En epok eldad med olja

Oljeepoken är slut. Eller åtminstone snart slut, om man ska tro Sveriges regering. Fram till år 2020 ska vårt land frigöra sig från beroendet av fossila bränslen. Ett slag i luften, tycker somliga, eftersom vi redan har blivit kvitt det mesta som gick någorlunda lätt att fasa ut – Sveriges oljeberoende i dag är bara hälften så stort som för 25 år sedan. Det som är kvar, främst flytande bränslen för bilar och flyg, blir svårt att ersätta.

Oljeberoendet måste dock bort i sin helhet, hävdar andra. Oljan tar så småningom slut, den blir för dyr, den bidrar till växthuseffekten, geopolitiken gör tillgången alltför osäker. Ett hållbart samhälle bör vila på förnybara bränslen, och olja är ju en ändlig resurs.

Men olja är också makt, pengar, krig, välfärd: den har skapat stora delar av vår världsbild.

– Oljan har gjort det moderna samhället möjligt. Via bilar och flyg har den ökat vår rörlighet, säger Måns Lönnroth, vd för Stiftelsen för Miljöstrategisk Forskning. Det flytande bränslet har vidgat rummet, både till ytan och på höjden – det har ändrat geografin, och i och med det vår tidsuppfattning.

När Phileas Fogg, Jules Vernes romanhjälte, skulle åka jorden runt på 80 dagar under andra hälften av 1800-talet var detta en bedrift.

– Resan runt jorden på 80 dagar utspelar sig under kolgeografins tid. Kolet hade gjort att man bättre kunde röra sig över världshaven, men på land skapade kol en linjär geografi, längs järnvägen. Med de flytande bränslena krympte jorden. Fast för vanligt folk hände det inte förrän på 1960-talet.

Nu håller oljans århundrade på att gå i graven. Frågan är vad det innebär för maktfördelningen i världen, som har växlat med tillgången till energikällorna.

– På 1600-talet var Nederländerna en stor sjöfararnation med många kolonier. Delvis grundades detta på torv som viktig energikälla, berättar Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria.

– Senare blev kol mycket viktigt för Storbritanniens industriella utveckling men också för att elda fartyg med, när man på 1800-talet gick över från segelsjöfart till motordrivna fartyg. Dessa var vid sidan av telegrafen nyckeln till att upprätthålla det stora imperiets säkra transporter och kommunikationer. Oljan slog inte igenom på allvar förrän efter första världskriget och låg bakom USA:s världsledande roll under det gångna århundradet.

Bländande ljus

Det var i USA som oljeepoken fick sin början. Oljelamporna var då redan kända i Europa, med lysfotogen i huvudsak från Rumänien och Galicien i Spanien. Men att gräva efter olja för hand kom man inte långt med. Så det blev först när Edwin Drake år 1859 i Titusville i Pennsylvania med en roterande saltvattensborr träffade på en oljekälla 20 meter ner i marken som tunna efter tunna kunde fyllas med det svarta guldet.

”För belysning är olja enastående: det är epokernas ljus. De som inte sett den brinna kan försäkras att dess sken inte är som månsken utan snarare som klart, starkt och skinande dagsljus. Bergolja strålar med bländande ljus, klarast och ändå billigast i världen; ljus för kungar och rojalister, och heller inte så fel för republikaner och demokrater.” Så skrev författaren till den första amerikanska handboken om olja.

Framgången blev bländande, oljan undanröjde nattens mörker och förlängde arbetsdagen. I slutet av 1800-talet blev John D. Rockefeller rikast i världen. Hans oljebaserade imperium omfattade inte bara oljefält utan en hel petroleumindustri, något som fick den amerikanska kongressen att så småningom stifta lagar mot monopol; Rockefellers Standard Oil Trust upplöstes formellt 1911.

De tre bolagen som då bildades, tillsammans med två andra amerikanska bolag och två Europabaserade, kallades så småningom för de sju systrarna, sedermera kända som Exxon, Chevron, Mobil, Gulf, Texaco, Shell och BP. Systrarna blev mäktigast i världen – dagens konsumtionssamhälle vore otänkbart utan deras världsomspännande verksamhet.

