En ’idiot’ utan självbevarelsedrift

Det var innan någon ens hade kommit på tanken att något sådant var möjligt. Att djur- och växtarter kan dö ut är en insikt som hör 1800-talet till.

Dronten upptäcktes när skepp från Portugal och Holland började lägga till på den obebodda ön. Dronter, sköldpaddor och andra orädda och lättfångade byten blev proviant. Utrustad med käpp eller träklubba sprang man ifatt och slog ihjäl den.

Dronten var en storväxt – européerna jämför den med gäss och svanar – men föga välsmakande fågel som saltades in och togs med på vidare färd till Ostindien.

Portugiserna kallade dronten ”dodo”, ”idiot”, på grund av avsaknaden av självbevarelsedrift. Detta namn finns kvar på många språk, och dodologi är faktiskt namnet på det vetenskapliga studiet av dronten. Den bygger dock på bräcklig grund och förlorar sig lätt i spekulationer. Det vi vet om dronten låter sig lätt sammanfattas. Dess förfäder kom inflygande från Sydostasien, tappade flygförmågan, ökade i storlek och började bygga bon på marken. Inga landrovdjur som kunde hota en så stor fågel fanns på ön, så den kunde fredligt gå omkring och äta frukt med sin välutvecklade näbb.

Det finns inga uppstoppade dronter. Inte heller några mjukdelar finns bevarade sedan en illaluktande dront slängdes i Oxford 1755. Huvudet och en fot räddades dock. Inte förrän 1865, mer än 250 år efter utrotningen, gjordes utgrävningar efter drontskelett, och dodologin började ta fart – nu inspirerad av Darwins evolutionslära.

I dag finns i museer sju rekonstruerade skelett och diverse andra kotor, men hur en levande dront såg ut var länge ett mysterium. De avbildningar som funnits har gjorts i Europa och visar dronter som varit utsatta för långa resor inpackade i små burar och blivit felnärda och sjukliga. Holländska konstnärer har präglat vår bild av dronten. Kombinationen av deras fantasi (och skämtlynne) och de deformerade modellerna ledde till de bilder av feta och otympliga fåglar med dålig hållning som vi alla sett. Det finns nämligen mycket få bilder av levande dronter, och den våg av böcker som nu kommit bär syn för sägen. De baseras alla på samma magra fakta och har alla ungefär samma bildmaterial.

Det uppsving som dodologin upplevt under det senaste decenniet började med en utställning i Amsterdam 1995, där teckningar som gjorts på Mauritius av levande dronter vid 1600-talets början visades för första gången. Dessa slanka, ja eleganta fåglar väckte sensation. År 1996 följde så en utställning i Zürich. Till den skrev zoologen Vincent Ziswiler en utmärkt liten katalog som innehåller allt man vet om drontens biologi men inte så mycket mer.

På 2000-talet har en rad böcker som ger fler perspektiv utgivits. Den portugisiska biologen Clara Pinto-Correia uppehåller sig länge vid upptäcktsresor och den komplicerade kolonialhistorien, där förutom Portugal och Holland också England och Frankrike blandade sig i leken. Efter mer än halva boken kommer man så äntligen till själva dodologin. Jan van Hengst, fotograf och Dodologiska sällskapets ordförande, har skrivit en bok med rikligt material om drontens plats i kulturhistorien och dronten som symbol.

Andra konstnärer har också dragits till dronttemat. Mest originell är kanske Harri Kallio. Han har efter noggranna studier av drontens anatomi byggt två drontmodeller. Med dessa har han rest till Mauritius och ställt ut dem i det som en gång var deras naturliga miljö. Foton av de till hembygden återförda dronterna och en dokumentation av förstudier och modellbyggen har samlats i en vackert formgiven bok. Slutligen har Errol Fuller, erkänd expert på utdöda fåglar med tre böcker bakom sig i ämnet, skrivit den kanske bästa drontboken hittills. Även Fuller är till yrket konstnär, specialiserad på boxning och annan sport. Han skriver kunnigt och vidsynt om dodologins olika aspekter. Här skildras även drontens roll i brittisk barnlitteratur (Alice i underlandet), och läsaren bjuds in till läsäventyret med hjälp av drontens fotavtryck. De senaste forskningsrönen finns med, och boken är både behagligt formgiven och genom sitt kvadratiska format lätt att bära med sig.

Dronten har blivit symbol för dödsdömda projekt och idéer, och har under århundradena avbildats som en vanskapt tjockis långt under sin värdighet. Vad historien om dronten egentligen gör är att mana oss till handling. Livet på jorden har varit utsatt för massutrotningar flera gånger under historien. Orsakerna har tidigare varit blinda naturkrafter och ingen har funnits till hands, varken för att rädda eller sörja över de arter som försvunnit. Allt detta ändrades då vi förstod att dronten faktiskt dött ut på grund av oss människor. Vi är nu inne i ett nytt massutdöende, orsakat av oss själva. Om vi inget gör, kommer oräkneliga arter att gå drontens väg. Det är vad dodologin egentligen handlar om.