Svenskans vackraste ord?

En av förklaringarna till den något besynnerliga boktiteln får vi i det inledande kapitlet, som handlar om skenbart betydelselösa och ofta föraktade småord i svenskan. Ett av dem är just ju, som författaren utnämner till ”mitt vackraste svenska ord”. Ju är ett typiskt talspråksord – även om det ju ibland också förekommer i skrift – och i likhet med många andra drag som främst förekommer i tal är ju ofta föraktat. Josephson påminner oss om att talet är den grundläggande formen för mänskligt språk, och därför måste all diskussion om levande språk ha talet som utgångspunkt. Denna princip följer Josephson boken igenom. Hela tiden knyter han samman tal och skrift och avslutar med en förhoppning om mer diskussion om språk i samhället.

Men Josephson talar aldrig om språket som en isolerad företeelse. I stället får vi en snabbkurs i svensk historia fjärran från regentlängderna, när han beskriver den process som har lett fram till den svenska – eller hellre alla de varianter av svenska – som vi har i dag. På vägen ger författaren oss många kloka synpunkter, och inte sällan tar han ifrån oss våra illa underbyggda fördomar.

Den som slutade skolan för sådär trettio år sedan eller mer kan kanske ha uppfattningen att det som då gällde som rätt och fel i språket gäller än. Så är det inte alltid. I skriftspråket godkänner vi i dag en hel del som förr betraktades som felaktigt, och talspråket har under 1900-talet genomgått stora förändringar.

Genomgående sätts dessa språkliga förändringar in i ett större perspektiv, och Josephson urskiljer fem huvudtendenser som inverkat på språket, nämligen vad han kallar intimisering, teknifiering, visualisering, internationalisering och nya förhållanden mellan tal och skrift.

Ett tydligt exempel på det förstnämnda är du-reformen 1969. Till en början tog det emot att dua obekanta eller personer högre upp på samhällsstegen, men i dag slipper vi fundera över hur vi ska titulera vår samtalspartner. Josephson nämner en rad orsaker och påpekar att det faktiskt kan vara besvärligt att hålla reda på alla nya yrken och titlar som sett dagens ljus under den senare hälften av 1900-talet.

I dag krävs det dock mer av oss än att bara läsa innantill eller uttrycka oss i skrift i vissa etablerade genrer. De kompakta textmassorna i äldre tiders tidningar och läroböcker har delvis ersatts av insprängda tabeller och grafiska figurer, och vi kommer allt oftare i kontakt med främmande språk i tal och skrift eller via massmedier. Samtidigt har användningen av tekniska nyheter som telefon, radio och ljudfilm vid 1900-talets början och tv, internet, datorer, mobiltelefoner och sms vid dess slut löst upp de tidigare fasta gränserna mellan tal och skrift och påverkat såväl vårt sätt att använda språket som språket självt.

Allt detta har medfört nya kommunikationssituationer. Den som inte kan hantera företeelser som webb och e-post, läsa av tabeller och diagram eller ta emot de budskap på engelska som når oss via reklam och annat, står sig slätt i dag. Kravet på sådana kunskaper kan, påpekar Josephson, resultera i ökad segregering mellan dem som kan och dem som inte kan.

I diskussionen om den svåra frågan hur talspråkliga förändringar initieras och sprids anser Josephson att det främst är ”Oscars mamma”, det vill säga vuxna kvinnor med stort kontaktnät, som sprider talspråkliga nyheter. Där kan man tillägga att exempelvis Penelope Eckerts forskning i USA snarare antyder att det är ”Oscar” själv, alltså ungdomar i tonåren, som först använder nya uttal och andra talspråksdrag och sedan tar med sig dem upp i vuxen ålder.

I bokens senare del får vi återigen nya perspektiv. Där tar Josephson upp vårt förhållande till andra språk än svenskan. Bör till exempel svenska gymnasister och studenter studera naturvetenskapliga ämnen på engelska? Vilket språk ska de barn undervisas på som har ett annat hemspråk än svenska? Och hur ska vi förhålla oss till våra inhemska minoritetsspråk samiska och finska och till invandrargruppernas språk? Frågorna är komplicerade, men Josephson hävdar bestämt att modersmålet är det bästa medlet för god inlärning. Hur man ska förfara med de barn och ungdomar som i hemmet använder fler än ett språk, och i realiteten har flera modersmål, nämner han dock inte.

Olle Josephson pucklar på våra attityder och oreflekterade åsikter – våra självklarheter – och ibland kan han kanske tyckas vara alltför radikal och godkänna det som vi länge fått höra är ”fel” eller ”dåligt språk”. Men då påminner han oss om att det vi en gång tyckte var nytt och omöjligt i dag är fullständigt naturligt. Och kanske kan man då och då vilja anmäla avvikande mening, men det var ju det som var avsikten – att få oss att tänka till om vårt språk.

Ju är en rolig och perspektivrik bok om svenskan förr, nu och i framtiden, som bör läsas och begrundas inte bara av språkvetare av facket utan också av dem som är intresserade av språk i allmänhet – och inte minst av dem som har makt över språket och språkpolitiken.