Kaukasisk olja

En tid i början av förra seklet såg det dock hotfullt ut för oljeaffärerna. USA stod fortfarande för över 70 procent av världsmarknaden för lysfotogen när den billiga glödlampan i stället började lysa i hemmen. Men när bränslemotorn uppfanns tog bensinen över, en dittills bara onödig biprodukt av oljan.

På andra sidan jordklotet, vid Kaspiska havet, var oljetillgångarna ännu större än de amerikanska. Redan Marco Polo noterade på 1200-talet att en brunn nära Baku innehöll olja som brann bra, men inte var så god att äta. På 1870-talet fanns där ett tjugotal små raffinaderier när kemisten Robert Nobel, den äldste av tre svenska bröder (Alfred var yngst), drabbades av oljefebern vid ankomsten till Baku i mars 1873.

Snart dominerade Nobelbröderna Ludvig och Robert den ryska oljeindustrin och konkurrerade ut den amerikanska lysoljan från den ryska marknaden. Nobelföretagen var först i världen med att ha en fast anställd geolog, och de hade en multinationell arbetsstyrka som behandlades bättre än några andra arbetare i Ryssland, sades det. Bolsjevikrevolutionen tog dock ingen hänsyn till det, utan nationaliserade oljetillgångarna. Nobelfamiljen fick fly från Ryssland förklädda till bönder.

Oljan började flöda även på andra håll i världen – i början av det tjugonde seklet gjordes nya fynd i Mexiko, Venezuela, Indonesien och för första gången i Mellanöstern, i Irak och i Persien, nuvarande Iran, som då hörde till det brittiska imperiet. Men oljeindustrin dominerades av USA, där man fann stora oljekällor i Texas.

Avgjorde krig

Några av de stora politiska kraftmätningarna under 1900-talet avgjordes av tillgång till flytande bränslen. Oljan etablerades på första världskrigets slagfält där den ersatte hästkrafter och ångmaskiner drivna med kol. Kort före krigsutbrottet lär marinminister Winston Churchill över en natt ha tagit ett beslut som blev avgörande för utgången av kriget: den brittiska flottan skulle gå över från kol till olja. Många ansåg det onödigt att i stället för att förlita sig på det säkra kolet från Wales låta persisk olja få driva den stolta brittiska flottan. Beslutet visade sig dock vara visionärt – tyskarna hade ont om flytande bränslen medan amerikanerna kunde täcka 80 procent av de allierades oljebehov.

Den amerikanska oljan avgjorde även andra världskriget när tyska och japanska bränsletankar tömdes på olja.

– Den högre kvaliteten på det brittiska flygbränslet gjorde det möjligt för jaktplanen att gå högre än vad som var möjligt för de tyska, berättar Måns Lönnroth.

Hitler kämpade ihärdigt för att komma åt oljefälten i Kaukasus och Mellanöstern, och Japan anföll Pearl Harbor och startade kriget i Stilla havet först när USA hade strypt deras oljetillflöde.

Oljans blixtintag

Efter krigets förödelse var det oljan som fick världen att snurra igen. Marshallplanen omvandlade den kolbaserade västeuropeiska ekonomin till en oljebaserad, och fram till 1972 ökade oljekonsumtionen 15 gånger. Olja blev världens största handelsvara: 40 procent av kommersen i världen utgörs än i dag av råolja.

– Vi blev oljeberoende på ett par år i slutet av 1940-talet, säger Lars Ingelstam, professor emeritus vid Teknik och social förändring, Linköpings universitet. Oljan kom som en fantastisk befrielse när man var trött på att elda med torv, att hugga ved och på det eviga skyfflandet av kol. Oljan flödade själv, var lätthanterlig, man kunde åka bort och komma tillbaka till ett uppvärmt hus.

Landskapet målat i olja

Under efterkrigstiden och fram till 1972 ökade oljeanvändningen i alla industriländer, samtidigt som kurvan för den ekonomiska tillväxten pekade uppåt. Det moderna samhällets välstånd eldades med den billiga oljan. Bilen blev symbolen för välmåga, och utvecklingen gick bara åt ett håll – det bättre.

– Det var ingen hejd på hur bra bilismen skulle vara för allt. Den hyllades med allsköns möjliga argument: rörelsefrihet, demokrati, internationalism, kommunikation, säger Sverker Sörlin.

