Väst möter öst

Den ursprungliga svenska storken häckade sista gången 1954 på Karups ängar i Skåne. Motsvarande utveckling ägde rum på många andra håll i Västeuropa.

När jag först planerade att återinföra storkar till Sverige var tanken att ta storkägg från Polen och handuppföda ungarna i Aneboda utanför Växjö, där jag då bodde. Finansiering och alla tillstånd var klara 1978, när Naturhistoriska riksmuseet reste invändningar. Polska storkar, sade man, tillhör östpopulationen, medan de svenska hade tillhört västpopulationen. Visserligen kom det enda återfyndet av en ringmärkt svensk stork från Rügen, där öst- och västpopulationerna av den vita storken möts, så ingen säker slutsats kunde dras av detta. Men det faktum att den svenska populationen försvann samtidigt som populationerna i Västeuropa, medan öststorkarna tvärtom bredde ut sig åt norr och öster, ansågs visa att de svenska storkarna varit väststorkar. Riksmuseet förordade därför att återinförsel skulle ske med storkar från det västliga beståndet.

Jag fick då kontakt med Max Blösch, som i den schweiziska byn Altreu hade utvecklat det koncept som togs till Aneboda och senare till Skåne inom ramen för det svenska storkprojektet. Där hålls ungfåglarna inhägnade tills de blivit könsmogna vid cirka fyra års ålder och förlorat flyttinstinkten. Av Max Blösch fick jag de femton första storkarna som kom till Aneboda 1979 och som nu är anfäder till den nya svenska populationen. Hans storkar kom ursprungligen från Schweiz, men sedan fyllde han på sitt hägn med storkar från norra Frankrike och Algeriet. Alla dessa valdes för att de tillhörde västpopulationen.

Klart är dock att de vilda storkar som ibland flyger in över Sverige och ansluter sig till våra kolonier av stationära storkar kommer från öst. En spontan återkolonisering av Sverige skulle, om den kommit till stånd, rimligen ha skett med öststorkar. Motsvarande har skett i nordöstra Tyskland.

Därför kan förra årets import av polska storkar ses som ett sätt att gå en förväntad förändring till mötes och att öka sannolikheten att flyttande storkar återkommer, men inte som ett sätt att göra dagens svenska storkar mer genetiskt lika gångna tiders.