Invandrare som sin egen lyckas smed

Denna polskfödde mans hemkänsla i Sverige är stark. Han älskar naturen och avskildheten. Men fosterland? Frågetecknet kvarstår för honom själv, trots att han ”fostrats” här – från nio års ålder till efter studenten – hos nunnorna på Södermalm. Bara delvis fångar underrubriken bokens innehåll. Författaren ger visserligen sin syn på integrationspolitiken, som han haft turen att slippa utsättas för, men dessa resonemang är kanske de minst givande. Det tankeväckande är Radetzkis liv och gärning som ekonom och internationellt verksam råvaruexpert – att det gick som gick. Han föddes 1936. Det är en fullbordad yrkeskarriär vi får följa, rik och spännande.

En granskning i ett populärvetenskapligt magasin riktar uppmärksamheten mot frågor och svar. Hur gick det sedan? Vilka omständigheter blev bestämmande? Radetzki börjar med en händelse, nyss anländ till Sverige. Det var dags att gå till skolan, fjärde klass, en direkt fortsättning på skolgången i Polen. Alla de andra barnen satt redan i sina bänkar och dörren var stängd. Den vuxna person, som följt honom dit, knackade på dörren. ”Fröken kom ut”, berättar Radetzki, ”och efter ett par fraser som jag inte förstod, lämnades jag i hennes omvårdnad. Jag grep hennes hand och kysste den, ty hövligheten föreskrev att så skulle man göra. Klassen brast ut i ett dånande vrålgarv, och jag undrade vad som hänt. Många känslor sköljde över mig. Förlägenhet, önskan att fly från den uppenbart pinsamma situationen, ilska över att bli till andras åtlöje, och känsla av otillräcklighet, att inte veta vari felet bestod.”

Den obetydliga incidenten sådde fröet till ”ett livsviktigt beslut”, skriver Radetzki. Beslutet var att inte bara lära sig språk och normer, utan att verkligen behärska det. Svenskar som sett professor Radetzki intervjuas i tv har lagt märke till han ovanligt väl artikulerade svenska, med större tydlighet och kommunikativ exakthet än flertalet infödda.

För en annan drivkraft tackar han sin far, trots att relationen till fadern under många år endast uppehölls genom (dessutom censurerad) brevkontakt. Men av denne säger han sig ha ”ärvt en obetvinglig lust att famna världen, att upptäcka det okända bortom såväl geografiska som mentala gränser, och en oförvägenhet när jag genomför denna ambition. Liksom han har jag alltid varit en utpräglad individualist.” Han noterar visserligen att denna läggning inte alltid varit en fördel i Sverige. Å andra sidan hade han ärvt en sund misstro mot konventioner ”som säger att somligt är ’sant’, inte därför att det är sant utan därför att många andra anser så”. Att en sådan misstro är värdefull i arbetet som vetenskapsman är väl känt.

Radetzki berättar om ointresset i Stockholm bland lärarkolleger och forskarstuderande elever i nationalekonomi för hans ”udda och ytterst marginella” specialitet, ”hur man gräver upp metallmineralerna och energiråvarorna ur jorden på det mest ekonomiska sättet”. År 1972 disputerade han på avhandlingen Aid and Development, som kom att starkt bidra till hans position som en expert av världsklass. Redan innan dess hade han kunnat inleda förhandlingar om jobbet i Paris som chefsekonom vid CIPEC, den internationella kopparkartellen med regeringarna i Chile, Peru, Zaire och Zambia som medlemmar. Uppdragen följde därefter slag i slag: gästprofessor i Colorado, konsult åt regeringen i Papua Nya Guinea, ledare av forskningsinstitutet ”SNS Energy”, vars tillkomst han medverkat till, samt avslutningsvis en professur vid Luleå tekniska universitet.

Men är detta en studie i integration? Ja, såtillvida att Integrationsverket skulle ge honom högt betyg. Mycket god utbildning, mycket gott arbete, bostad, fritidshus, svensk hustru (både nummer ett och två), en välrenommerad karriär till gagn för sitt nya hemland. Han ser sig visserligen själv som en smula udda figur, men även infödda svenskar har haft nytta av sin originalitet. Beslutsamheten att lyckas trots inledningsvis dåliga odds förenar honom med åtskilliga immigranter, även om den goda viljan ingalunda alltid räcker ända fram.

Än i dag slussas högutbildade invandrare in i det svenska arbetslivet på villkoret att yrkesspecialiteten är efterfrågad och språkbegåvningen förträfflig. Bland invandrargrupperna är det polackerna som visat sig extra framgångsrika. Vad gäller denna grupps levnads- och boendestandard vet vi att denna är i nivå med den infödda befolkningens – eventuellt något högre. Till utseendet liknar de oss nordbor, till vilket en Radetzkis egen fundering kanske ska fogas. Han har med åren tyckt sig skönja faderns judiska bakgrund i sina egna anletsdrag.

Kan vi då dra några integrationsteoretiska slutsatser? Radetzki poängterar nödvändigheten av att verkligen lära sig kommunicera på svenska, ofta ett villkor för att över huvud taget få anställning. Han nämner i förbifarten att vissa polska byggnadsarbetare klarar sig bra ändå, men långsiktigt är det ändå handikappande. Lika nödvändig är kunskap om det nya landets lagstiftning. Med dessa förutsättningar är de basala anpassningskraven uppfyllda, anser han. Allt annat är ”dispositivt”, det vill säga önskvärt men inte nödvändigt.

Han nämner den integration som sker via ”skola, boende, religion, fritidsaktiviteter, intresseföreningar och politiska engagemang”. Radetzki företräder ett pragmatiskt tänkande, i linje med sin praktisk-ekonomiska yrkesinriktning. ”Det går att med viss plausibilitet hävda att invandrare som följer majoriteten av infödda svenskar när de väljer dessa element, kommer att intensifiera sina kontakter med Sverige och det svenska och därmed påskynda sin assimilation”, skriver han och åtminstone i sak är det sant. Han är den sociala ingenjören som faktiskt tycker att alla egentligen borde byta språk till engelska.