Därmed skapades en törstig marknad, och en ny värld öppnade sig. En värld målad i olja. Att vi tog jordens yta i besittning som aldrig förr lämnade sina märken i landskapet – städerna började breda ut sig långt utanför stadskärnornas gränser, trafikledernas asfalt täckte marken, åkrarna växte och beredde svängrum åt traktorn och andra jordbruksmaskiner. Även konstgödsel och växtskyddsmedel bidrog till revolutionen för jordbruket, de görs också av olja.

Den mesta oljan kom nu från Saudiarabien. USA hade efter andra världskriget inte längre kunnat täcka sina snabbt växande behov men hade försäkrat sig om inflytande över oljetillgångarna på andra håll i världen, främst i Mellanöstern. Saudisk olja hittades för första gången kort tid före kriget. Och allt sedan USA:s president Franklin Roosevelt på väg hem från samtalen i Jalta år 1945 träffade Saudiarabiens kung Ibn Saud har de två länderna varit måna om att upprätthålla goda relationer.

– Fortfarande är ansamlingen av olja där helt extrem, säger ekonomiprofessor Marian Radetzki, specialist på naturresurser och knuten till Luleå tekniska universitet. Hela två tredjedelar av världens oljereserver ligger under Saudiarabiens sand, och det är den allra bästa oljan. Det saknar all jämförelse på vårt jordklot.

Världsbildens kollaps

Fram till 1972 hade västvärlden blint lutat sitt välstånd och sin tillväxt mot tillgången på billig olja. Trots att konsumtionen i världen hade ökat femfalt sedan kriget, hade priset hela tiden sjunkit när marknaden översvämmades av olja från nya fyndigheter i Sovjetunionen, Algeriet, Nigeria, Libyen och andra nykomlingar.

I början av 1970-talet hade oljan blivit själva blodomloppet i den industrialiserade världen, skriver Daniel Yergin i sin Pulitzerprisbelönade bok om oljan, The Prize. Det var då som skillnaden mellan efterfrågan och utbud var som minst.

I oktober 1973 anfölls Israel av sina grannar, och arabländerna i oljekartellen Opec bestämde sig för att använda oljan som vapen för att uppnå politiska mål. Man skulle begränsa oljeproduktionen för att få upp priserna, och på bara några månader under 1973 fyrfaldigades oljepriset. Även för oljebolagen, de mest vinstgivande i världen, blev krisen en chock – de tappade mycket av sitt inflytande över oljepolitiken. Dessutom beslutade länderna i Mellanöstern att nationalisera sina oljetillgångar.

– Plötsligt kom hot om stopp på oljeleveranserna. Tetra Pak varnade i ett telegram om att plasten till mjölkförpackningarna bara skulle räcka två veckor framåt, berättar Gunnar Agfors, som varit verksam i svensk oljeindustri i fyrtio år, bland annat som ansvarig för en petrokemisk industri i Stenungsund och som vd för svenska och finska statliga satsningar på prospektering och produktion av olja i Sverige, Afrika och Nordsjön.

– Bilfabrikerna och många andra industrier hotades av stängning, ransoneringskort delades ut för oljeprodukter. Men krisen blev kort: oljeländerna bakom aktionen var fortfarande alltför beroende av de stora oljebolagen.

Den djupa kris som uppstod efter oktoberkriget 1973 fick globala efterverkningar. I själva verket ledde krisen till att en världsbild kollapsade.

– Det svenska oljeberoendet var som störst då, och dessutom var den svenska ekonomin sårbarare än andra – per invånare importerade vi mest olja i världen, berättar Måns Lönnroth.

– Oljekrisen var dock inte helt oförutsedd, säger Lars Ingelstam. Det var Olof Palme som myntade ordet oljeberoende, och under senhösten 1972 nämndes begreppet energipolitik för första gången. Man började se landets energiförsörjning som en helhet och konstaterade att ”man måste tänka långsiktigt och klokt för att inte bli systemets fångar”, som det stod i Sveriges första energiproposition från 1975.

