Varannan damernas till intet förpliktigande

Så sent som 1970 var andelen kvinnor i riksdagen inte högre än 13 procent, och ännu 1991 var bara en tredjedel av ledamöterna kvinnor. I dag har andelen stigit till 45 procent, att jämföra med världsgenomsnittet på 15 procent. Endast ett land i världen, Rwanda, har en något högre andel kvinnor än Sverige i sitt parlament.

Och av 22 ministrar i vårt land är exakt hälften kvinnor.

Högre andel än på andra håll

Andelen kvinnor i rikspolitiken är också högre än inom andra sektorer: endast 22 procent av Sveriges kommunstyrelseordförande är kvinnor, och bland verkställande direktörer i börsnoterade företag är andelen så låg som 1 procent.

Denna utveckling reser frågan om i vad mån just rikspolitiken har förändrats i mer jämställd riktning. Styrs detta politiska fält inte längre huvudsakligen av män eller av värderingar som traditionellt förknippas med det maskulina?

Och har den politiska karriären breddats till att innefatta även individens insatser inom familjen och omhändertagande av barn och gamla?

Det avgörande är givetvis inte om det finns precis lika många kvinnor som män bland toppolitikerna i Sverige, utan om både kvinnor och män arbetar med centrala politikområden, om båda erbjuds och tar på sig betydelsefulla uppdrag, om de har jämbördigt inflytande över sitt partis politik, om traditionellt feminina värden och erfarenheter verkligen spelar roll i den praktiska politiken samt om arbetsuppgifter i hemmet inte ensidigt belastar den ena partnern i en familjerelation.

Att bli toppolitiker

För att utforska dessa frågor har jag genomfört en undersökning av kvinnor och män på de högsta positionerna i svensk politik. Dels gjorde jag personliga intervjuer med 26 toppolitiker: regeringsledamöter, partiledare samt ordförande och vice ordförande i riksdagsutskott. Dels sände jag en skriftlig enkät till samliga ledamöter i regeringen, i riksdagen och i riksdagspartiernas styrelser.

De flesta politiker berättar i intervjuerna att de inte riktigt visste vad som förväntades av dem när de kom in i rikspolitiken, mestadels i form av en riksdagsplats. Vanliga ”överlevnadsstrategier” var att specialisera sig på ett visst område och att se till att hålla nära kontakter med hemmaregionen.

Det politiska fältet kännetecknas av strid och maktutövning. En nyvald riksdagsledamot måste kämpa för en plats i solen, för vissa blir utestängda från den inre cirkeln medan andra får vara med. Somliga är bättre förberedda på denna närkamp än andra. Här såg jag skillnader mellan kvinnor och män, även om det också finns skillnader inom könsgrupperna. Många av männen talar om kamp som något centralt, och de trivs när konfrontationerna avlöser varandra. Om de tror sig ha god chans att vinna går dessa män in och tar striden direkt. Annars bidar de sin tid och skapar strategier som gör att de vinner på längre sikt.

Övriga män och de flesta kvinnor är inte alls lika stridsbenägna, vare sig under sina första år i rikspolitiken eller sedan de vunnit mer erfarenhet. De tenderar i stället att söka samförståndslösningar.

Kampen och konkurrensen sker inte bara med politiker från andra partier utan också internt. Många av toppolitikerna, oavsett parti, säger att de inte fullt ut vågar lita på kollegerna när de har problem, känner sig stressade eller är sjuka. Stöd söker de i stället främst hos sin partner, ungdomsvänner, släktingar och personer som de arbetat med politiskt på det lokala eller regionala planet. Ett fåtal kvinnor på toppnivå berättar dock att de ger varandra stöd, till exempel i en läsgrupp.

Arbetsområden och kärnfrågor

I den skriftliga enkäten bad jag politikerna markera de fem områden som de engagerat sig mest i under det senaste året.

Svaren är synnerligen och överraskande traditionella! Det enda område som båda könen främst sysslar med är arbetsmarknadsfrågor. I övrigt arbetar kvinnorna med hävdvunnet kvinnliga områden och männen med hävdvunnet manliga.

