säger är rätt eller utgör hela sanningen. Men en sådan sammanställning av kunskapsläget skulle inte finnas utan IPCC. Skulle processens kritiker hellre vilja att IPCC sa att man ser ett allvarligt hot men att osäkerheten gör att åtgärder bör vänta? Eller kanske helst att IPCC inte ens funnes?
Visst är det lätt att i dag, då mer forskning gjorts, tycka att Manns historiska temperaturkurva accepterades för lättvindigt. I dag finns fler och sannolikt bättre studier men, som Anders Moberg påpekar i artikeln, huvudslutsatsen – att vi upplever de varmaste decennierna på minst tusen år – har inte ändrats. I artikeln framställs det som om IPCC:s slutsatser bygger på observationen att temperaturen har stigit samtidigt som koldioxiden i atmosfären ökat, men analysen bygger på försök att förstå orsakssambanden mellan dessa observationer.
Klimatmodellerna är, tvärtemot vad som sägs i artikeln, mycket komplicerade. Det är därför inte överraskande att de spretar mer och mer, men det är inte riktigt att de ”spretar åt olika håll”. Det går i dagens klimatmodeller att återskapa de senaste 150 årens klimat (den period då det finns mätningar) – men bara om man beaktar den ökade koldioxidhalten i atmosfären. Detta är inget bevis, men ändå en stark indikation. Alla modeller visar också på fortsatt global uppvärmning om inget görs åt förbränningen av fossila bränslen.
Men modellerna är långt ifrån perfekta, och att hantera osäkerhet är därför en viktig aspekt av klimatforskningen. Det är kanske sant, som Richard Lindzen påstår, att modellerna inte fullt ut förmår beskriva de naturliga klimatfluktuationerna på några hundra tusen års tidsskala. Men detta spelar möjligen mindre roll om syftet är att utreda effekten på framtida klimat av en av människan förstärkt växthuseffekt. Det är också sant att vi inte känner till allt om havens förmåga att ta upp koldioxid. Men vi vet att vi tillför systemet koldioxid genom förbränning av fossila bränslen och att koldioxidhalten i atmosfären ökar. Och om ett varmare klimat leder till att ytterligare växthusgaser frigörs från världshaven – minskar det risken?
En stor osäkerhet i dagens klimatmodeller är hur de beskriver moln. Effekten på molnbildning av samspelet mellan solen och jordens magnetfält har på senare år förts fram som en alternativ förklaring till den globala uppvärmningen. Det bästa vore om man kunde inkludera sådana effekter i klimatmodellerna. Att fästa avgörande vikt vid observerade samband mellan molnmängd och kosmisk strålning vore dock fel. Mängden så kallade kondensationskärnor borde nämligen inte primärt påverka molnmängden. Det finns redan i dag tillräckligt många sådana för att moln ska bildas när temperatur och fuktighet tillåter detta. Däremot kan man tänka sig att molnens reflektionsförmåga kunde påverkas. Men ser man detta? Kanske på månen? Mer forskning måste till innan vi förstår hur aerosoler påverkar molnen och hur kosmisk strålning påverkar aerosolerna. Men så småningom kommer vi att förstå också dessa samband. Om vi arbetar tillsammans.
Vi behöver en vetenskaplig debatt på sund nivå, där forskare från skilda ämnen tillsammans stöter och blöter olika idéer och teorier. För detta är det nödvändigt att vi respekterar och försöker förstå våra meningsmotståndares utgångspunkter.
MICHAEL TJERNSTRÖM, Professor i meteorologi, Stockholms universitet