Sedan dess har oljan börjat fasas ut ur det svenska energisystemet, och jämfört med 1970 har vi i dag halverat oljeimporten. Främst har oljan försvunnit från uppvärmning och elproduktion. Vi har lärt oss att hushålla med energi, värmeisolera våra hus, spara el, ersätta med alternativ. Först den nybyggda kärnkraften, så biobränslen, bergvärme, vindkraft och effektivare energianvändning – tillsammans står de bakom minskningen av det svenska oljeberoendet. Samtidigt ökade bränsleförbrukningen inom transportsektorn som i dag svarar för hela två tredjedelar av oljeanvändningen.

Fundamentalism får stöd

Under åren efter oljekrisen och fram till 1985 försvarade OPEC-länderna det höga oljepriset, som trissades upp ännu högre efter revolutionen i Iran i slutet av 1970-talet och det påföljande kriget mellan Iran och Irak. Dyr olja innebar en avmattning för ekonomierna i väst. Samtidigt hade det blivit ekonomiskt försvarbart att söka efter och pumpa upp olja på andra ställen i världen. Alaskas och Nordsjöns oljefält fanns på geografiskt svårtillgängliga platser, men dessa hade fördelen att vara politiskt stabila. Oljeproduktionen kom också i gång i Mexikanska golfen och Västafrika.

– På mindre än tio år från kristillbudet drev oron för nya oljekriser och det höga priset fram en snabb ökning av den västliga produktionen av olja, berättar Gunnar Agfors. Och så satsade Sovjet våldsamt på export och blev under 1980-talet världens största oljeproducent.

Men oljepriset skulle kollapsa än en gång. Det skedde när Saudiarabien år 1985 bestämde sig för att åter öppna kranarna och översvämma världen med sin olja. Då tog Zaki Yamani, saudisk oljeminister och ordförande i Opec, initiativ till ett nytt kvotsystem: medlemsländerna skulle få producera olja i relation till sina reserver.

– Inom loppet av några få veckor fördubblade Opec-länderna sin officiella reservrapportering, säger Gunnar Agfors.

– Man lyckades hålla oljepriset konstant i ungefär ett decennium, men 1998 kom ett nytt prisfall: kvoterna som hade satts med tanke på Asiens kommande behov av bränslen blev på tok för höga. När oljepriset på nytt dalade till 10 dollar per fat hamnade oljenationernas ekonomier i akut kris. Flera av dem tvingades stoppa stora olje- och industriprojekt, avbryta sociala reformer och fria nyttigheter som skola och sjukvård. Hela deras politiska stabilitet var hotad.

Krisen gav näring åt islamiska fundamentalister som länge hävdat att Saudiarabien inte ska behöva stilla västvärldens behov. I en opinionsundersökning visade sig nio av tio saudiarabiska män stödja attacken mot World Trade Center den 11 september 2001, där också 15 av 19 terrorister var saudier.

– Hela det politiska systemet i Saudiarabien är en anakronism i dagens värld, och det finns skäl att frukta en kraftfull förändring av systemet, säger Marian Radetzki. Skräckscenariot är att den saudiska regimen faller och ersätts av religiösa fundamentalister, något som kan påminna om vad som hände i Iran efter shahens fall. En stor del av oljeproduktionen ströps då.

De politiska riskerna uppskattas ha höjt dagens oljepris med cirka 10 dollar per fat, ytterligare 10 dollar kan räknas in från spekulationer i oljepapper och den extrema efterfrågan ökar priset med 10 dollar därtill. Priset har varierat kraftigt under oljans 150-åriga historia och kriserna upprepas periodiskt. Till saken hör att inte bara oljekällorna är dolda för våra ögon utan också informationen om dem. Frågan är vilket slags oljekris vi egentligen ser i dag.

Politiskt instabilt

Oljekonsumtionen har under de senaste femtio åren stadigt gått upp med 2 procent per år. Världen förbrukar drygt 250 liter olja i sekunden, varje dag dygnet runt. Bara USA, där 5 procent av världens befolkning bor, konsumerar en fjärdedel av den globala oljeproduktionen.

– Kommer oljan att sina, gäller det för alla att redan i dag skaffa sig makt och positioner för att göra övergångsprocessen så smidig som möjligt, för det är inte sagt att det måste gå fredligt till, säger Sverker Sörlin.