Utjämningen i antal ministrar och riksdagsledamöter har alltså inte lett till att kvinnorna i påtaglig grad arbetar med klassiskt manliga områden som näringsfrågor, utrikespolitik och skatter.

Politikerna tillfrågades också om vilka fem områden som de anser vara de mest väsentliga för det parti som de tillhör. Ånyo bekräftas bilden av kvardröjande traditionell fördelning av arbete och inflytande mellan män och kvinnor. De flesta av männens svar stämmer nämligen väl överens med profilen för respektive parti, medan denna samstämmighet bara finns för ett fåtal av kvinnorna. De flesta kvinnor prioriterar i stället områden som de inte anser vara sådana som deras partier sätter främst.

Tolkningen av detta måste bli att det är männens prioriteringar som avgör partiernas prioriteringar.

Att kombinera politik och familj

De flesta intervjuade toppolitiker arbetar 60 timmar i veckan, men det finns de som arbetar 45 och ett fåtal som lägger 80 timmar i veckan på politiken. Alla berättar också att det är svårt att bestämma över den egna tiden. Gränsen mellan politik och fritid blir otydlig, och uppdragen har direkt inverkan på familjerelationerna. Det är vanligare bland kvinnorna att de lever ensamma, och en högre andel av dem har någon gång brutit upp ur ett äktenskap.

Det råder nästan inga skillnader mellan kvinnor och män vad avser antal barn. Överraskande är snarare att den genomsnittliga rikspolitikern med sina 2,3 barn har fler barn än svenskar i allmänhet.

Av politikerna i enkätstudien har 42 procent av kvinnorna någon gång i livet jobbat deltid, mot endast 4 procent av männen. Nära 40 procent av kvinnorna har gjort ett eller flera längre avbrott i yrkeslivet för att ta hand om andra. Motsvarande siffra för männen är endast 4 procent.

Och vem i familjen är det då som utför barnpassning och hushållsarbete? Bild 3 och 4 visar att kvinnorna tar betydligt mer ansvar i dessa avseenden än männen.

På frågan om hur ofta det förekommer konflikter i paret om frågor som rör val mellan karriär och barntillsyn, så svarar nära hälften av männen mot en knapp femtedel av kvinnorna att konflikter inträffar eller inträffat ofta. En rimlig tolkning är att detta är en avspegling av deras respektive insatser i barnomsorgen.

Politikerna i enkäten ombads även ange vilka uppoffringar som den politiska karriären har inneburit. Att de i hög grad har uppoffrat sin egen tid anser tre av fyra bland både män och kvinnor, men betydligt fler av männen (fyra av tio) än av kvinnorna (en av tio) anser att de har uppoffrat tid med barnen för politiska uppdrag. Detta är ännu ett tecken på många manliga rikspolitikers frånvaro i barnens liv.

Av politikernas enkätsvar om samspelet mellan politik och familj framgår alltså att det finns tydliga könsmönster, något som ger männen större utrymme att delta och vinna framgång på den politiska arenan.

Har det politiska fältet förändrats?

Även om det är svårt för både män och kvinnor att bereda utrymme för omsorg och hushållsarbete, så var det faktiskt ännu svårare förr. I intervjuerna berättar äldre politiker att de inte kunde delta i barnens skolavslutningar, inte kunde närvara när deras barn gifte sig, inte kunde besöka sin far när denne låg på sjukhuset efter en hjärtinfarkt.

Familjerelationer ansågs vara av underordnad betydelse och ligga utanför det politiska fältet. Detta har förändrats – i mina intervjuer talar politikerna mycket om dessa frågor, och såväl kvinnor som män beklagar de svårigheter de har att kombinera politik och familj. Några lovande politiker på väg upp mot toppen har till och med lämnat sina uppdrag av detta skäl.

Det har alltså skett förändringar i politikernas sätt att tala om jämställdhet, omsorg och närvaro i familjen. Men även om de i dag kan vara med när deras barn tar studenten, så ser attitydförändringarna inte ut att ha följts av några genomgripande förändringar i praktiken. En bister tolkning av detta är att situationen är idealisk för männen bland toppolitikerna – för väljarna framstår de som jämställda men de behöver inte dela med sig särskilt mycket av den reella makten.