Signerat – En försiktig general
Våra begrepp är i ständig rörelse, laddade med motsägelser. Så är det med ord som biologi och evolution. En gång talade man om naturalhistoria, Linné skrev sådan, varmed menades berättelse, beskrivning, kanske inventering. Men runt år 1800 behövdes ett nytt ord för att täcka vad forskarna ägnade sig åt. Det blev just biologi eller läran om livet. Biologin var mer inriktad på livsfunktionerna, fysiologi och vad som undersöktes i laboratorierna. Där vistades inte Darwin, han var naturalhistoriker, inte biolog, han hörde hemma ute i det fria eller i biblioteket. I dag talar man om livsvetenskaper och understryker därmed att dess utövare sysslar med vetenskap och inte med till exempel historia.
Begreppen växlar, men vad betyder det? Bland annat att vi lätt går vilse i äldre perioder, ja också i närliggande. Att begreppen växlar beror till stora delar på biologins anknytning till människovärlden och samhället. Bokstavligen finns denna koppling i beteckningar som socialdarwinism och sociobiologi.
En annan livskraftig biologisk gren, ekologin, har sin etymologi i det grekiska ordet för hus och hushållning. Tillägget -logi, eller som det tidigare fick heta -nomi, har med regler att göra, och ekosofi handlar om den husliga visheten. Orden antyder hur människan ser på naturen som sitt hem och att det är vi som bestämmer var skåpet ska stå.
Biologin är full av ord och begrepp, av metaforer och analogier som hör hemma i människans värld. Den är homocentrisk och därmed i viss mån ställd emot naturen, det gamla blodtörstiga hotet mot Homo sapiens. Att vetenskapen styrs av språkliga värderingar lär bland annat genusvetenskapen. Samtidigt tycks biologer sällan ha sett något problem i detta, utan man använder sig glatt av metaforer som naturligt urval – som om naturen väljer avkomma på samma sätt som hästuppfödaren – naturlag och den själviska genen. För all del, sådana uttryckssätt är väl mest typiska för populärvetenskapen, men de snärjer förståelsen på alla nivåer.
Sedan kommer alla polariteter: arv och miljö, natur och kultur, djur och människa – det ena betingar och definierar det andra som turer i en evig pardans. För flertalet människor är ord med natur i sig troligen mer positivt laddade än ordet kultur. Att man ”naturligtvis” ska göra något låter bra, men att man ”kulturligtvis” vill något låter konstigt. Ordet natur är runt och gott, ordet kultur stelt och kallt. Eller så låter de i dag. Ordet miljö som är mixen mellan de båda har väl särskilt kommit att omfamnas. Det ordet har skapat epok.
Om man vill studera biologins ord finns utmärkt hjälp i Nils Uddenbergs tvåbandare Biologins idéhistoria, ett ymnighetshorn av information om ord som instinkt, djursjäl, djurpsykologi, selektion. Begreppsglädjen i evolutionslärans efterföljd var påtaglig. Man kan till exempel studera förändringarna i biologins bildvärld.
På Linnés tid öppnade den klassiska gudinnan Natura sin yppiga famn för sina tillbedjare. På 1950-talet pryddes omslagen till biologiläroböckerna av spetsig geometri och den begynnande cybernetikens nät. Några decennier senare i och med flower-power slog trädens grönska ut över pärmarna. Mycket av vår kunskap byggs av associationer och analogier.
På många sätt avspeglar biologin inte naturen utan kulturen. Man kan läsa Darwins berömda bok som en stor berättelse om sociala mönster och framgång, om vägen från urtillståndet till hur framtiden kanske ter sig. Kanske kan man kalla den en utvecklingsroman av viktoriansk modell.
Egentligen var Darwin en ganska försiktig general som undvek att tala om någon första utgångspunkt, om det var en guds blixt eller grumlig ursörja, och inte heller om någon slutpunkt. Vid ett tillfälle antecknar han i marginalen av en bok Never say higher or lower, säg aldrig högre eller lägre, en varning som alla missbrukare av biologin i samhällssammanhang borde ta till sig. Hade eftervärlden följt det rådet hade historien sett vackrare ut.
Biologin är en öppen vetenskap, mjuk och påverkningsbar. Den har haft svårt att matcha fysiken som hard core science och idealvetenskap. Fysiken med sin hårda yta har därmed varit ”ren” på ett annat sätt än biologin. Men 1900-talet har i hög grad gått i genetikens tecken, och med detta biologins, som därmed har hårdnat – kvantifierats och teknifierats.
Men 1900-talet innebar också nedsmutsning – vi fortsätter med vårt analogibemängda språkbruk. Exemplen på biologins sociala kopplingar är mångfaldiga, men man måste inte varje gång ta upp perversioner som rashygien eller lysenkoism. Ändå: Lysenko var uppkomlingen under Stalin som utlovade en proletär, socialistisk, optimistisk, dialektisk, progressiv – alltså sovjetisk – vetenskap och med motsvarande retorik en motpol till den dekadenta, individualistiska, kapitalistiska – alltså västerländska – genetiken.
Resultatet blev både utrensning av vetenskapsmän – några hann komma undan till USA – och hungersnöd: massvält på grund av felaktigt åkerbruk. Lysenko bibehöll sin makt under ett trettiotal år, in under Chrusjtjoveran, trots stark kritik vid genetikkonferensen i Stockholm år 1948. Forskarsamfundet reagerade, med rätta men utan egentlig makt.
Vetenskapen vill hela tiden hitta ”rena” begrepp, men det är svårt. Tag dagens modeord – nyfikenhetsforskning – som uttryck för ett rent sanningssökande. Nyfikenhet heter på latin curiositas, därav svenskans kuriositet. En gång ville naturforskarna med det ordet markera sin vetgirighet. Då var det alltså fint och betydde att människan kunde komma att förstå naturen utan alltför mycket gudomlig vägledning. Kyrkan ställde sig tveksam till sådan mänsklig nyfikenhet – redan Adam i paradiset hade ju fått en rejäl avbasning när han inte höll sig inom de gränser som Gud hade satt för vår kunskap. Förundran, den passiva försjunkenheten inför skapelsen var bra, dock inte aktiv forskning.
Linné skrev en berömd avhandling De curiositate naturali, som den teologiska fakulteten varnade honom för. ”Hädanefter trodde jag aldrig någon teolog”, skrev han bittert i sin självbiografi. På 1800-talet tappade ordet kuriositet glansen när det ställdes mot professionalism och specialisering inom akademisk forskning.
I dag är vi, utan att ha observerat det, tillbaka i utgångsläget. Vill naturvetenskapen satsa på det kuriösa, på kuriositeter, på loppisfynd? Eller tror man verkligen på ”rent” sanningssökande?
Kanske det sista låter mästrande, men det är inte meningen. Vetenskapen ger många exempel på hur begreppen flyter, historien är både komplex och lärorik, nöjsam och ibland obehaglig. Vad den kan göra är bland annat att reda ut våra ord, våra begrepp och vårt bildspråk. På humanistiskt krångligt sätt måste vi ta den historiska vägen för vad vi i dag vill göra för framtiden.