Kontinentalplattor i Sydostasien

Den förflyttar sig norrut med en genomsnittshastighet av sex centimeter per år. Sydostasien och den indonesiska övärlden består av en mosaik av mindre plattor, exempelvis Sundaplattan och Burmaplattan, löst knutna till den eurasiska plattan. Längs Javas och Sumatras syd- och sydvästsida försvinner den indo-australiska plattan ner under Sunda- och Burmaplattorna i en så kallad subduktionszon vilket resulterar i både jordskalv och vulkanism. Norr om Sumatra och Andamanerna övergår subduktionszonen i en serie förkastningar, där den indiska plattan glider i sidled förbi den burmesiska plattan. Den indiska landmassan har redan kolliderat med Eurasien – då uppstod bergskedjan Himalaya. Denna kollision inleddes för cirka 50 miljoner år sedan, men trycket mot Himalaya pågår ännu, och området drabbas fortfarande av svåra jordbävningar.

Svensk berggrund

I Sverige är berggrunden relativt stabil, sett ur ett seismologiskt perspektiv. Ändå sker varje år flera hundra jordskalv även i vårt land. Magnituderna är dock så små att effekterna inte märks annat än i undantagsfall. De ligger oftast under 6,0 på Richterskalan.

Skalven i Sverige är i huvudsak samlade i två zoner. Den ena går från Värmland och ner till västkusten, medan den andra följer ett smalt bälte längs Bottenhavet och Bottenviken och upp i Tornedalen.

– Vid slutet av istiden hade vi en jordbävning i Lappland som var större än 8 på Richterskalan. Men nu blir de inte större än 6, som år 1904 utanför Kosteröarna, säger Reynir Bödvarsson, föreståndare för Svenska seismologiska stationsnätet i Uppsala.

Och risken för en tsunami är nära nog obefintlig i Sverige. En skarv mellan kontinentalplattor går visserligen genom Island, men trots det är det inte sannolikt att det skulle kunna uppstå jättevågor vid ett skalv.

– Denna typ av plattgräns brukar inte generera tsunami. Plattorna i Atlanten rör sig frånm varandra, inte under eller över varandra. Och när plattor dras isär uppstår inte samma spänningar, säger Reynir Bödvarsson.

Däremot finns en tsunamirisk vid plattgränsen mellan Afrika och Europa. Så skedde exempelvis utanför Lissabon år 1755, då fler än 70 000 människor dog.

Vågornas kraft

Vågrörelser orsakas oftast av vindar, som i sin tur har sitt ursprung i solvärmen. När vindarna bromsas upp mot havets yta överförs deras rörelseenergi till vattnet (se Vågornas kraft, F&F 4/04). Det sker genom friktion och genom tryckvariationer i vinden. Det är bland annat denna vågenergi man försöker samla upp i vågkraftverk (se Vågkraft ur boj, F&F 4/04).

De flesta riktigt stora vågrörelser uppstår då havsbottnen rör sig upp eller ner över en stor yta. Orsaken kan vara jordskalv på havets botten, även vulkanutbrott och jordskred. När tryck uppstår i vatten kan vattnet inte pressas samman, utan i stället lagras energin och samlas i dess vågrörelser. Energin i vågrörelsen ebbar inte ut förrän vattenmassorna antingen rört sig mycket stora sträckor eller vågen brutit upp på land.