Hejdlöst roligt

”Jag brinner verkligen för att kroppens egna signaler bara måste få finna sin egen plats.”

Dessa två meningar betyder knappt någonting alls, men låter fantastiskt fina. Och därmed platsar de i Lars och Martin Melins bok Fiint språk.

Under flera årtionden har det varit företagsvärlden som satt standarden för innespråket. Men nu menar Lars och Martin Melin att myssvenskan är över oss, empatiskan. Förra året kom Lars Melins bok Corporate bullshit, en bok som gjorde stor succé med sin beskrivning, eller ska vi säga avklädning, av managementspråket. Nu kommer den minst lika underhållande och välfunna Fiint språk.

Det är en hejdlöst rolig bok. Författarna drar sig inte för att generalisera och göra egna hisnande slutledningar. Tilltalet är så rappt och avväpnande att varje embryo till invändning mot att beskrivningarna är litet för enkla faller. Dessutom är det inte alls alltid enkelt. Till exempel i kapitlet om det fina språkets uttal visar det sig att de tre kända och tydliga markörerna för fint språk – fiina i, klaara a och främre sj-ljud – inte alls förslår när man ska känna igen någon som talar fint. Det visar sig att det är talarens säkerhet som avgör. En säker person talar fint.

Det är inte lätt att undvika att jämföra författarparet Melin med Fredrik Lindström. Båda är framgångsrika inom genren rolig språkvetenskap. Men Melins känns faktiskt roligare, rappare och aktuellare. Som när inledningsstycket i boken om Pippi Långstrump får en extreme linguistic makeover och blir en japansk haiku:

Förfallen trädgård.
Ensam flicka i huset
råder över allt.