Genifabriken som sprack

År 1980 inrättade den amerikanske optikern och multimiljardären Robert Graham en spermabank i syfte att sprida gener från framstående män. Han skrev till Nobelpristagare och bad dem bidra med sina spermier. Tre av dem uppges ha ställt upp, men de drog sig ur när saken började få publicitet. Och ingen blev biologisk pappa till något av de 215 barn som banken gav upphov till innan den stängdes år 1999.

Barnens verkliga biologiska pappor var i stället allehanda unga män som Robert Graham och hans medarbetare tyckte verkade begåvade, och som dessutom var villiga att släppa till sin säd. I boken får vi möta en av de flitigaste donatorerna, en omogen och luspank läkare med ett stort antal havererade äktenskap bakom sig. Författaren är med när donatorn träffar en ung man som trott sig vara son till ett geni. Det är gripande läsning, förstås. Men man blir sittande med frågan om vad som hände sedan, efter att illusionen sprack.

I ett större perspektiv är hela boken ett slags svar på frågan om hur långt vissa föräldrar är beredda att gå för att få begåvade och lyckade barn. Svaret visar att det finns all anledning att ta debatten om genteknikens framtida möjligheter på allvar.