Gemensamt för optimisterna såväl som pessimisterna är att ingen kan veta säkert. De konstaterade oljereserverna är oljenationernas djupaste hemligheter. De senaste åren har länder utanför Opec svarat för 60 procent av världens produktion av råolja, samtidigt som deras rapporterade reserver bara utgör en fjärdedel av världens oljereserver. I framtiden blir vi alltså i allt högre grad beroende av olja från Mellanöstern och av Opec-ländernas vilja och förmåga att öka sin råoljeexport.

– Jag har jämfört 1980 med 2004 och funnit att OECD under den tiden ökade sin oljeproduktion med 30 procent. Resten av världen, utom OECD och före detta Sovjet, ökade med 230 procent. Opec ökade med bara 6 procent, trots att de sitter på de största oljereserverna i världen, säger Marian Radetzki.

– Min slutsats är att kartellen medvetet har hållit tillbaka investeringar i kapacitetsutbyggnad för att kunna upprätthålla monopolistiska priser. Men 2004 kom en global explosion i efterfrågan på olja inte minst från Kina och Indien. Och plötsligt fann Opec-länderna att de inte har kapacitet att tillgodose den nya, stora efterfrågan.

Investerar på annat håll

Dagens höga oljepris gör det mer lönsamt att investera i så kallad okonventionell olja, till exempel att pressa fram dyrbara droppar från Kanadas gigantiska förråd av oljesand. Man satsar även i infrastruktur, bland annat för den ryska oljan. Med BP som största investerare öppnades i fjol en mer än 200 mil lång ledning från Baku till Medelhavet där Azerbajdzjans olja flyter mot västvärlden. Inte så konstigt att BP, liksom andra västerländska oljebolag, med oro ser på den politiska utvecklingen i området, eftersom man behöver stabilitet för att kunna driva sina affärer under de närmaste decennierna.

– När kapprustningen pressade Sovjetväldet innan det började falla samman tvingade man sina oljeproducenter att till varje pris pina fram mer olja, berättar Gunnar Agfors. Och det finns inget som kan skada ett oljefält mer dramatiskt än att ta ut mer olja än vad geologin och tekniken tillåter. Då tränger vatten in i de porösa lager som oljan hämtas från, och efter ett tag får man mest upp oljeblandat vatten ur borrhålen.

På fyra år, fram till 1992, föll den ryska produktionen med 40 procent. Efter sammanbrottet släpptes utländska företag in, oljetillgångarna hamnade i privata händer och i dag har man återvunnit hälften av produktionsbortfallet. Men när Michail Chodorkovskij, ägaren till ett av de största bolagen, Yukos, utmanade presidenten Vladimir Putin genom att finansiera oppositionen hamnade han i fängelse långt borta vid gränsen till Mongoliet.

Framtiden utan olja

Blir då framtiden mörk, kall och stillastående?

– Tänk dig att oljan aldrig hade funnits, skulle 1900-talet då ha inneburit stagnation? Förmodligen inte, säger Marian Radetzki.

– Fram till första världskriget hade världen en dynamisk ekonomisk utveckling utan olja och den hade kunnat fortsätta så, kolet hade till exempel kunnat spela oljans roll. Det går ju att använda kol till flytande bränsle, det gjorde tyskarna under andra världskriget och sydafrikanerna under apartheid. Oljan är praktisk och billig, men den är inte unik på det viset att den inte går att ersätta med något annat. Fast det blir dyrare.

Främst kommer priset att slå igenom på kostnaderna för transporterna – de flytande bränslena blir det sista att ersätta. Kanhända får vi vända oss till lokala producenter för våra behov av livsmedel när jetflygplanen inte längre med lönsamhet kan leverera tomater, bananer och andra långväga varor. Kanske får turismen en annan inriktning genom att vi kommer att semestra närmare hemorten. När snabbheten och avstånden kostar, blir långsamheten och närheten kvar.

Professor Olof Wärneryd, som är kulturgeograf i Lund, påminner om att människan har rört på sig så länge vi kan minnas, korsat kontinenterna och till och med de stora världshaven.

– I början av förra seklet rörde vi oss i genomsnitt 500 meter per dygn, numera har det blivit 50 kilometer.

– Vi kommer inte att överge den nyvunna möjligheten till förflyttning, påpekar Måns Lönnroth.