Nu går Afghanistans flickor i skolan

Afghanistan är ett av världens fattigaste länder. Analfabetismen är troligen den högsta i världen, särskilt hos kvinnor. Den första skolan, en pojkskola i Kabul, öppnades för drygt hundra år sedan. Så sent som i slutet av 1900-talet gick inte mer än 20-25 procent av alla barn i skolan. Av dem var högst en tiondel flickor.

Utbildning har emellertid funnits i landet i mer än tusen år, i moskéskolan, madrasan. Där studerar man inte bara Koranen utan många andra ämnen som matematik, astronomi, juridik och litteratur. Moskéskolan finns fortfarande, fast i något annorlunda tappning. Praktiskt taget alla barn, åtminstone på landsbygden där över 80 procent av befolkningen bor, går dagligen till moskéskolan.

Ett Afghanistan i miniatyr

Byn Sujani är ett Afghanistan i miniatyr. Alla 5 000 invånare lever av jordbruk och odlar vete, bomull, meloner och mandel med hjälp av konstbevattning. Befolkningen består av pashtuner, tadjiker och uzbeker och de flesta är två- eller trespråkiga. Endast några få kan läsa och skriva, och bara en bråkdel har gått i grundskolan. Krigen under 1980- och 90-talen har rasat i området, och nästan alla invånarna har varit flyktingar i Pakistan eller Iran, några i flera omgångar. Många hade fått sina hus och egendomar totalförstörda.

I byn finns en stor moské, som renoverades av talibanregimen i slutet av 1990-talet, och en moskéskola.

Den mer världsliga grundskolan öppnade för första gången år 1976 med sex årskurser – bara för pojkar. Efter tre år tvingades skolan att stänga på grund av de sovjetiska bombningarna och motståndskampen. Våren 2002 reparerade byborna sin förstörda skola, och precis som alla andra hus byggdes skolan av lera. De sex klassrummen räckte inte långt när mer än 800 barn kom till skolstarten! För närvarande går över 1 000 elever i skolan i Sujani. Beroende på vädret kommer mellan 600 och 900 elever varje dag.

Nu satsar man också på en flickskola. Omkring 300 flickor i årskurserna 1-3 håller till i tre stora tält. Mer än hälften av pojkarna sitter utomhus på marken med en stor griffeltavla upphängd på ett träd som enda undervisningsmaterial. De flesta saknar läroböcker, och klasserna är överfulla.

Olika förväntningar

För att ta reda på hur skolbarnen, föräldrarna och andra ser på barnuppfostran och på skolan har jag och mina medhjälpare intervjuat flera hundra personer i byn: skolelever och barn som inte går i skolan, mammor och pappor, grundskolans lärare och rektor, mullor (islamiska lärde), imamer (böneledare) och byäldste. Vi lyssnade på lektioner i grundskolan och vi besökte moskéskolan.

Grundskolan upplevs av föräldrarna som något som kan ge utdelning längre fram, i synnerhet om en fortsättning blir möjlig i gymnasium och på universitet. Många har förhoppningar om ett materiellt bättre liv. Många elever vill dessutom arbeta som lärare eller läkare för att kunna hjälpa andra människor och tjäna sitt land. Sådana statliga arbeten ses som extra fina.

Förväntningarna på utbildningen i moskéskolan är annorlunda. Där ska eleverna lära sig att tjäna Allah och sina medmänniskor och lära sig ett gott uppförande och god moral. Det innebär att hälsa ordentligt, klä sig anständigt, respektera sina föräldrar och äldre människor, vara ärlig och hederlig och vara hjälpsam och arbetsam. Att leva som en god muslim i hela sitt liv ger belöning efter döden.

Fäderna värdesätter nyttan för kollektivet, för byn och för Afghanistan, medan mödrarna uppskattar nyttan för familjen. För dem är vinsten med döttrarnas utbildning relaterad till de roller som kvinnan har i familjen: som arbetsamma hustrur, goda mödrar och fogliga svärdöttrar. För sönerna har fäderna däremot andra målsättningar – de ska bli ingenjörer eller läkare. Döttrarna själva har dock ambition att ”bli någonting”, att få ett annat liv än deras mammor haft.

För pojkar kan den islamiska utbildningen leda till ett yrke: imam eller lärare i moskéskolan. För flickor finns ingen sådan möjlighet, eftersom de måste avsluta sin islamiska utbildning när de närmar sig puberteten i 12-13 årsåldern. Därefter kan flickor inte längre undervisas av en man. Bara tanken på en kvinnlig mulla fick många att skratta högt! Flickor får därför mindre islamisk utbildning än pojkar.

I valet mellan moskéskolan och grundskolan är skälet detsamma: kunskap om islam är det viktigaste. De som föredrar moskéskolan hävdar att det viktigaste är att bli en bra människa med gott uppförande, heder och god moral – sådant lär man sig i moskéskolan. De som i stället väljer grundskolan gör det för att man, förutom nyttiga skolämnen, också får lära sig om islam.

I egen takt i moskéskolan

Vid sextiden på morgonen kunde vi se barnen komma vandrande till moskéskolan. Efter någon timmes undervisning går de hem för frukost – te med mjölk och en brödbit – och sedan till grundskolan, som pågår fram till lunch. På eftermiddagen går många tillbaka till moskéskolan för ytterligare någon timme med mullan.

