Varför är augustimånen så stor?

Svar:

Månen är alltid lika stor. Den är en stenklump som varken sväller eller drar ihop sig. Det finns variabla stjärnor, pulserande gasklot som verkligen ändrar sin storlek, men sådan är alltså inte månen.

Månen kan i och för sig se större eller mindre ut när den ändrar sitt avstånd från jorden. Planeterna Mars och Venus ser ju märkbart större ut i ett teleskop när de ligger som närmast jorden. Men månen kretsar i en tämligen cirkulär bana runt jorden. Den ser bara ungefär 5 procent större ut när den står som närmast oss.

I år är det fullmåne den 19 augusti, då månen verkligen står som närmast jorden. Så är det dock inte varje år. Exempelvis år 2002 inträffade augustifullmånen när månen låg långt bort i sin bana.

Månens skenbara storlek handlar i stället om en synvilla, den så kallade månillusionen. Månen verkar helt enkelt större när den står närmare horisonten.

Då är den också rödare. Det röda beror på att månens ljus passerar genom mer av jordens atmosfär. Samma fenomen gör solen extra röd när den går upp och ner.

Men varför just i augusti? Solen står som högst på himlen kring midsommar, och då hänger fullmånen följaktligen som lägst på natthimlen. Därför borde månen anses som störst i juni. Men kanske är sommarnatten i juni alltför ljus för att man ska uppfatta det på det sättet. Det är när nattmörkret kommer tillbaka i augusti som man verkligen kan känna att månen svävar över horisonten som en enorm kräftskivelykta. I augusti (och september) gör också månens bana att den under flera kvällar kring fullmånen går upp ungefär vid samma tid. I augusti i år går den upp omkring klockan 21 under en dryg vecka kring fullmånen. Förr i tiden utnyttjade bönderna den månbelysta augustinatten till att bärga skörden.

Slutligen kan man ju fråga sig vad det är som gör att vi faktiskt uppfattar månen som större då den står nära horisonten. Nu kommer vi in på ämnet psykologi, och faktum är att det fortfarande publiceras nya artiklar som försöker förklara denna månillusion. Nätet är fullt av mer eller mindre vederhäftiga förklaringsmodeller. En del av förklaringen kan vara att hjärnan fungerar annorlunda när den jämför saker i tomma rymden än när den undersöker något nära horisonten, där det finns referensobjekt som träd och hus.