I moskéskolan sitter ett par hundra barn i två långa rader, flickor för sig och pojkar för sig. Den unge läraren sitter längst fram. Barnen kommer och går, stilla droppar de in en efter en, tar av sig skorna och slår sig ner. En del lämnar också skolan efter en stund. Några läser förberedande böcker eller Koranen. Några lyssnar till en äldre kamrat som läser högt. Ibland tar en äldre pojke eller flicka initiativet till att samla ett par yngre barn omkring sig och undervisar.

När någon har lärt sig en vers ur Koranen eller har klarat av ett avsnitt ur en annan bok går han eller hon fram till mullan och redovisar. Då och då – ganska ofta! – pratas om andra saker, man retas, nyps eller till och med slåss. Tidvis är det ganska högljutt och stökigt. Då går mullan runt med sin piska, en smal trädkvist, som ibland inte bara slår i luften.

Vissa islamiska grunder är obligatoriska att känna till. Det är att kunna några verser i Koranen på arabiska, att känna till Islams fem pelare, de viktigaste bönerna och böneritualerna samt grundläggande islamiska värderingar. Innan barnen i moskéskolan börjar studera Koranen lär de sig de arabiskt uttal ur en gammal sagobok. Därefter börjar de med den första delen av Koranen. De flesta barn lär sig recitera Koranen på två tre år.

Var och en läser i sin egen takt. Man kan studera varje dag året runt i flera år eller bara dyka upp några enstaka gånger. Det finns inga årskurser eller betyg eller ens fastställda tidsramar inom den islamiska skolan, utan bara en viss mängd litteratur som ska studeras i en fastställd ordning. I Sujanis moskéskola finns också några unga pojkar i tjugoårsåldern samt en del äldre män. De sitter för sig själva och läser.

Kunskapsöverföring i grundskolan

I grundskolan är överföringen av kunskaper från lärare till elev viktigast. Eleven ska ta emot, repetera och lära sig utantill. Läraren är ansvarig för att eleverna lär sig. Han har fått möjlighet till utbildning, och det är hans plikt att dela med sig av sina kunskaper. En bra lärare är, enligt eleverna, rättvis, vänlig och ambitiös.

Lärarna säger att elever ska uppmuntras att lära sig, att man inte ska slå dem. Ändå förekommer aga – en trädkvist är ett vanligt redskap för att hålla ordning. I första klassen viner piskan ofta för att få de över hundra pojkarna på marken att sitta i rad, få dem att titta på den svarta tavlan, repetera i kör, inte slåss och bråka, över huvud taget få dem att vara koncentrerade. I allmänhet är dock lärarna tålmodiga och visar en beundransvärd förmåga att undervisa i denna svåra miljö. Många pojkar accepterar även att läraren slår dem emellanåt: ”då anstränger vi oss mera”. Andra håller inte med, och i synnerhet flickorna anser att aga är en felaktig metod: ”när man är rädd kan man inte lära sig”.

Islam spelade länge en stor roll även i grundskolan. Som en av de första åtgärderna ändrade den nuvarande regeringen läroplanen (som gällt sedan långt före talibanernas tid) så att de tidigare tio timmarnas religionsundervisning per vecka nu reducerats till två. Denna minskning av islamämnet försökte också kommunistregimen genomföra under 1980-talet, vilket fick till följd att föräldrar tog hem sina barn från denna sekulära skola. Paradoxalt nog är det nu inte Sovjet utan USA som ligger bakom samma kursändring.

Byborna är överens om att det enligt islam är obligatoriskt att söka kunskap, både för flickor och pojkar, kvinnor och män. Men – flickor måste undervisas separat och av kvinnliga lärare, åtminstone från årskurs 3. Flickskolan i Sujani startade våren 2002 med årskurs 1 och tog emot flickor från 6 till 11 år. De flickorna har nu nått upp till 3:an, en del av dem har blivit 14-15 år. De har en kvinnlig lärare, den enda kvinnan i byn som har nio års skolgång. Till nästa år hoppas man på ännu en kvinnlig lärare, så att flickorna kan fortsätta till 4:an. Att ha en manlig lärare när flickorna blivit stora, eller att ha blandade klasser, är omöjligt.

Genombrott för flickor

För de flesta är det otänkbart att kvinnorna arbetar utanför hemmet – om de inte är utbildade förstås! Det vet skolflickorna, och de har alla förhoppningar om utbildning för att kunna bli lärare, läkare eller till och med ingenjörer. Utbildning för flickor ser ut att ha fått ett genombrott i Afghanistan efter decennier av utestängning, med talibanernas förbud för städernas flickskolor under fem år som kulmen. I Sujani erkände man snabbt flickors och kvinnors rätt till utbildning. Om uppbyggnaden av utbildningssystemet i landet beaktar den afghanska traditionen av könssegregation och den islamiska värdegrunden, kan utbildning av flickor undvika ett nytt bakslag.

Regeringens anpassning till amerikanska intressen – som medfört nedskärning av religionsämnet och stopp för distribution av böcker i religion – har dock mött starka motreaktioner och riskerar att förstöra den tilltro till skolan som håller på att byggas upp.